Sida: 1 | 2 | 3 | 4 | 5

När jag bestämde mig för att studera i Melbourne under hösten 1997, blev flugfiskeutrustningen en självklar del i mitt relativt magra bagage, eftersom jag visste att det fanns möjlighet till örings- och regnbågsfiske i området. Förutom en del dagstripper i närheten av Melbourne och Cairns, resulterade vistelsen även i en veckas fiske i Tasmanien – en relativt liten ö söder om Melbourne. Tasmanien är inte bara intressant som sportfiskeområde av världsklass, utan även ur ett historiskt perspektiv. Det var här som introduceringen av laxartade fiskar började i mitten av 1800-talet. Fiskuppfödning har existerat i tusentals år, bland annat under egyptiernas, romarnas och kinesernas storhetstider. Men det var inte förrän under 1840-talet som öring- och laxuppfödning började få spridning i Storbritannien. Detta berodde på att fisket i Storbritannien var på nedgång på grund av industrialismens genombrott och hårt exploaterade fiske. I Australien och Nya Zeeland började under samma tid mogna samhällen växa fram och engelsmännens längtan efter en mer bekant naturmiljö gjorde att acklimatiseringsorganisationer för flora och fauna etablerades. Området erbjöd dåliga möjligheter för engelsmännen att utöva sportfiske och under 1840-talet började introduktion av lax diskuteras. Det fanns även kommersiella motiv bakom en introduktion, vilket ledde till att intresset och finansieringsmöjligheterna för expeditioner ökade. Många tvivel fanns dock på att en sådan expedition skulle lyckas av främst tre skäl; en resa med båt tog minst tre månader från England till Australien, transporten av yngel eller rom måste utföras under Australiens sommarmånader, vilket försvårar kylningsprocessen, och att laxen måste anpassa sig till sex månaders förskjutning av säsongen.

Till nästa sida -->

Annonser: