Synen är förmodligen öringens viktigaste sinnesorgan. Den är beroende av synen både för sitt näringssök och sin säkerhet. Som vi alla vet, så sitter öringens ögon placerade ett på vardera sidan av huvudet och öringen kan till skillnad från människan utnyttja sina ögon oberoende av varandra. Ögonen kan också vridas oberoende av varandra och kan på så sätt upptäcka ett byte eller en fara inom ett vidsträckt område.
Men öringen kan också koncentrera båda ögonen på samma mål om detta befinner sig framför eller ovanför den - allt detta för att kunna bedöma rätt avstånd. Däremot ser öringen inte rakt bakom eller under sig. Kommer nu en insekt flygande eller indrivande på vattenytan i öringens synfält (spegeln/fönstret), bestämmer den sig för om det är värt besväret att fånga insekten. Man ska ha helt klart för sig att öringen inte använder mer energi för att ta ett byte, än den kan utvinna genom att smälta det.
Har nu öringen bestämt sig för att ta insekten spelar det inte någon roll om den ska behöva göra en sidledsförflyttning eller till och med en attack nedströms. Ibland händer det till och med att den hoppar upp i luften för att fånga insekten. Med dessa fakta i bakhuvudet måste vi fråga oss om vi har någon praktisk nytta av detta i vårt vardagliga torrflugefiske? Vi måste samstämmigt och otvetydigt utropa, Ja! Men hur då? Det ska jag svara på genom att beskriva två helt skilda torrflugesituationer.
1. En grunt stående öring gör en sidledsförflyttning i kombination med attack helt om (Se fig. 3).
2. En situation där öringen simmar rakt nedströms från en djup ståndplats (Se fig.4).
Föreställ er följande:
Vi befinner oss på fiskeklubben Tärnans strömsträcka i ån Tidan. Det är en ljum eftermiddag en av de första dagarna i juni månad. Den stora dagsländan Ephemera danica svärmar för fullt. Av erfarenhet vet vi att kvällningen kommer att bjuda på ett spinnerfall. Det är då som man har möjlighet att komma till tals med åns gammelöringar. Inte för inte kallas en sådan här dag för "The Duffer´s Day" - Klantskallarnas dag.
Kvällningen infinner sig och Mayfly-honorna flyger ut över strömmen och portionerar dunlätt ut sina ägg på den krabba vattenytan. Dagsländehonornas krafter tar slut av denna sista kraftansträngning och de faller döende eller döda ner på vattnet. Spinnerfallet är ett faktum. Åns öringar börjar nu regelbundet vaka.
