Björn Jansson skjutjärnssnabb löjfiskare

Hösten är för många trollare som använder betesfisk som agn lika med hög tid att fylla på förråden med benlöja till lax- och öringtrollingen. Fiskar man ofta så går det åt ansenliga mängder löja, ja tusentals så förråden bör därför vara välfyllda. Att meta löja i stort antal kan för den oinvigde uppfattas som ett löjlig enkelt fiske. Sparsmakad utrustning, javisst men simpelt fiske är det icke. Ett proffsigt mängdfiske kräver stor skicklighet av utövaren, typ känna till var det finns god tillgång på löja, använda gångbart mäsk samt blixtsnabb hantering av spöt för att hålla fångsttempot uppe.

Karlsborgsbon Björn Jansson är ett exempel på löjmetare av yppersta klass. Sedan början av 2000-talet har han exempelvis regelbundet försett flera av våra mest kända trollingguider med frysta löjor av yppersta kvalité. BJ;s löjor är minst sagt eftertraktade. Man får bl.a. exakt den storlek på löjorna som beställts. Alltså anpassade som handen i handsken till just den beteskalle som används.

I korta ordalag fiskar herr Jansson löja på följande vis. Val av fiskeplats. Det måste finnas gott om löjor. Sedan gäller fullt ös då löjornas maximala huggperioder inträffar. Vissa dagar är löjorna ordentligt på bettet kl. 05.00 på morgonen och några timmar framåt. Andra dagar är det ett sent eftermiddags pass som gäller. Själva anrättningen/utrustning består av hemligt mäsk (nr.1) som knådas lagom hårt och som faller isär först efter det nått vattnet. Efter att en handfull löjor fångats – ut med en liten klick mäsk igen, osv. Maggot som häktas fast på liten 12:a limkrok (nr.4) är själva agnet som får löjorna att gå bet. Limklicken i krokböjen hindrar maggotten/löjan att glida vidare upp på linan och på så vis sinka farten i hivandet. Högt tempo i fångsten är ett måste om metpasset ska generera ett hyggligt antal hundra löjor i timmen. Ett kort spö (2 m) med toppknuten tunn lina samt pyttelitet blykorn ingår i den skjutjärnssnabba löjfiskeutrustningen. Snabba ryck är ett måste hela tiden, pust och flämt. Efter att löjan greppats förpassas den i en cooler (nr 3) med 1 kilo löst salt i åtta liter vatten. Det mycket salta vattnet gör att löjorna dör omedelbart. Löjorna flyttas senare över i en cooler med friskt kallt, renande sötvatten (nr.2). Väl hemma efter avslutat fiskepass så styckfryses löjorna. Leverans av blanka löjor med fjällen i behåll är Björn Janssons signum. Nappgaranti lämnas dock inte.


Löja Alburnus lucidus
Karpfisk med slank kropp och silverglänsande fjäll. Finns i större delen av landet med undantag av Norrlands inland. Löjan är en liten fisk runt 10-15 cm. Maxlängd uppges till 22 cm. Leker i juni/juli över grunt vatten där de fäster äggen vid stenar och vattenväxter. En välmatad höstlöja är bäst som betesfisk. Packad i plastpåse håller den sig minst ett år i frysen utan att bli torr.

Ps. Läs även artikel Björn Janssons BJ:tackel – skonsamt mot småfisk och kroksäkert till de stora laxarna–>

En ”Bärshold” på riggen – rena snurren för laxen!

Fishlanders grundare Stewart Christian med hemmavatten Lake Michigan, USA besökte Sverige vid några tillfällen i början av 2000-talet. Insjölaxarna i Vänern och Östersjöns ”Simrislaxar” lockade, detta samtidigt som affärssnack med några av våra mest kända fiskeguider klarades av. Amerikanska Fishlander skedar har visat sig funka ypperligt i svenska vatten med en 20+ Nynäslax i topp. Stewart berättade under sina svenska besök om tips & trix som ibland togs till i Lake Michigan då vanliga grejor slog slint. Bl.a. följande då kanadaröding skulle fångas och de var extra svårtrugade. Vid sådant tillfällen trädde Stewart en tom Coca Cola burk på linan framför betet. Tomburken fiskades via djupriggen som en flasher/dodger med ett drag på kort tafs bakom. Trixet att trä en tomburk på linan drog sig Gustav Österplan i Team Bertan till minnes en tävlingsdag vid 2014 års upplaga av danska Trolling Master Bornholm då laxarna vägrade hugga på ”vanliga” grejor. Laxarna fanns där, vilket ekolodets skärm indikerade. Vad göra? Kvickt fram med en tom ölburk, en linstump, plastslang och två lekande. Ett hål i botten på burken gjordes. Slangen och linan träddes sedan genom dricköppningen och ut i bottenhålet. En stopper på slang/lina gjordes för att förhindra att burken skulle halka loss. Ett lekande i var ände på linan knöts fast. Anrättningen spetsades med en blank NK-sked. En kort stund efter att Team Bertan skickat ”Bärsholden” i havet högg det en tiokilos lax. Och på den vägen är det… Burken rör sig inledningsvis ganska yvigt då den sjösätts. Rörelserna dämpas dock då vatten via dricköppningen fyller burken. Burken liksom vandrar långsamt fram från sida till sida med lockande bubblor därtill. En tomburk på linan! Skrattretande, javisst. Även herrarna i Team Bertan skrattar – ja glatt till och med – speciellt då laxen på kroken sitter fast.

Djuprigga hälleflundra – det är spännande

Visste du att hälleflundran, havets högvilt går att fånga via trollat djupriggsfiske? För dig som gillar trolling – prova, det är spännande. Första gången undertecknad hade privilegiet att testa riktat trollingfiske efter hälleflundra var sommaren 2010. Enligt fångstrapporter skulle det i vikar och över grundområden runt öarna Vaerøy och Røst vid Lofoten vara förhållandevis lätt att med tacklad sill som bete, framdragen via djuprigg fånga hälleflundra.

Väl på plats lierade jag mig med den danske laxtrollaren Lars ”Posten” Jentzsch. Tillsammans lyckades vi under några få släpfiskepass kroka ett trettiotal lättviktiga plattfiskar med ett par tiokilosfiskar i topp. Resans mest brutala påhopp, ett bomhugg, inträffade då en synnerligen aggressiv ”hälle” attackerade det fem kilo tunga djupriggslodet två gånger på raken! De blytunga betten var så pass våldsamma att bommen på djupriggen svajade betänkligt av tyngden från fisken i djupet. Martin ”Baronen” Sethman som har gedigen erfarenhet av hälletrolling, med en 70-kilos Lofotenkveite i topp, hade varnat mig innan resan mot norr, att hälleflundran ibland kan vara mycket aggressiv. Men att den kunde ge sig på blylodet hade ingen hört talas om tidigare.

När herr Sethman var som mest i trollingtagen hade han en kamera monterad nära blylodet och kunde via en bildskärm ombord se hur hälleflundrorna bar sig åt då de attackerade betet. Kveite från 15 kilo och upp emot 30 kilo var de mest aggressiva och högg vanligtvis utan att tveka. De brukade komma in i bild från sidan och pang på krokarna med tunggung i spöt och ylande rulle som resultat. De lättviktiga flundrorna under 15 kilo, vilket även gällde de över 30 kilo var mer försiktiga innan de vågade smaka på tacklad fisk. De större flundrorna var dessutom påfallande klumpiga i sina anfall och missade förvånansvärt ofta betesfisken helt! Det hände även att flundrorna, stor som liten, nyfiket bara följde efter betet i flera minuter utan att nappa.

Att trolla hälleflundra är inget avancerat fiske som kräver massor av utrustning ombord. Det räcker oftast med ett 7 fot kort 20 lbs spö som försetts med en multirulle som har en bra broms. Flätlina med diameter runt 0,30 mm duger gott som rev. Som bete funkar färsk alternativt frusen sill trädd i en beteshållare, modell Anchovy Herring mycket bra. Notera att det är ett lagbrott att agna med levande fisk i Norge. Ytterligare en viktig sak att ha i åtanke är att man som mest får föra ut 15 kilo fiskkött ur Norge. Norskt turistfiske går således i mångt och mycket ut på att fiskresurserna ska brukas och inte förbrukas.

Under senare år har catch and release på frivillig basis vunnit terräng bland merparten av dem som riktar sitt fiske efter hälleflundra. Det är numera mer en regel än ett undantag att de större exemplaren släpps levande åter. Däremot, att behålla en mindre (minimått 80 cm) flundra till matbordet är okej. Hälleflundran är en delikat matfisk och att spisa egenfångad färsk fisk på plats är enligt mitt tycke en del av totalupplevelsen ovan polcirkeln.

Hälleflundran trivs på sandbotten med närhet till bottenvegetation. Lämpliga bottendjup att trolla på är från fem meter ner till 20 meter. Trollingfiske funkar som allra bäst då tidvattenströmmen är svag eller stilla. Justera sillens gång till att passa fart och ström. Vi tuffade fram över vattenvidderna i farter från 1,5 till 3,0 knop. Betet fiskades ungefär tre meter ovan botten på cirka 20 fots linlängd bakom lodet. Trots att jag inte hade fiskelyckan att knipa någon jätte var det ändå fantastiskt kul att få prova på riktat släpfiske efter hälleflundra. Snacka om spänning då spötoppen signalerade att en plattfisk satt på kroken. Störst chans att fånga en stor hälleflundra är tidigt på säsongen från slutet av april fram till midsommar eller i augusti och september.

En ca 300 gram tung sill med en Anchovy Herring beteshållare på skallen funkar att trolla hälleflundra med, åtminstone i vattnen vid Lofoten. Två trekrokar i stl 4/0 spetsar anrättningen. Den ca 1,5 meter långa och 1 mm tjocka nylontafsen toppas med några lyspärlor för extra lockelse. Tafsen länkas till rullens flätlina via några rejäla kullagerlekande för att undvika att linan tvinnas då betet dras fram bakom båten. Att trolla hälleflundra är ingen prylintensiv fiskemetod. Det räcker oftast med ett 7 fot kort 20 lbs spö försett med en multirulle av god kvalité, plus en manuell djuprigg att dra ned betet med. Här har en hälleflundra varit framme och tuggat på sillen utan att fastna. Hugg är således inte alltid lika med fast fisk på kroken.

Trollingfiske är kul, oavsett storlek på båt

Släpfiske från båt med sportfiskeredskap innebär att man når fiskar och områden som den vanlige strandfiskaren sällan eller aldrig kommer åt. Det fina i trollingsången är att fiskeplattformen inte behöver vara av vräkigaste snitt för att man ska kunna ägna sig åt båtsportfiske. Det kan vara i skepnad av en eka eller liten plåtbåt. Faktum är att några av tidernas allra tyngsta insjölaxar fått syna durken i små flytetyg. Exempelvis är rekordet på trollingfångad insjölax (17,65 kg) fångad från en fem meters, öppen mahognybåt. Bevisligen går det sjösäkert att fånga stor fisk från liten båt på vida vatten. Helt klart är dock att vågor och vind måste vara extra snälla för att man säkert ska kunna fiska från liten farkost. Den ”normala” trollingbåten, den i längd runt sex meter är att föredra framför en pyttebåt, åtminstone på större vatten.

Att släpfiska från liten båt går som sagt alldeles utmärkt, framförallt om man har ett gediget kunnande om vind och vågor så att säkerheten ombord inte äventyras. Team Laget med Drag som syns på bild här ovan tävlar med framgång från en 400 Linder aluminiumbåt. Så sent som hösten 2010, i hård konkurrens med 69 båtlag, knep de segern i Kållandsöträffen, Vänern. Sjökort och kompass är hjälpmedlen de använder för att navigera rätt. Bottendjup och fiskstim lokaliseras via ett batteridrivet portabelt ekolod.

Betänk dock att oavsett storlek på båt måste säkerheten vara i fokus. Har under årens lopp sett allt för många våghalsar ge sig ut på gungande böljor i tron att just deras fullutrustade trollingbåt är ovanligt sjösäker och manskapet ombord dessutom är experter på att hantera väder och vind. Tongångarna har dock varit av en helt annan tonart då nödanrop via Vhf:en hörts. Vid minsta tveksamhet, stanna iland. Säkerheten ombord ska inte äventyras i onödan, vilket är varje kaptens ansvar. Helt visst kan olyckan vara framme ändå, men har man grejorna i trim och koll på väderleksläget minimeras riskerna påtagligt att gå till botten, detta oavsett storlek på båt. Trollingfiske ska vara kul och riktigt skoj blir det först när de ombordvarande känner sig trygga och fisken hugger.

Den vilda Vätteröringen sinnessjukt på bettet!

Galet, sinnessjukt och bonanza är uttryck som vissa Vätterfiskare använder för att i svulstiga ordalag beskriva Vätterfiskets nuvarande tillstånd. Den unika Vätteröringen är en av innanhavets ”rubbade” arter som enligt bloggare o FB-skrivare biter galet bra. Granna, vilda öringar fångas tydligen i mängd runt hela sjön. Att öringen ökat i antal under senare år beror på flera faktorer där biotopvård i lekbäckarna är en. Kombinationen ideellt, oavlönat arbete och insatser från myndigheter gjorda i tillrinnande vattendrag har ökat förutsättningarna för lyckade öringlekar. Det påstås att Vättern numera späs på med cirka 30 000 öringsmolt årligen. Att som Sportfiskare utan kostnad få tulla på beståndet av vild Vätteröring (minimått 50 cm samt max tre öringar fiskande/dag) är unikt, ja världsunikt till och med och bör stämma till eftertanke innan man greppar fishbonkern för att tveklöst utdela ett dödligt slag mot fiskens skalle. Internationellt sett är stora uttag av vild öring sällan eller aldrig tillåtet. I Vättern däremot……

När det gäller yrkesfisket finns fångstsiffror att tillgå. 2014 = 3 532 kilo – 2013 = 6 000 kilo – 2012 = 3 304 kilo, vilket sammantaget gör 12 836 kilo. Omräknat i antal öringar som nätats de tre senaste åren blir i så fall drygt 8 500 stycken med beräknad medelvikt 1,5 kilo. Trollarnas uttag har sannolikt varit betydligt större än yrkesfiskets, vilket gjorda undersökningar/statistik/enkäter indikerar. Det årliga tillskottet av cirka 30 000 naturliga öringsmolt ska således bära yrkesfisket samt ett ökat spöfisketryck som enligt trollarna själva understundom tydligen är sinnessjukt.

Så gick det till då rekordöringen fångades i Vättern