Öringlek i Vätternbäckar
ett naturens skådespel

© Text & Foto Björn Blomqvist

Vättern är Sveriges näst största sjö. I runda tal får en halv miljon människor dagligen sitt dricksvatten ur dess djup. I denna 13,5 mil långa och halvannan mil breda (max 3,1 mil) och över 100 meter djupa, unika klarvattensjö lever hela 28 fiskarter.

Öringen är en av de tjugoåtta arterna, här i form av insjööring. I Sverige är öringen för övrigt den fiskart som förekommer i fler skepnader än någon annan. Dessa är framförallt miljöbetingade.

När det gäller Vättern så fanns där en gång i tiden en unik stam av storvuxen öring som i folkmun kallades för Vätterlax. Dessa stora öringar nådde ofta vikter på 10- 15 kilo. Rekordet är en öring på hela 23 kilo från Motalaviken, vilket är en av de högsta svenska kända noteringarna. Tyvärr utrotades "de stora" år 1918 genom att dess lekström, översta delen av Motala Ström överbyggdes.

Möjligen fanns anlagen av de stora öringarna kvar en tid i sjön eftersom en öring på 19 kilo togs år 1925 vid Motala, en på 18,5 kilo utanför Karlsborg december år 1943 och en på 16,4 kilo vid Bankeryd år 1955. Dessvärre finns nu för tiden endast en småvuxen stam (medelvikt 1,5-2 kilo) av öring kvar i Vättern. Men, den stammen är inte mindre intressant och kommersiellt viktig för det. Notera, att det fångas cirka nio ton öring om året i Vättern.

Om senhösten i början av november månad leker öringen framförallt i småbäckarna på västgötasidan. Det är på västgötasidan som de flesta tillrinnande vattendragen finns, främst i form av småbäckar. Sedan i början av 1980-talet har restaurering och biotopförbättrande åtgärder gjorts i många av dessa bäckar. Exempelvis att vandringshinder tagits bort, öringtrappor byggts och mer lekgrus lagts ut. Arbeten som gjort att öringen i dagsläget har fått längre och bättre strömsträckor att leka på.

I slutet av oktober då höststormarna sätter Vätterns vattenmassor i gungning, då söker sig lekfärgad öring in mot land där lekbäcken mynnar ut i sjön. Där, alldeles utanför bäckmynningen simmar de sedan av och an i flera dygn och liksom "sniffar" på bäckvattnet innan själva lekvandringen upp i bäcken sker.

Så helt plötsligt, som på en given signal, oftast i skydd av mörkret tar de "språnget" upp i bäcken. Fisk efter fisk simmar, hoppar och kravlar sig upp i bäcken, som vid den här tid en på året håller en temperatur på runt sex grader. Det plaskar och plumsar då revirstrider avgörs om vilka fiskar som ska få lägga sin rom respektive mjölke på den bästa lekplatsen.

Leken sker i hård ström över grusbotten. Honan gräver lekgropar där äggen portioneras ut och som sedan befruktas av hannen. En öringhona lägger cirka 1500 ägg per kilo kroppsvikt. Kläckningen sker på våren. Då näringen i gulesäcken är förbrukad ger sig det nykläckta öringynglet ut i vattnet efter föremål som kan vara matnyttiga, typ sländlarver och kräftdjur som driftar med strömmen. Detta första levnadsstadium i strömmande vatten är vanligen två år.

När tiden närmar sig för utvandring ut i sjön ändras fiskens färg från att ha varit mörk skyddsfärgad till att bli mer blank. Därefter ger fisken sig ut till sin tillväxtmiljö som i detta fall är Vättern. Öringen blir nu en kringvandrande rovfisk som efterhand byter insektsdieten mot fiskföda. Silverblank och med ett glest mönster av kryssformade fläckar på sidorna, sveper den fram i vattenmassorna i jakt efter föda. Efter två till tre års tillväxt ute i djupet, blir öringen könsmogen och vänder åter till födelsebäcken för att föra sin art vidare. Cirkeln är sluten.

Webdesign: Spinnerfall AB