Isfiske efter regnbåge – en trevlig form av vinterfiske

Första isen och vårvintern är lika med regnbågspimpel för min del. Lättast att få full pott, om nu detta är ett måste, är på den första isen, vilket främst beror på att det är då som sjöarna är rejält välfyllda med fisk. Det är mer en regel än ett undantag att fiskevattnen får sig en rejäl påspädning med färsk fisk precis innan isen lägger sig. Nysatt, nappvillig fisk brukar märkligt nog även smitta sjöns äldre invånare, de sk. semiförvildade bågarna, att piggna till.

När jag för många år sedan började jaga regnbåge från isen använde jag i stort sett uteslutande ett robust pimpelspö, blänke, tafs och en bit kokt räka som krokbete. Numera är dock mitt favoritvapen en mormyska, ett litet och lätt bete med en förtyngd enkelkrok, oftast i volfram eller bly. Kroken agnas antingen med degigt doftbete, plastig blood worm, levande maggot alternativt en pytteliten bit av kokt räka. Regnbågsfiske från is kräver ibland både list och tålamod av utövaren för att lyckas. Speciellt gäller detta semiförvildad regnbåge som till största delen frodas på en diet av vattenlevande småkryp.

För att ha maximal kontakt med den mycket lätta loppan bör den fiskas på så tunn lina som möjligt. 0,20 mm nylonlina av bästa sort är mitt val. Min övriga utrustning består av ett mjukt, 28 inch långt pimpelspö, modell ”the American style” med en bromsad ”ice fishing reel” i rullfästet.

(Det finns haspelrullar som är gjorda för att användas specifikt till isfiske, modell pimpelfiske. Det som oftast skiljer en ”iskall” rulle mot en vanlig haspelrulle är bl.a. att den frostiga upplagan har en större diameter på spolen, vilket ska reducera att linan tvinnas, exempelvis då den via handkraft med stängd bygel dras av spolen. Till detta kan läggas att spolen på en ”frusen” haspel dessutom brukar vara grundare, alltså sväljer färre meter lina än vad en ordinär haspeltrumma gör. I pimpelsammanhang handlar det inte om några långa kast, därav en grund spole. Lintrissan på bygeln som linan löper över då fisken/betet vevas upp från djupet brukar dessutom vara fast (ej lagrad/rörlig) på en isfiskehaspel. Lagrad/rörlig lintrissa på en isfiskerulle är onödigt då rörliga delar oftast fryser fast i minusgrader)

Djupen där jag låter myskan gå till botten är från lårdjupt vatten till som mest fyra meter ned. Borra hålen i anslutning till vassruggar, näckrosbälten eller vid uddar. Regnbågen har vanligtvis patrullvägar som de följer. Hittar man ett sådant stråk är det inte ovanligt att huggen duggar tätt.

Släpp loppan till botten, lyft sakta, håll still, gör sedan några försiktiga lockryck, håll still och veva därefter upp någon eller några decimeter. Proceduren upprepas gång efter annan. Håll dessutom blicken på linan där den skär vattenytan. Oftast slackar eller kanar linan något i sidled då en fisk är framme och puffar på betet. Att locka en sparsmakad semiförvildad båge till hugg kan ibland vara mycket tålamodskrävande. Det gäller således att hålla ut och ha betet i vattnet vid huggperioderna.

December och januari är en mörk period med få ljusa timmar på dygnet. Regnbågen är vid denna dunkla tid på året som mest aktiv mitt på dagen. Under vårvintern däremot med sina längre och ljusare dagar brukar tidig, glittrande morgon och rodnande skymning bjuda på bästa fisket. Är platsen känd för att ofta leverera fisk är det inte alls ovanligt att jag nöter på i samma hål över en timma. Finns det fler fiskare ute på isen kan man hålla en viss koll på om de hivar och drar fisk. På så vis kan man få en hint om var i sjön fisken går till.

Ett tips. Vid kikmete liggande på isen med näsan i hålet kan det gamla äggskalstricket komma väl till pass. Spara äggskalen från frukostäggen, krossa skalen till flingor och låt sedan dessa singla till botten. På botten med humus syns de vita skalen extra tydligt och när väl en regnbåge med sin från ovan svårupptäckta mörka rygg skuggar skalen blir det skarpt läge.

Om det är tillåtet att mäska kan man lite då och då sjösätta minibitar av exempelvis räka. Mäsk ska primärt sprida sin doft i vattnet och få nyfiken regnbåge att simma in på arenan under hålet. Hungrig fisk ska inte matas mätt med mäsk. Nej, finalen på tillställningen är att den ska gå bet på vasst agnad krok. Inte sällan skjuter glupsk fisk omgående fart mot myskan, öppnar sitt ljusa gap likt en lampa, för att sekunden senare släcks runt loppan. Sträckt lina är ett faktum. Snacka om ett visuellt, spännande fiske. Hur kul som helst! Vissa fnyser föraktfullt åt regnbågsfiske. Men skärskådar man svenskt sportfiske seriöst är invandraren från Nordamerika, alltså regnbågen, förmodligen vår viktigaste året-runt-fisk och ger påtagligt med klirr i kassorna hos landets sportfiskebutiker.