Från ord till handling. Två vilda öringar, en hane och en hona, fångades in och visades därefter upp för fiskerikonsulenten som bevis på att det visst fanns vild insjööring kvar i Tidans nedre del. Detta noterades av honom, dock utan någon större entusiasm över fynden. Enligt myndigheterna fanns på den tiden endast vandringsöring i Gullspångsälven och Klarälven. I Tidans sex kilometer nedre del finns fyra kraftverksdammar som i sin tur borde ha fått stopp på öringens höstliga lekvandring. Detta låg till grund för den skepsis som fiskerikonsulenten hyste i frågan. Lyckas fisken inte nå sina lekplatser för att fortplanta sig så dör den till slut ut. Det var alltså tvärstopp från fiskerikonsulentens sida.

Det som gjorde att klubbmedlemmarna kunde gå vidare med bevarandeprojektet av tidanöringen var att Mariestads kommuns näringslivs-sekreterare fattade intresse för projektet. Kommunen hoppade in på arenan och hjälpte till med en fiskerätts-utredning. Bildandet av Tidans nedre fiskevårds-områdesförening tog fart. Området blev inte så stort som planerats eftersom ett antal markägare längre uppströms motsatte sig bildandet av Tidans nedre fiskevårds-områdesförening. Dock hamnade de två kraftstationerna som ligger närmast Vänern inom området.