Så fångades rekordöringen i Vättern

Vid Dragfisketävlingen Vättern, Hjo sommaren 2007 deltog hela 86 båtlag, varav Götenelaget Måsen med trollingfantomerna Lars Sahlin och Bo Härling ombord var ett av dessa.
De två ”måsarna” berättar att då statskottet small vid 09.00-hugget gav de gas på flytetyget för vidare färd söder ut från Hjo sett. Efter cirka fem nautiska mils båtfärd slog de av på gasen och sjösatte i rask takt tio beten bakom båten. Timmarna gick och ännu ingen fisk i fångstbaljan. Plötsligt blev det tajt lina på mittenspöt på plannerboard-strängen och fast fisk var ett faktum.

Nappet föll på en löja med hjälm på skallen, modell Krippled Minnow crome/watermelon som viktats med 70 gram bly på linan. Höll i spöt gjorde Lars, och Bo agerade håvmästare. Resultat; insjööring 8420 gram med längd 84 centimeter som gav laget silverplatsen i dragfisketävlingen och pris för tyngsta fisk. Vildöringen är enligt sakkunniga källor den tyngsta som fångats på trollingfiske i Vättern någonsin.

Läs gärna inlägget ”Faller regn kommer öring” där ytterligare info finns som beskriver den vilda Vätteröringens liv —>

Faller regn kommer öring…

I Vättern fanns där en gång i tiden en unik stam av storvuxen öring som i folkmun kallades för Vätterlax. Dessa stora öringar nådde ofta vikter på 10- 15 kilo. Rekordet är en öring på hela 23 kilo från Motalaviken, vilket är en av de högsta svenska kända noteringarna. Tyvärr utrotades ”de stora” år 1918 genom att dess lekström, översta delen av Motala Ström överbyggdes. Nu för tiden finns endast en småvuxen stam (medelvikt 1,5-2 kilo) av öring kvar i Vättern. Men, den stammen är inte mindre intressant och kommersiellt viktig för sport- och yrkesfisket för det.
Yrkesfiskarna rapporterade att de 2012 ilandförde cirka sex ton öring. Antal ton öring som fångades av sport- och fritidsfisket är okänt då nämnda aktörer är undantagna att rapportera sin fångst.

Det är nu om senhösten som öringen leker i tillrinnande vattendrag runt sjön. Öringen har ökat under senare år. Främsta orsaken är att sedan i början av 1980-talet har restaurering och biotopförbättrande åtgärder gjorts i många av dessa bäckar. Exempelvis att vandringshinder tagits bort, öringtrappor/omlöp byggts och mer lekgrus lagts ut. Arbeten som gjort att öringen i dagsläget har fått längre och bättre strömsträckor att leka på.

Faller regn kommer öring
Då höststormarna sätter Vätterns vattenmassor i gungning, då söker sig lekfärgad öring in mot land där lekbäcken mynnar ut i sjön. Där, alldeles utanför bäckmynningen simmar de sedan av och an i flera dygn och liksom ”sniffar” på bäckvattnet innan själva lekvandringen upp i bäcken sker. Så helt plötsligt, som på en given signal, oftast i skydd av mörkret tar de ”språnget” upp i bäcken. Fisk efter fisk simmar, hoppar och kravlar sig upp i bäcken, som vid den här tid en på året håller en temperatur på runt sex grader. Det plaskar och plumsar då revirstrider avgörs om vilka fiskar som ska få lägga sin rom respektive mjölke på den bästa lekplatsen.

Leken sker i hård ström över grusbotten. Honan gräver lekgropar där äggen portioneras ut och som sedan befruktas av hannen. En öringhona lägger cirka 1500 ägg per kilo kroppsvikt. Kläckningen sker på våren. Då näringen i gulesäcken är förbrukad ger sig det nykläckta öringynglet ut i vattnet efter föremål som kan vara matnyttiga, typ sländlarver och kräftdjur som driftar med strömmen. Detta första levnadsstadium i strömmande vatten är vanligen två år.

När tiden närmar sig för utvandring ut i sjön ändras fiskens färg från att ha varit mörk skyddsfärgad till att bli mer blank. Därefter ger fisken sig ut till sin tillväxtmiljö som i detta fall är Vättern. Öringen blir nu en kringvandrande rovfisk som efterhand byter insektsdieten mot fiskföda. Silverblank och med ett glest mönster av kryssformade fläckar på sidorna, sveper den fram i vattenmassorna i jakt efter föda. Efter två till tre års tillväxt ute i djupet, blir öringen könsmogen och vänder åter till födelsebäcken för att föra sin art vidare. Cirkeln är sluten.