BLÅFENSTUNAN
- ALLA FISKARS KONUNG

© Text Jan Olsson


Nobelpristagaren Ernest Hemingway kallade blåfenstunan för alla fiskars konung. Merparten av världens storviltfiskare menar att blåfenstunan är världshavens starkaste och snabbaste sportfisk. Marina forskare anser den dessutom vara skapelsens krona i fiskarnas värld. Nu balanserar blåfenstunan på utrotningens brant på grund av ett mångårigt, omfattande och hejdlöst yrkesfiske efter den.

Tonfisksläktet omfattar 13 arter och ingår i den stora makrillfamiljen. Den atlantiska blåfenstunan är den största av alla tonfiskar. Vikten kan uppgå till 700 kg samt längden till 4 m. Den finns i en nordlig och en sydlig ras samt i en västatlantisk och en östatlantisk stam. Man vet att "vår" tonfisk - den nordatlantiska rasen - under vår och sommar leker i bl a Karibiska havet samt Medelhavet och därefter gör omfattande näringsvandringar.

Det var dessa vandringar som gjorde att blåfenstunan tidigare i stora mängder sökte sig till skandinaviska vatten. Här åt den upp sig på sill, makrill, näbbgädda,sej, m m innan den på höstkanten återvände till sydliga latituder. Märkningar har visat att blåfenstunan i nordiska vatten tillhörde både den öst- och västatlantiska stammen. Blåfenstunan som uppträdde i nordiska vatten var påfallande storvuxen. Tonfisk märkt vid Bahamas kust har flera gånger återfångats vid norska västkusten. Den snabbaste tonfisken avverkade en distans på 777 mil på 50 dagar. I haven har blåfenstunan - utöver människan - bara två fiender; späckhuggaren och makrillhajen.

Västkusten tonfiskeldorado
Den berömde norske fiskeribiologen Iacob D Sömme gjorde många havsforskningsexpeditioner i nordiska farvatten. I en av sina böcker berättar han om enorma mängder tonfisk mellan Shetlandsöarna och norska Vestlandet. Om tonfiskens uppträdande i Västerhavet skriver han: "...också utanför norska sydkusten har jag sett enorma mängder med tonfisk. På hela sträckan mellan Langesundsfjorden och Sverigegränsen kan man under finvädersdagar i augusti se det ena täta stimmet efter det andra. Från hyttaket där jag stod kunde jag se de stora blanka sidorna någon famn under ytan när vi närmade oss ett stim. Blev en fisk skrämd, skar den ut och försvann i djupet. Dessa glimtar av de stora blanka fiskesidorna såg man mycket ofta utanför Faerder, på havet mot Skagen och hela vägen tillbaks längs den svenska kusten."

Mina egna efterforskningar och intervjuer med yrkesfiskare under närmare 40 år, såväl i Sydnorge som längs den svenska västkusten, bekräftar också att blåfenstunen periodvis förekom enormt rikligt här i varierande storlek. I Öresund har yrkesfiskefångats tonfisk på närmare 500 kg samt sportfiskats tuna på nästan 400 kg.

Öresund världsbäst
Troligtvis fångades de första tonfiskarna på spö i Europa utanför Själlands odde i slutet av 20-talet. Detta var inledningen till ett drömfiske, som under några decennier lockade storviltfiskare från när och fjärran till Öresund. Även I Norge spöfångade engelsmän i Trondheimsfjorden under slutet av 20-talet tonfiskar på närmare 300 kg. I Öresund var det exceptionellt kort gångtid till fiskeplatserna. Sundet ansågs därför vara den tonfiskarena i hela världen där man hade bäst chans att under en dag matcha flest tonfiskar. I regi av Skandinavisk Tuna Club - bildad 1949 - arrangerades under många år en internationell storviltfisketävling i Öresund. Årligen drogs det mellan 1946 och 1952, 300-400 tonfiskar i Sundet.

Det bästa året var 1948 då närmare 600 blåfenstunor fångades. Även några år i början av 60-talet var mycket bra med ca 100 fångade fiskar årligen. Senaste gången det fångades en tuna i Öresund var år 1964. Många vådliga fighter med knäckta spön och avslitna linor finns dokumenterade i samtida litteratur - likaså många, mycket lyckosamma.

Den svenske tonfiskepionjären Arvid Carlander krokade 1944 flera stora tonfiskar, som drog iväg med honom och båten över gränsbojen mellan Danmark och Sverige. Den fick man inte under krigsåren passera utan tyskarnas tillstånd, varför Carlander inför risken att bli beskjuten föredrog att kapa linor med flyende tonfisk på. År 1947 fångade Carlander 24 fiskar, varav under en dag sex stycken med en totalvikt på 1000 kg. Hans tyngsta Sundstuna någonsin vägde 325 kg.

Dansken Carl Bauder fångade ensam år l949, 60 blåfenstunor vägande tillsammans 10 310 kg. En vecka drog han 18 fiskar. En annan entusiast, som bordade flera tonfiskar i Öresund, var vår dåvarande kronprins, sedermera kung Gustav VI Adolf.
Dansken Knud Kyvsgaard håller det skandinaviska spörekordet med en fisk på 372 kg fångad år 1950. Hans dotter Birgitte Kyvsgaard håller rekordet på spinnsidan via en fisk på 317 kg fångad år 1961. Alla tiders tyngsta spöfångade tonfisk (679 kg) fångades år 1979 utanför Nova Scotia, Kanada. Utanför Rhode Island, USA och Sardinien i Medelhavet ska det ha yrkesfiskats tonfisk på 680 kg respektive 685 kg.

Fiske värt miljoner
Även utanför Göteborg och Marstrand bedrevs under 50- och 60-talen sportfiske efter tonfisk. Medlemmarna i sportfiskeklubben Vinga hade en överenskommelse med lotsarna på Vinga att när tonfisken siktades, då skulle man snarast informera om detta till någon medlem. Under 60-talet kunde man årligen se stora blåfenstunor jaga betesfisk utanför Pater Nosterskären, men försöken att fånga dem var förgäves främst beroende på bristfällig båt- och fiskeutrustning.

Nu när 1000-tals nordiska sportfiskare har topputrustade fiskebåtar att matcha tonfisken från, är den borta från våra vatten. Hade tonfisken funnits kvar här, hade platser som Helsingborg, Varberg, Marstrand och Strömstad varit världsmetropoler i sportfiskevärlden med allt vad det innebär i klingande turistvaluta. Enbart "stillsamma" safariturer för att se fisken hoppa skulle omsätta miljonbelopp.

Svanesång för tonfisken
Fiskeriverket, ytterst ansvarig för såväl yrkes- som sportfisket i vårt land samt att här bibehålles ett rikt och varierat fiskbestånd, har mycket passivt år efter år sett på när blåfenstunan försvunnit från våra vatten.
Internationella marinbiologer har i flera decennier varnat för den pågående kommersiella vansinnesslakten. Vad som gör tonfisken särskilt sårbar för vissa former av fiske är att den säsongsvis koncentrerar sig i stora stim inom relativt begränsade områden. Ingen nämnvärd tid går åt att söka fisken, varför den ej får några återhämtningsperioder.

Forskarna räknar med att beståndet under de senaste 25 åren reducerats med upp till 90%. Svenska sportfiskare har dock kontinuerligt, i ca 25 år, påtalat blåfenstunans försvinnande från vår kust. Det var också en svensk sportfiskerapport, under tidigt 90-tal till National Audubon Society, som fick den mäktiga miljövårdsorganisationen att snabbt agera via Världsnaturfonden (WWF). En förfrågan genom WWF:s svenska avdelning till den svenska regeringen fick sistnämnda att föra upp hotet mot den atlantiska blåfenstunan på dagordningen under 1992 års CITES-konferens i Japan. CITES (Convention on International Trade in Endagered Species) verkar för skydd med handel av hotade djurarter.

Så snart det svenska fredningsförslaget blev bekant agerande japaner på hög diplomatisk nivå runt om i världen och försökte stoppa detta. Japanerna är nämligen världens i särklass största uppköpare och konsumenter av blåfenad tonfisk. Man ifrågasatte Sveriges intresse för blåfenstunan eftersom den varken åts eller fiskades här. Att fisken funnits här genom årtusenden, men nu är försvunnen låtsades man inte om. Japanska restaurantägare påstod bl a att Sverige klampade in i deras matkultur och ämnade ta ifrån dem vad de ätit i flera hundra år.

"Rör inte vår tonfisk" var bl a ett uttalande från japansk sida. Eftersom den atlantiska blåfenstunan aldrig haft sitt ursprung i japanska Stilla havsvatten kan den följaktligen inte av hävd ingå i deras nationalrätt, Sushi. Sanningen är den, att efterfrågan är skapad av skickliga marknadsförare under de senaste decennierna och kom till efter det att japanerna fiskat ut sitt eget tonfiskbestånd i västra Stilla havet. Sverige, känt i fiskevårdskretsar för att först gå i bräschen och sedan backa, förnekade sig inte. De svenska representanterna vågade inte stå på sig, trots mycket stor internationell uppbackning från världsledande miljövårdsorganisationer. Man drog tillbaka sitt fredningsförslag - med följd att blåfenstunan nu är än mer hotad.

Överlevt många kulturer
I fallet blåfenstunan har tvivelaktiga särintressen, strutspolitik och bristande framsynthet följaktligen varit till klar nackdel för Sverige. Något liknande skulle aldrig våra beslutsfattare vågat förbise och acceptera om det gällt någon av våra stora landdjur eller fåglar. Men att den stora flyttfisken blåfenstunan är lika hemmahörande, skyddsvärd och värdefull i vår fauna som den stora flyttfågeln tranan det har man i stort ignorerat.
Den blåfenade tonfisken har eljest satt djupa spår där den kommit i kontakt med människan. Den finns, sedan minst 15 000 år avbildad i i Altamiragrottorna i Spanien samt präglad på 2000-åriga mynt från Kartago. Aristoteles och Plinius nämner den med stor vördnad i sina verk. Carl von Linné gav fisken dess latinska namn Thunnus thynnus, från det grekiska verbet tuno, som betyder "snabb",

Det vore ett stort mänskligt nederlag om blåfenstunan, som yrkesfiskats i ca 2 500 år och i år sportfiskats i 100 år, nu medvetet får utrotas. Än större blir nederlaget när man vet att fisken fisken genom årtusenden uppmärksammats av olika samhällskategorier i flera tidiga kulturer. Risken är nu uppenbar att vår upplysta, världsomspännande kultur blir blåfenstunans dödgrävare.

Webdesign:Spinnerfall AB