Rätt storlek på löjan i rätt skalle…

Det var i slutet 1990-talet som modernt släpfiske med tacklade betesfiskar på allvar började få laxfiskefäste i Sverige. Upprinnelsen till att metoden spreds bland svenska trollare härleds till några finska team som semesterfiskade med utgång Granvik, Vättern. De blåvita grabbarnas välfyllda fångstbaljor talade sitt tydliga fångstspråk angående metodens förträfflighet. Som bete nyttjade de småvuxen sik (sellak) som tagits med från Finland. Benlöjorna som stimmade i Granviks hamnbassäng var dock snarlika de finska småsikarna. Ett gäng löjor metades därför raskt upp och provtrollades. Resten är som det så vackert heter, historia. Sedan dess är benlöja den dominerande betesfisken till lax och öring samt i viss mån även röding och kanadaröding. Att benlöja blivit favoritbetesfisken beror främst på att den finns i hela Sverige med undantag för Norrlands inland.

Höstlöjan håller bästa kvalité och det är sådana som man bör lägga upp ett rejält förråd av till stundande släpfisketurer. Som frusen, packad i plastpåse, håller löjan sig minst ett år utan att bli som ett torrt skinn. När löjan ska tinas upp bör det ske långsamt för att den inte ska bli sladdrig och tappa glansen. Ju spänstigare och blankare, desto mer lockar den. Utseendet på betesfisken, tillika handhavandet av densamma har en påtaglig betydelse för utgången av fångstresultatet. Det finns finkänsliga löjfiskare som kasserar lillfisken med omedelbar verkan om minsta lilla fjäll saknas. Löjligt? Nej, inte alls då trollingfiske på seriös nivå är lika med blodigt allvar.

Anchovy Special var först ut
De finska pionjärerna i slutet av 1990-talet använde Rhys Davis Anchovy Special, Made in Canada betesskallar vid sitt besök i Granvik. Anchovy-skallarna som tillverkats under många år finns i varianterna, Herring, Special och Minnow. Dessa håller fortfarande ställningen som beteshållare av allra bästa sort. Att Anchovy Special (passande till 13-14 cm löjor) blev först ut på de svenska trollingarenorna fick till följd att den Kanadensiska ”mössan” inledningsvis i stort sett var utan konkurrens. Parallellt med att betes-trollingen ökade i popularitet, satsade desto fler företag kraft på att få fram beteshållare. Kapplöpningen var därmed igång. CWC AB var ett av de företag som tidigt hakade på den skalliga trenden och lanserade Krippled (made in Canada) i modellerna Herring, Anchovy och Minnow. Krippled Anchovy (mellanstorleken) är förmodligen den mest allsidiga beteskalle som finns på marknaden då den funkar i både låg och hög fart samt har en generös spännvidd avseende löjstorlek. Skallen fiskar bra med löjor från 12 till 15 cm. Visserligen glappar en 12:a något i hållaren, men det funkar trots allt. Det som talar något emot Krippled är att utbudet av färger är något snålt.



Heta finska skallar!

Sedan i början av 2000-talet har de nordamerikanska plastbitarna fått känna på mothugg av finska betesskallar. Först ut var företaget Salsa Fishing/JTP Evolution Ltd som 2005 lanserade Salsa baitholder. Salsa (öknamn för löja) är en förhållandevis trång skalle och passar som en smäck till löjor i storlekarna 12–12,5 cm. Tränger man i en större löja än så hämmas gången påtagligt. Salsan finns i cirka 100 färger och fungerar galant i farterna 1,7-1,8 knop. VK Products med hemmahamn Mikkeli är ytterligare ett finskt företag som låtit tillverka beteshållare. VK Rax är hållarens namn och finns i två storlekar och massor av färger. VK Rax i storlek standard är den största av de två och passar till löjor med längderna 14-15 cm. Till skalle i storlek mindre är det 12 centimeters löjor som gäller. Farttåliga VK Rax skiljer sig från andra hållare genom att den har en hel radda hål borrade i skallen. Genom att trä linan i de olika hålen i huvudet, kan man ändra betesfiskens rörelse, tillika rotationsriktning. Det finns bevisligen en hel del betesskallar att välja bland. Gemensam nämnare är att de alla är gjorda för att toppa skallen på en betesfisk. För att få ut det bästa av de olika beteshållarna gäller det att använda passande stor betesfisk. Rätt storlek i rätt skalle och anrättningen kommer att locka till hugg.

Ps. Det finns ytterligare skallar att tillgå på marknaden sedan denna artikel skrevs.

Björn Jansson skjutjärnssnabb löjfiskare

Hösten är för många trollare som använder betesfisk som agn lika med hög tid att fylla på förråden med benlöja till lax- och öringtrollingen. Fiskar man ofta så går det åt ansenliga mängder löja, ja tusentals så förråden bör därför vara välfyllda. Att meta löja i stort antal kan för den oinvigde uppfattas som ett löjlig enkelt fiske. Sparsmakad utrustning, javisst men simpelt fiske är det icke. Ett proffsigt mängdfiske kräver stor skicklighet av utövaren, typ känna till var det finns god tillgång på löja, använda gångbart mäsk samt blixtsnabb hantering av spöt för att hålla fångsttempot uppe.

Karlsborgsbon Björn Jansson är ett exempel på löjmetare av yppersta klass. Sedan början av 2000-talet har han exempelvis regelbundet försett flera av våra mest kända trollingguider med frysta löjor av yppersta kvalité. BJ;s löjor är minst sagt eftertraktade. Man får bl.a. exakt den storlek på löjorna som beställts. Alltså anpassade som handen i handsken till just den beteskalle som används.

I korta ordalag fiskar herr Jansson löja på följande vis. Val av fiskeplats. Det måste finnas gott om löjor. Sedan gäller fullt ös då löjornas maximala huggperioder inträffar. Vissa dagar är löjorna ordentligt på bettet kl. 05.00 på morgonen och några timmar framåt. Andra dagar är det ett sent eftermiddags pass som gäller. Själva anrättningen/utrustning består av hemligt mäsk (nr.1) som knådas lagom hårt och som faller isär först efter det nått vattnet. Efter att en handfull löjor fångats – ut med en liten klick mäsk igen, osv. Maggot som häktas fast på liten 12:a limkrok (nr.4) är själva agnet som får löjorna att gå bet. Limklicken i krokböjen hindrar maggotten/löjan att glida vidare upp på linan och på så vis sinka farten i hivandet. Högt tempo i fångsten är ett måste om metpasset ska generera ett hyggligt antal hundra löjor i timmen. Ett kort spö (2 m) med toppknuten tunn lina samt pyttelitet blykorn ingår i den skjutjärnssnabba löjfiskeutrustningen. Snabba ryck är ett måste hela tiden, pust och flämt. Efter att löjan greppats förpassas den i en cooler (nr 3) med 1 kilo löst salt i åtta liter vatten. Det mycket salta vattnet gör att löjorna dör omedelbart. Löjorna flyttas senare över i en cooler med friskt kallt, renande sötvatten (nr.2). Väl hemma efter avslutat fiskepass så styckfryses löjorna. Leverans av blanka löjor med fjällen i behåll är Björn Janssons signum. Nappgaranti lämnas dock inte.


Löja Alburnus lucidus
Karpfisk med slank kropp och silverglänsande fjäll. Finns i större delen av landet med undantag av Norrlands inland. Löjan är en liten fisk runt 10-15 cm. Maxlängd uppges till 22 cm. Leker i juni/juli över grunt vatten där de fäster äggen vid stenar och vattenväxter. En välmatad höstlöja är bäst som betesfisk. Packad i plastpåse håller den sig minst ett år i frysen utan att bli torr.

Ps. Läs även artikel Björn Janssons BJ:tackel – skonsamt mot småfisk och kroksäkert till de stora laxarna–>

Spinnfiska storsej på Røsthavet – ett slitsamt nöje

Røsthavet vid norska Lofoten hyser ansenliga mängder sej, torsk och hälleflundra av välväxt format. Exempelvis är sejfisket i området av yppersta världsklass. Storsejen är en väldig kämpe och kommer till sin rätt på metoden ytligt (gärna kast på vak) spinnfiske. Att på kort avstånd från båten se hur sejen attackerar jiggen och sekunden senare få känna urkraften av ilsken krigare är lindrigt uttryckt häftigt.

För att spinna storsej behövs ett potent gäddspö (spinn alt haspel) som bär kastvikter till -100 gram. Bromsen på rullen måste maxas, alltså dras i botten för att om möjligt dämpa de första tokrusningarna. Flätlina (0,28-0,35 mm) som spetsas med kort tafs av fluorcarbon, typ 1 mm är själva föreningsbandet mellan fisk och fiskare. Gummijigg (20-30 cm) är beten som funkar. Lämpliga vikter på jiggskallarna är 40-100 gram.

Så här går det till att jaga storsej ovan polcirkeln. Se färska bilder som visar Felix Lundin i sejfiskartagen sista veckan i augusti 2014. (Felix jobbar som Campmanager/guide Røst Fishing Camp)

1:Sök reda på ytligt jagande storsej. Exempel på givande fiskeplats är Klaverstindskallen nordost om Røst.

2: Kasta ut och spinn därefter hem jiggen i högt tempo. Hugget brukar komma efter några få vevtag. Väger sejen från 12 kilo och uppåt kommer spö, rulle, lina och krok att få bekänna ”färg” fjärran av vad en storgädda kan bjuda på.

3: Om storsejen inte ska behållas till matbordet ska den raskt lösgöras och kastas åter. Så kort tid som möjligt ovan ytan ger fisken en god chans att överleva.

4: Varning! Räkna med att däcka efter ett sejrace.

Svenske Cernold en tonsäker skeppare efter blåfenstuna i Kroatien

Peter Cernold har för tredje året i rad släpat sin båt bakom bilen den långa vägen från Åkersberga till Jezera, Kroatien. Det är storviltsfiske i skepnad av blåfenstuna m.fl. snabbsimmare som lockar och drar Under vistelsens gång gästas herr Cernold av hugade fiskekompisar. Senast i raden är det Berra Mårdh som äntrat skutan. Duon fick under lördagen den 16 augusti uppleva ett tonsäkert fiske av sällan skådat slag. Totalt betvingade duon tio blåfenstunor, på en dag!!!

Peter berättar; ”En lite kylig morgon runt 24 grader. Vindarna var från öster och ett molntäcke så långt ögat kan nå. Perfekt väder för bra fiske. Försökte beräkna driften till mina positioner. Såg en strömkant med blått vatten. Grymt bra. Beten tacklas, och ut med linorna. Första fisk efter 10 min. Efter det upplever vi något jag aldrig varit med om tidigare. Lägger i två linor igen – omedelbart dubbelhugg. Jag tar det ena spöt, Berra det andra. Jag vet att jag måste ta in min fisk snabbt för att hjälpa Berra. Får in den på 5 min. Tack för tävlingserfarenhet! Landar även Berras fisk. Vi tittar på varandra. Helt sjukt! Lägger ut linorna igen. Nytt dubbelhugg. Noterar direkt att det är grövre fisk – 600 meters utras! Får upp min fisk snabbt, men inte utan problem. Fiskarna är minst sagt starka. Landar en 50:a samt en 60 plus. Totalt landar vi tio blåfenstunor, världsklass”.

Följ Peter Cernolds tonsäkra fiske på Cernoldfishing.com–>

Ps. Visste du; att Öresund en gång i tiden var en av världens bästa fiskeplatser för Atlantisk Blåfenstuna?
Göteborgaren Jan Olsson har skrivit om Skandinaviskt blåfenstunafiske.

Citat;
Troligtvis fångades de första tonfiskarna på spö i Europa utanför Själlands odde i slutet av 20-talet. Detta var inledningen till ett drömfiske, som under några decennier lockade storviltfiskare från när och fjärran till Öresund. Även I Norge spöfångade engelsmän i Trondheimsfjorden under slutet av 20-talet tonfiskar på närmare 300 kg. I Öresund var det exceptionellt kort gångtid till fiskeplatserna. Sundet ansågs därför vara den tonfiskarena i hela världen där man hade bäst chans att under en dag matcha flest tonfiskar. I regi av Skandinavisk Tuna Club – bildad 1949 – arrangerades under många år en internationell storviltfisketävling i Öresund. Årligen drogs det mellan 1946 och 1952, 300-400 tonfiskar i Sundet.

Det bästa året var 1948 då närmare 600 blåfenstunor fångades. Även några år i början av 60-talet var mycket bra med ca 100 fångade fiskar årligen. Senaste gången det fångades en tuna i Öresund var år 1964.

Nu när 1000-tals nordiska sportfiskare har topputrustade fiskebåtar att matcha tonfisken från, är den borta från våra vatten. Hade tonfisken funnits kvar här, hade platser som Helsingborg, Varberg, Marstrand och Strömstad varit världsmetropoler i sportfiskevärlden med allt vad det innebär i klingande turistvaluta. Enbart ”stillsamma” safariturer för att se fisken hoppa skulle omsätta miljonbelopp.