Idag, den 1 november 2016 levererade Sävenfors Fiskodling 3 000 tvåsomriga Gullspångsöringar med medelvikt 100 gram för utsättning i Vänern. Säffle Trollingklubb är beställare och frivilliga bidrag har finansierat utsättningen.
Kategori: Vänern
Rekordfiskar är till för att slås, eller?
Det var i mitten av 1980-talet som trollingfisket så smått började få krokfäste i Vänern och Vättern. Allt sedan dess har målet bland trollare varit att om möjligt fånga drömfisken, alltså rekordfisken! Några som haft släpfiskelyckan att göra så kan kollas in under uttrycket – Så gick det till.. Rekorden börjar bli gamla. Att ”det var bättre förr” stämmer åtminstone in då det gäller tunga trollingfiskar hämtade från V-sjöarna. Hög tid att putsa på rekorden!
Så gick det till då Vänerrekordet på Gullspångslax (13,92 kg) fångades den 17 december 2007->
Så gick det till då Vänerrekordet på Gullspångsöring (14,32 kg) fångades den 20 april 2002->
Så gick det till då rekordet på Vätteröring (8,42 kg) fångades söder om Hjo den 21 juli 2007->
Då som nu – Vänerns silver guld värt
Sunnanåträffen i Mellerud, Vänern är Sveriges äldsta trollingtävling och firade förra året (2015) 30 års jubileum. Årets Sunnanåträff är således den 32:a i ordningen.
Tillbakablick trollinghistoria
Metoden modernt trollingfiske med djupriggar och plannerboards introducerades på allvar i Sverige tidigt 1980-tal. Göteborgaren Jan ”Mr Trolling” Olsson var metodens mesta förespråkare och via informativa artiklar i bland annat Fiskejournalen beskrev han hur trollingfiske funkade i praktiken. Trollerikonster som han till stor del hämtat hem från de Stora sjöarna i USA där trollingfiske redan var ganska utbrett. Innanhaven Vänern och Vättern samt kustnära sträckor i Östersjön var jämförbara med de nordamerikanska och här som där fanns det laxfisk att finna på vida vattenvidder.
Efter en djuplodande trollingresa till USA väcktes idén om en svensk trollingträff. Tillsammans med de västsvenska trollingpionjärerna Bosse Douglasson, Stig Söderström och Gösta Vadh gjorde kvartetten slag saken och hösten 1985 sjösattes den svenska trollingvaggan i Vänerns vatten med utgång Mellerud. Tillställningen backades av Fiskejournalen och Expressen. Att Expressen fanns med på ett hörn berodde på att Jan Olsson var den stora kvällstidningens fiskeexpert under 1980-talet. Expressen dressade prisbordet med praktiska prylar såsom väskor och handdukar. Även Fj bidrog med priser. Genomförandet av premiärträffen gjordes med hjälp av medlemmar i Vänersborgs Fiskeklubb.
Första Sunnanåträffen 1985 deltog nio båtlag. Totalt vägdes det in två laxar (tyngsta 4,5 kg) och fyra öringar. Tilläggas kan att minimåttet på laxfisk på den tiden var 50 cm och fångst av fettfenefisk var tillåten. Vänerns silver guld värt. Så kroksäkert sammanfattade Fj:s dåvarande chefredaktör Olof Johansson den första Sunnanåträffen.
Sunnanåträffen är precis vad tävlingen antyder, alltså en träff där fokus ligger på trivsam samvaro och inte på ett dignande prisbord, ej heller på några makalösa rekordfångster. Att ”after fish” prata och umgås i avspänd miljö är själva andemeningen i uttrycket trollingträff och den traditionen är hullingsäkert förankrad i Sunnanåträffen allt sedan starten för 31 år sedan.
Jubileumsåret 2015 deltog 85 båtlag->
Med facit i hand kan det konstateras att höstvädret under tävlingsdagarna 2015 var sjödugligt, där aftnarna ramades in av vackra solnedgångar. Fiskafänget var dessvärre inte någon solskenshistoria. Nej, sammantaget hamnade fåtaliga 18 gullspångslaxar samt 53 gullspångsöringar på vågen. Endast 35 team vägde in fisk. Övriga 50 båtlag gick således bom i dagarna tre. Team Slivovitz & Honey, bestående av Trollhättebon Jonas Lidberg som skeppare och lagkamrat Magnus Frii från Västerås, knep segern via fem blankfiskar. En maffig öring med vikt 9,2 kilo blev träffens tyngsta fisk och fångades av norrmannen Knut-Einar Havn i Lag A-team.
Blekingebon Peter ”Team Camyti” Johansson från Sölvesborg är en av de tidiga trollingpionjärerna i Sverige. Sin trollingkarriär inledde han under 1980-talet med att fånga havsöring i Hanöbukten. Utrustningsnivån på den tiden var inte att jämföra med dagens. Inte ens ett ekolod hade Peter i sin öppna 580 cm långa plastbåt. Kraftkällan som gav fart var en 25 hästars utbordare, modell rökig tvåtaktare. En mix av haspel- och multirullar och vanliga spön var fiskegrejorna som användes.
Peter var dock tidig med att ha djupriggar. Två rejäla pjäser av rostfritt stål som han tillverkat själv efter ha sett bilder i ett amerikanskt fiskemagasin. Riggarna bultades fast akterut på skutan. Föreningsbandet mellan trumma och blylod, alltså vajern, var hela 5 mm! tjock. Bättre för stark tråd än för svag, resonerade Peter. Det skulle snart visa sig att dragstyrkan på strängen var mer än tillräcklig. Avsaknad av ekolod i kombination med djupriggsfiske kan bara sluta på ett sätt – bottennapp med stort B.
Plötsligt blev det bom stopp då loden stenhårt fast i botten satt. Vajern höll streck, vilket däremot inte båtens reling gjorde. Förvånad noterade Peter två stora hål i plasten då riggarna slets loss och därefter med ett plask sjönk till botten. De rostfria tingestarna sägs fortfarande ligga kvar där ute. Skrattretande, javisst. Men man visste inte bättre på den tiden. Oftast var det gott nog att komma ut på sjön och bogsera drag under några timmar så var man nöjd. Navigerade gjorde man med hjälp av sjökort, kompass och landmärken. Moderna navigations- och för ändamålet speciell sportfiskeutrustning, modell 2000-talet var ännu inte uppfunnen. Bilden ovan tuffar Peter in mot hamn Sunnanåträffen 2015 i sin nuvarande trollingbåt.
Hög tid att fylla på förrådet av löjor till trollingen
Hösten är för många trollare som använder betesfisk som agn lika med hög tid att fylla på förråden med benlöja till vintertrollingen. Flitigt trollande gör att det går åt löjor i mängd. Att meta löja i stort antal kan för den oinvigde uppfattas som ett löjlig enkelt fiske. Så är icke fallet. Ett proffsigt mängdfiske kräver stor skicklighet av utövaren, typ känna till var det finns god tillgång på löja, använda gångbart mäsk samt blixtsnabb hantering av spöt för att hålla fångsttempot uppe.
Karlsborgsbon Björn Jansson (se bild ovan) är en löjmetare av yppersta klass. Sedan början av 2000-talet har han exempelvis regelbundet försett flera av våra mest kända trollingguider med frysta löjor av maximal kvalité. BJ;s löjor är minst sagt eftertraktade. Man får bl.a. exakt den storlek på löjorna som beställts samt blanka som silver med fjällen kvar. Rätt storlek på löjan till rätt skalle->
Herr Jansson fiskar löja på följande vis. Val av fiskeplats. Det måste finnas gott om löjor. Sedan gäller fullt ös då löjornas maximala huggperioder inträffar. Vissa dagar är löjorna ordentligt på bettet kl. 05.00 på morgonen och några timmar framåt. Andra dagar är det ett sent eftermiddags pass som gäller. Själva anrättningen/utrustning består av hemligt mäsk som knådas lagom hårt och som faller isär först efter det nått vattnet. Efter att en handfull löjor fångats – ut med en liten klick mäsk igen, osv. Maggot som häktas fast på liten 12:a limkrok är själva agnet som får löjorna att gå bet. Limklicken i krokböjen hindrar maggotten/löjan att glida vidare upp på linan och på så vis sinka farten i hivandet. Högt tempo i fångsten är ett måste om metpasset ska generera ett hyggligt antal hundra löjor i timmen. Ett två meter kort spö med toppknuten tunn lina samt pyttelitet blykorn ingår i den skjutjärnssnabba löjfiskeutrustningen. Snabba ryck är ett måste hela tiden. Efter att löjan greppats förpassas den i en cooler med 1 kilo löst salt i åtta liter vatten. Det mycket salta vattnet gör att löjorna dör omedelbart. Löjorna flyttas senare över till en cooler med friskt kallt, renande sötvatten . Väl hemma efter avslutat fiskepass så styckfryses löjorna.
Metade upp 1 200 löjor på tre timmar!
Inom tävlingsfisket är blixtsnabbt löjmete i stort antal under tidspress ibland ett vinnande koncept. Fiskekändisen Berra Mårdh tillhörde eliten inom svenskt tävlingsfiske under 1980-talet och var i sina glansdagar en synnerligen flyhänt löjmetare. Nedanstående text är ett citat hämtad från del 1 av 2 från artiklarna
Säg berra det räcker->
”En seger som Berra minns med extra förtjusning är SM 1983 som avgjordes i Köpings hamn, Mälaren. Deltagarna var inför spöfäktandet mycket väl medvetna om att det skulle krävas fångst av löjor i parti och minut för att ta hem segern. I startfältet fanns flera sk. löjliga experter och målet var att sätta Berra på plats, helst jumbo. Berra visste om detta och hade i lönndom hårdtränat löjfiske i sina hemmavatten kanalerna Djurgårdsbrunn, och Karlberg i Stockholm så mycket han bara hunnit. Nu satt fluglarven som den skulle på kroken. Reaktionssnabb var han sedan tidigare, vilket är ett måste som tävlingsfiskare, framförallt om man ska satsa på löjmete. Bert hade övat snabbhet via seriöst bordtennisspel på tävlingsnivå under ungdomsåren. Han var redo. Starten gick och bataljen i Köpings hamn började. Efter tre timmar och makalösa 1 200 löjor senare var Berra säker på segern. Ett snitt av otroliga 6,6 löjor i minuten gjorde att han fick lyfta bucklan till skyn”.
Vänern – innanhav med flest metergäddor!
Antalet grynnor och skär i Vänern uppskattas till flera hundra tusen. Även innanhavets bestånd av gädda kan räknas i hundratusental, trots att färska undersökningar visar att numerären av Vänergädda minskat under senare år.
Färre gäddor i Vänern misstänks bero på att vattenståndsregleringen påverkat beståndet. Fångsterna har varit signifikant lägre under den senaste sexårsperioden, det vill säga efter den förändrade tappningsstrategin som påverkar föryngringen som sker över grunda lekbottnar.
Intresset att spöfiska Vänergädda-> har inte torrlagts utan det har flödat under senare säsonger med en tydlig pik(e) i år. Det tidiga vårfisket över grundbottnarna i samband med gäddans lek har sina trogna anhängare. Nytt är det spännande gäddfisket utomskärs sommar och höst. Fångstrapporter av metergäddor och än längre har duggat tätt på sociala medier 2016 och triggat än fler gäddjägare att kasta ut sin beten i Vänern.
Sannolikt är Vänern Sverige bästa/mesta metergäddsjö. Den stridbara sommar- och höstgäddan står oftast förvånansvärt grunt, helt uppe bland stenbumlingar samt i bakvatten nära kobbar och skär. Understundom ligger kustgäddan på lur även bland böljande sjögräs. Snacka om spännande korthållsfiske där man tydligt kan se hur gäddan attackerar betet. En metergädda runt sju kilo betvingad på en lagom spänstig utrustning bjuder på fint sprattel.
Exempel på gångbart bete sommar/höst är en spinnare bestyckad med en trekrok, gärna hullinglös. Utomlands är det inte alls ovanligt att regelverket anbefaller den fiskande att nyttja hullinglös enkelkrok för att minimera risken för skador på fisken. Måhända är de stora och många krokkronornas tid snart ett minne blott även på hemmaplan. Det ligger i tiden då merparten av dagens gäddfiskare, oavsett om de trollar eller spinner hem sina beten, fiskar enligt mottot fånga, fotografera, släpp åter. Frågan om en hullinglös tre- alt. enkelkrok på gäddbeten bör tas på allvar.
Visste du att; Vänergäddor som ålderbestämts visade inledningsvis på en snabb tillväxt och hade redan efter fem år uppnått cirka 60 cm längd. Därefter mattades tillväxten av och en meterlång Vänergädda var i snitt hela sexton år gammal.
Källa: Vänerns Vattenvårdsförbund årsskrift 2015
