© Jan Olsson

I Lofotenregionen fångas på en begränsad tid och havsyta sedan århundraden tillbaks mer torsk än någon annanstans på klotet. Följaktligen är ökedjan då också ett eldorado för europeiska sportfiskare. I detta nordliga örike - på samma breddgrad som Kebnekaise - är torsk sedan vikingatiden liktydigt med överlevnad, skrock, äventyr, rikedom och internationellt handelsutbyte.

Vi låg strax utanför flygplatsen i Svolvaer och pilkfiskade. Kanske var det den mäktiga naturen och havsörnarna som svävade över oss, som gjorde att jag var okoncentrerad när hugget kom och inte svarade tillräckligt snabbt och bestämt. Mitt svar var i alla fall nog för att spötoppen skulle doppa sig i vattenytan och få mig att följa efter längs relingen när fisken tungt och bestämt drog iväg utefter botten ca 45 m ned. Plötsligt sprätte dock den tidigare så ivrigt nickande spötoppen upp och motståndet var borta. Bakom mig hörde jag Oddvar, vår skeppare säga: - Den var svaer, Jan.

Nästan parallellt med mitt hugg nitade Bo Göransson en fisk och den hamnade på däck. Med en vikt på 12,2 kg gav den en antydan om storleken på vandringstorskstimmet vi just haft under kölen. Det blev inga fler tvåsiffriga torskar under den turen men väl granna havskatter, lubbar, koljor, uer och sejar. Kort sagt, det är sällan några problem att hålla kroppsvärmen uppe i Lofotenfisket även om termometern visar minusgrader. Fisket är enkelt, endera pilkar man med agnad eller oagnad pilk plus någon gummimask som upphängare, alternativt metar med släptackel. Viktigt är att konstant hålla grejorna utmed botten. De flesta fiskar med spön i IGFA klass 10-15 kg samt med havsfiskerullar som rymmer ca 300 m 0,60 mm monolina eller 15 kg dacron. Allt vanligare blir dock bruk av moderna flätlinor, typ Corastrong. De är i förhållande till sin diameter enormt starka och de är stumma. Man registrerar även på mycket stora djup, lätt napp även från småfisk. Linans minimala töj gör att man bör ha en tafs på ca två meter mellan flätlinan och betet för att dämpa kraften vid ett mothugg.

MONSTERHAJ LOCKADE
Jag fängslades av den undersköna Lofotenmiljön redan vid mitt första försök i vattnen för snart 25 år sedan. Vad som var aktuellt då för mig och fiskepolarna Olof Johansson, Otto Elander, Charlie Gentz och vår norske fiskebroder Dag Kjelsaas var dock ej torsk utan håkäring, en bottenlevande jättehaj som huserar och rumsterar om väldeliga i kylslagna nordiska vatten. Det var fångsten av en sådan vi internationellt ville förmedla och bildmässigt sätta i tryck, på den då nyetablerade sportfisketidningen Fiskejournalen. Vi hade mystiska tunga napp som lämnade djupa spår i våra agn, men såg aldrig någon håkäring. Och när vi väl positionerad oss med flera hundra meter under kölen, då brakade en oförglömlig sommarstorm loss som tvingade oss att söka nödhamn på Kjerringöy, en månghundraårig fascinerande historisk handelsplats. Men vi lyfte trots dåligt juniväder ombord annan fiskgrannlåt. Väl minns jag t ex hur Olof i midnattsolens sken bordade en lubb på 9,5 kg som då överfträffade både det gällande svenska och norska rekordet. Vår utgångshamn under den resan var Bodö och vår hemmahamn på Lofoten toppstället Reine. Vi fiskade oss med andra ord tvärs över hela den mäktiga Vestfjorden. Min och vår utgångshamn under 90-talet har dock varit Storvågan, väst om Svolvaer. Där har vi huserat i Nyvågars moderna rorbuer och från bryggången utanför husen kunnat spinnfiska torsk eller från bastun kylt ned oss med ett bad. Där kan man dessutom på promenadavstånd varva och förstärka natur- och kulturintrycken på Lofotakvariet, Lofotmuseet och Galleri Espolin. Även magen kan i Nyvågar på ett angenämt sätt få sitt till livs. Korts sagt, man bor förträffligt och kan knappast någonstans bättre än där förnimma historiens vingslag kring örikets sägenomspunna storfiske.

TRADITIONSRIKT FISKE
Det berömda Lofotenfisket äger rum på Vestfjorden, ”fjordarnas furste”, som norrmännen själva kallar denna sin största fjord, hela 17 landmil lång. I norr och väst kantas den av Lofotenväggen, en alptoppsliknande öbergkedja som under vinterhalvåret kastar sina 1000 m höga snöklädda sluttningar brant ned i ett mäktigt bläckblått hav. I det av strömstarka sund, dramatiskt sönderskurna landskapet är djurlivet över och under ytan rikt, väderskiftningarna snabba och ljusförhållanden säregna. Attraktioner, som lockar inte bara fiskare utan i allt högre grad konstnärer och naturintresserade globetrotters till polarcirkelvattnen. Urgamla fynd avslöjar att lofotfisket är äldre än Norges historia. I källmaterial nämns det första gången på Harald Hårfagres tid (860-930). Där berättas det bl a att hövdingen Torolf Kveldulfsön från Helgeland lät sitt folk vintern 874 - samma år som Island kolonialiserades - bedriva fiske i Vågan i Lofoten. Fisket bedrevs från små vikingaskepp och torsken som fångades torkades i fria luften. Sommaren 875 utrustade Torolf ett större skepp, vilket sändes till England med bl a ”skörp skreid”, d v s torrtorsk. - Redan för mer än 1000 år sedan bedrev vi handel med Europa utan någon europeisk union existerade, säger lofotenfiskarna snabbt när man nu diskuterar europeisk gemenskap med dem. I den gamla handelsplatsen Vågan hävdar man att handel med torrfisk bedrevs med Kanarieöarnas urbefolkning, guancherna, långt innan spanjorerna hissade sin flagga på öarna år 1479.

TORSKEN - ARKTISK STORVANDRARE
Bakgrunden till såväl vikingarnas handelsresor som dagens EU-diskussion är torskens eller som den kallas i Norge, skreiens lekvandring in i Vestfjorden. Ordet skrei betyder skrida/vandra och det är just vad skreien gör. Från sommartillhållen på de kylslagna bankarna vid Murmanskkusten, Novaja Semlja, Svalbard och Barentshavet , där vattnet är för kallt för att torskäggen ska kläckas och ynglen växa till sig, vandrar därför lektorsken i enorma skaror på 300-400 m djup mot den golfströmsuppvärmda Vestfjorden. Efter leken som äger rum på 50-200 m djup under årets tre första månader återvänder torskstimmen till sina nordliga vatten. Man räknar med att ca en tredjedel av de invandrande torskarna fiskas upp och att resterande, d v s 60-70 % kan återvända. Sammanlagt tillryggalägger de en sträcka lika lång som en resa Norge - Italien, retur. De nykläckta torskynglen tillbringar ca ett år i de norska kustfjordarna innan de drar mot arktiska vatten och förenar sig med sina större släktingar. Där blir de efter 6-10 år könsmogna och återvänder då med en genomsnitts-vikt på ca 3,5 kg till Vestfjorden. Årligen fångas det dock flera fiskar i vikt mellan 10 kg och 15 kg. Monstertorskar på ca 50 kg har bordats, vilket är liktydigt med middagsmat för ca 150 personer. Skreien är en enormt produktiv fisk. Man räknar med att en lektorsk har lika många miljoner romkorn i sig som den väger i rensat tillstånd. En genomsnittstorsk lägger följaktligen 3,5 miljoner ägg, vilket betyder att 50 millioner invandrande hontorskar lämnar ca 175 miljarder spirande liv efter sig. Sanningen är dock den att enbart ett eller två ägg på en 3,5 kilos fisk ger en ny könsmogen torsk.

NORDENS KLONDYKE
Lofotenfisket har alltid lockat fiskare från när och fjärran. Det har haft samma dragningskraft på fiskare i Norden som Klondyke på guldgrävare i Nordamerika. Genom århundraden har fiskarna rott, seglat eller för maskin fört sina fiskebåtar mot den hägrade, vinterdressade Lofotenväggen. Lofotfisket har alltid varit ett hårt, slitsamt fiske som skördat många liv, men som också under särskilt gynnsamma år förvandlat fattig till rik på kort tid. Förr bodde och övernattade 10-12 fiskare i små, ofta sekelgamla och dåligt isolerade hus, s k rorbuer. Där låg man två i varje binge. De egna tillhörigheterna, kläder, mat och medicin förvarade man i en sjömanskista. Som mest har mer än 6000 båtar fiskat där samtidigt och ca 40 000 människor under några hektiska vintermånader totalengagerats i fisket. Minnesgoda Våganbor säger att båtarna med sina tusentals tända lanternor kunde liknas vid en väldig, ständigt gungande stad. Dagens storlek och rörlighet på båtflottan har dock reducerat den avsevärt. Vissa år hände det att många aldrig återvände hem. Om det kanske värsta året 1849, sjöngs och berättas det än i husen på Lofoten. Då gick i en fruktansvärd vinterstorm massvis av båtar under. Omkring 500 fiskare omkom. År 1942 hände det för första gången i Lofotfiskets långa historia att ingen strök med till sjöss. Havet ger och tar, säger man utan bitterhet i rösten.

Folklig vidskepelse lever än starkt bland Nordlandets fiskare. För att få fiskelycka och skydda sig mot oförutsägbara händelser följer man urgamla ritualer på öarna. Kvinnfolk är t ex nödvändigt för god fångst, men ska hållas från båt och redskap före avgång. Traditionen säger vidare; att inte ha älskog strax före man ger sig ut på fiske bringar otur i fisket. Det berättas således skrockfulla historier om hur hela manskap fått lida därför att man haft en oerfaren ungkarl ombord. För att säkra fångst och intäkter ombord har skepparen snabbt gått till kaj och sett till att fiskaren återvänt med ett färskt ”hald” (”nyp”) i minnet.

HÅRT REGLERAT FISKE
Med forna tiders båtflotta, navigations- och fiskeutrustning var det ingen risk för överfiske. Med dagens rörliga och sjösäkra båtar samt förfinade elektroniska navigationsutrustning är risken betydligt större, varför fångstmetoderna begränsats och torskkvotering per båt införts. Oddvar Olsen,Kabelvåg, från vars lillla 32 fots sharkbåt ”Lill-Wenche” vi fiskade i två dagar berättar att han har en torskkvot om 17 ton på båten. -Den kvoten tog jag på en vecka ifjol, avslöjar han. Svängningar i fisket kan vara stora från år till år. Ett normalår för Lofotenfisket ska ge ca 25 miljoner kg torsk. År 1988 gav dock bara 12 miljoner kg, medan 1947 gav 146 miljoner kg. Kvotregleringen gör att sistnämnda siffra nu är en utopi. Fångsttiden varar oftast i ca 60 dagar. År med goda dagsfångster kan ha givit en båt ca 5 miljoner kg, d v s middagsmat till omkring 15 000 människor under en dag. Det blåser trots allt något av förändringens lätta vind över Lofoten. Man marknadsför sig nu starkt med lockande upplevelseturism. På förvåren anordnas t ex ”VM i skreifiske” för sportfiskare. Under sommarmånaderna drar valsafariturer med en välutrustad stor fiskebåt alltfler internationella turister. Många ornitologer har kikat in Lofoten för att skåda färgstarka lunnefåglar eller kanske se en handfull havsörnar majestätiskt sväva tätt efter fjällsidorna spanande efter byte.

SPÄNNANDE TIDVATTENSTRÖMMAR
Jag har upplevt sportfisket på olika ställen mellan Oksfjorden och Lofotenodden i den långa ökedjan. Mestadels är det sej och torsk som fångats. Redan första resan fängslades jag dock av berättelser om håbrand, gråhaj och lax. De två sistnämnda har jag skådat, dock ej håbranden, som under sensommaren när sillen går till där, ofta är en pålitlig gäst. Förr var också tonfisken en trogen gäst i Vestfjorden. Vårt internationellt välkända filmpar Eva och Martin Falklind har entusiastiskt berättat för mig om sina sommaräventyr i örikets inre delar, nära fastlandet. Där har de flera gånger campat på Åsestua Camping och Sommersel Feriecenter och haft ett mycket omväxlande fiske i såväl hav, älv som sjö både från båt och strand. I fjällsjöarna har de med flugspöet lurat vackra rödingar, i småälvar liksom i tidvattenströmmarna mellan öarna har det dragits hoppglada laxar. Från båt har det lyfts upp storsej, grann torsk, makrill och massvis med lubb samt tappats vad som troligtvis var en hälleflundra. Från stranden har Eva metat gråhaj, så nog är det variationsrikedom på både fisk och fiskesätt i detta fantastiska fiskeeldorado i jämnhöjd med Kebnekaise.

Är man på fiskesemester i Lofotenregionen är det värt att dra till närliggande Saltstraumen i närheten av Bodö. Strömmen är 3 km lång och 15o m bred. Genom detta sund pressar sig 372 miljoner kubikmeter vatten in och ut två gånger per dygn mellan Saltenfjorden och Skjerstadfjorden. Bara att se tidvattenströmmen förvandlas från ett lugnt och stilla ansikte till en kopiöst, orolig fasad med djupa fåror och virvlande gropar är en unik upplevelse.Och visst känner man sig både liten och maktlös i båt, mitt i allt detta. Förmodligen är detta Nordens mest berömda, mångsidiga havsfiskarena. Strömmen lockar med sig fisk i enorma mängder. Att dra en 15-kilos torsk eller en 8-kilos havskatt är inget märkvärdigt om man stannar där några dagar. Och går storsejen till så är 10-kilos bjässar inget fiskare höjer på ögonbrynen för - inte ens från land. Även flera mäktiga hälleflundrar har försökt att slå sönder durken på sportfiskarnas båtar där. En av de allra tyngsta Saltstraummentorskarna (32,2 kg) är fångad av en svensk, Peter Björnstedt. Det skedde sommaren 1995. Samma år på höstkanten invaderades vattnen av superstora gråsejar, som bl a fångades från land. Den tyngsta registrerade drogs av norrmannen Geir Kristian Olsen och vägde 22,55 kg. Världsrekord! Saltstraummen Camping är ett populärt tillhåll för de många svenskar som med trailerbåt varje år hemsöker Saltstraummen. De flesta fiskar på traditionellt sätt med agnad pilk eller med pilk, kort släptafs och sedan agnad krok.

MÅNGA SMAKFULLA MILJÖER
Mycket är sevärt på Lofoten, vilket inte minst avspeglar sig i ögruppens många gallerier och konstskolor. Även matbordets tillredare och fiskfinsmakare letar sig i ökad utsträckning norröver. Den mångsidiga råvaran som hamnar i restauranternas grytor eller stekpannor och sedan serveras i matsalarna kan inte bli mycket färskare och behagligare att laga till än på Lofoten. Att tiderna förändras avslöjar även en upplyst utförsåkningsbacke på fjället bakom kyrkan i Svolvaer om. Långt ute till havs är den iögonfallande. Och den nyttjas inte bara av turister, utan i lika hög grad av den unga generationen fiskare - både som slalombacke och sjömärke.

I Lofotenregionen är fortfarande fisket det helt överskuggande, stora äventyret bland gemene man. Det blir man inte minst påmind om under hamn- och barsvängar där. Utmed bardiskarna och på fiskebåtarna tycks livet allmänt rulla vidare som det alltid gjort på dessa torsken och stormarnas öar - oavsett hur hårt förändringens vind blåser över Europa och dess ca 300 miljoner invånare i övrigt.

Webdesign: Spinnerfall AB