Allt sportfiske - sött som salt - i British Columbia
och detta oavsett metod, typ mete, trolling, fluga eller spinnfiske är
lagfäst till ett spö per fiskare. Betet som dinglar i linändan
får maximalt vara försett med en enkelkrok, en hullinglös
sådan. Bottenmete är metoden som nyttjas vid störfiske. Färsk
laxrom som packats i liten nätpåse är det vanligaste betet.
Även fiskfilé och bitar av nejonöga duger bra. En ”normal”
utrustning till stör ser ut på följande vis. Spöt brukar
vara ca 7 fot långt, typ ”Catfish”. Standardrullen som brukas
är en rejäl multirulle med superbroms. Linan är sk. stumlina
ca 0,70 mm tjock med dragstyrka 75 kg. Tafsen, modell flätad nylonlina
(sturgeon leader) är runt 50 cm lång. Standardkrok är en supervass
enkelkrok stl. 9/0 utan hulling. Vikt på blysänkena varierar från
100 gram till 500 gram beroende på hur stark bottenströmmen är.
Fiskemetod tillika utrustning är således av ganska enkelt sort.
Att däremot känna till var mäktig stör sveper fram över
flodbotten är en helt annan grej. Det är där som den lokala
fiskeguiden kommer in i bilden.
Båtarna som används till störfiske är specialbyggda aluminiumbåtar, så kallade River Boats med V8 inombordsmotorer, modell jetdrift. Jetdrift är slarvigt förklarat en vattenstråle som driver båten framåt, således saknas växelhus och propeller. Det fina med jetdrift är att man kan köra upp ekipaget på en sandstrand utan problem. Strandhugg är ett måste då man ska landa en stör på två meters längd och uppåt. Kortare fiskar brukar man orka lyfta upp i båten utan att de tar skada.
Båtarna som används till störfiske är specialbyggda aluminiumbåtar, så kallade River Boats med V8 inombordsmotorer, modell jetdrift. Jetdrift är slarvigt förklarat en vattenstråle som driver båten framåt, således saknas växelhus och propeller. Det fina med jetdrift är att man kan köra upp ekipaget på en sandstrand utan problem. Strandhugg är ett måste då man ska landa en stör på två meters längd och uppåt. Kortare fiskar brukar man orka lyfta upp i båten utan att de tar skada.
Fisket sker från ankrad båt, gärna över en djupkant. Brukbart fiskedjup kan vara allt från halvannan meter till djupa 15 meter. Betena får gå till botten cirka 15-20 meter bakom båten i solfjäderform. Med spända linor placeras spöna i spöhållare i båtens akter. Därefter är det bara att vänta på napp. Vit stör nappar ytterst försiktigt. Ibland knappt synbart, typ bara ett lätt darr i spötoppen! Märkligt med tanke på fiskens storlek. Det gäller således att hålla koll på spötopparna hela tiden. När väl en stör är framme och smakar på betet gäller det att sätta in ett precist mothugg i rätt sekund, vilket är ytterst svårt att få till som ”rookie”. Räkna med många bommade fiskar. Men när väl en White Sturgeon sitter fast på kroken blir det ”åka” av, var så säker. Det är mer eller mindre omöjligt att via skrift förmedla urkraften man får känna på då en stor stark stör drar ut lina från rullen. Vid ett tillfälle då undertecknad fajtade en två-metare på kort lina var det ytterst nära att jag drogs över bord! Fiske efter vit stör är ett äkta storviltfiske. Man har så att säga fullt schå att ”hålla stången” mot besten i djupet. Tilläggas kan att dubbelhugg på stör inte alls är ovanligt. Något som undertecknad tillsammans med Harald Blomqvist och Fiskeguide Hans Nordin fick uppleva flera gånger då vi var där i oktober 2005. Vi fiskade i fem dagar och fångade samt släppte tillbaka i genomsnitt 17 störar med medellängd 160 cm per fiskedag. En 234-centimetare blev resans längsta fisk. Då passade den gamla slagdängan bra: ”För när storfiskar'n tala om hur stora fiskar han får, ja, då räcker armarna inte till”.
