FISKERIVERKET SVIKER
GULLSPÅNGSLAXEN OCH SVERIGE

© Jan Olsson

Sverige har via sin anslutning till internationella skyddskonventionener, förbundit sig att skydda inhemska bestånd av hotade djurarter och deras livsmiljöer. Fiskeriverket (FiV) har ansvar för både vård / bevarande och utnyttjande av våra fiskbestånd. FiV:s Vänernpolitik, under flera decennier, visar klart att yrkesfisket kommer i första hand samt att sportfisket och vård / bevarande är sekundärt. Det har medfört att vår vilda gullspångslax sedan länge är akut utrotningshotad. Men detta till trots, accepterar FiV ett fortsatt hårt och samhällsekonomiskt olönsamt fisketryck med massfångstredskap mot den världsunika laxstammen.

Såväl Laxforskninginstitutet (LFI) som Fiskeriverket (FiV) anser att vår världsunika gullspångslax är den stam i våra tre laxbestånd, som är mest utrotningshotad. I en siffergradering där 0 står för försvunnen och 4 för hänsynskrävande ges gullspångslaxen siffran 1 (akut hotad). Östersjölaxen får siffran 2 (sårbar) och Västerhavslaxen siffran 4. LFI säger vidare att svenskt laxfiske måste regleras så att varje population beskattas efter sin biologiska bärkraft. I nuläget krävs mycket omfattande begränsningar av fisket för att förhindra genetisk utarmning eller utrotning av den vilda Östersjölaxen och den vilda Gullspångslaxen.

Andelen utvandrande vild laxsmolt till Östersjön har under senare år varit ca 10%. Siffran befaras de närmaste åren minska till ca 5%. I Vänern är andelen vild laxsmolt mindre än 1%. Sverige har via sin anslutning till Bern-konventionen år 1983 internationellt förbundit sig att skydda inhemska bestånd av hotade djurarter och deras livsmiljöer samt som sådana bl a listat lax. Dessförinnan ratificerade Sverige 1975 CITES-konventionen, ett fördrag reglerande handel med utrotningshotade vilda djur- och växtarter.

LÅNGVARIGT HOT
Relikta sötvattensformer av atlantlax, typ Vänerlax, är världen över mycket sällsynta. I seklets början fanns i Vänernregionen - förutom i Gullspångsälven och Klarälven - även storvuxna laxstammar i Norsälven, Byälven och Borgviksån. De har nu utrotats. Dagens resterande Vänerlaxar är förklarade vara av riksintressse. Med detta menas; " ursprunglig fiskstam med sådana egenskaper att den bedöms ha mycket stort skyddsvärde ur allmän synpunkt med få motsvarigheter i landet". Den illavarslande situationen för världens största insjölax, gullspångslaxen, uppmärksammades i början av 60-talet, då äldre laxfiskare hos fiskeriintendent Tage Ros efterlyste de stora laxar på ca 18 kg, som de tidigare fångat i sjön. Tage Ros undersökningar ledde till Gullspångsälven, där han konstaterade att laxtrappan varit stängd sedan 1924 samt att laxodlingen brakat samman, när taket föll in i slutet på 1950-talet.

I älvfåran rann ytterst lite vatten. - Egentligen skulle det inte komma något vatten alls, men kraftverket var gammalt och läckte, vilket förmodligen hittills räddat gullspångslaxen åt eftervärlden, skrev Tage Ros några år senare. Med stora ansträngningar lyckades Tage Ros m fl, åren 1962-65, avelsfiska i genomsnitt 13 st laxar och 6 st öringar per år. Detta kan jämföras med att man före kraftverkets tillkomst vid sekelskiftet, i älven och dess mynningsområde med primitiva redskap, ibland årligen kunde fånga ca 3 500 st Vänerlaxar.

Tage Ros avelsfiske gjordes primärt för att säkra en genbank till dess laxtillhållen i Åråsforsarna förbättrats. Men dessa blev mot förmodan inte bättre, utan de kommande decennierna sämre eftersom kraftbolaget i en olaglig rensning år 1971 ändrade vattenströmningen och den naturliga laxreproduktionen än mer sattes på spel. Det är först under 90-talet - med Laxfond Vänern som pådrivande kraft - som biotopvårdande åtgärder på lek- och uppväxtplatserna förbättrat förhållandena. Gullspångs Kraft är dock fortfarande nyckfull med sin vattenreglering, vilket enligt biologerna fortlöpande begränsar vildlaxungarnas överlevnad där.

Kraftbolagets destruktiva handlande i kombination med olika beslutfattares mångåriga passiva skyddsinsats har inneburit att man - för att få genetisk variation inom materialet i odlingarna - flera gånger elfiskat avelsyngel i älven och därmed ytterligare brandskattat ursprungsmiljön på fisk, givetvis med risk att genetisk utarmning kan ske även på detta lilla och än mer skyddsvärda bestånd.

FiV SKYDDSANSVARIG
Antalet naturlekande gullspångslaxar i älven är inte fler nu än för 30 år sedan, mycket beroende på dagens enorma nätfisketryck i sjön. Detta bekänner FiV också i i en rapport av den 12 jan.1994 med orden: "Det hårdare fisketrycket i Vänern ( i jämf. med Vättern), främst det storselektiva nätfisket, medför emellertid att de mest snabbväxande individerna fiskas bort först. Det hårda fisketrycket medför också att laxen fiskats upp efter få år i sjön och inte hinner bli gammal och stor".

Medelvikten på fångad Vänerlax är nu ca 4 kg, d v s klart under könsmognadsvikten på gullspångslax 7,2 kg och öring 7,5 kg. Laxens maxvikt är bevisligen 20 kg. Kontentan av dagens fiskevård är följaktligen att man iordningställer lekplatser, men ger inte fisken någon chans att nå varken könsmognads- eller maxvikt.

- Det finns utrymme för betydligt fler lekfiskar i älven och avsevärt fler ungar på uppväxtområdena än vad som nu är fallet, säger Arne Jolander på FiV:s utredningskontor i Jönköping. Han har arbetat mycket med biotopvården i älven samt konstaterade under 1995 att antalet laxungar är få och situationen för vildlaxen oviss. Ingen beslutande instans vill i dag erkänna att man är ansvarig för det akuta utrotningshotet. Jordbruksdepartementet säger i en skrivelse (30 juni 1994) till FiV: "Det ankommer på Fiskeriverket att med stöd av fiskeförordningen (1993:1097) besluta om föreskrifter som behövs till skydd för lax och öring. Verket ska enligt sin instruktion i enlighet med sitt sektoransvar för miljön i samråd med naturvårdsmyndigheterna verka för biologisk mångfald och därmed för ett rikt och varierat fiskbestånd".

Fiskeriverket har följaktligen både instrument och regeringens välsignelse att göra maximalt för att skydda Vänerns världsunika och på många vis värdefulla bestånd av lax och öring. Med tanke på att man accepterar ett hårt fisketryck i sjön med mass-fångstredskap kan en förklaring till verkets passiva attityd vara den, förra statsrådet, numera landshövdingen i Älvsborgs län, Bengt K Johansson (BKJ), gav härom året i tidningen LaxfondsAktuellt. BKJ sa: " Det är fortfarande yrkesfisket som i allt väsentligt bestämmer på fiskets områden, både i departement och fiskeriverk." BKJ sa vidare i samma publikation: " Det vore en skam för Sverige att inte kunna skydda så världsunika bestånd av lax och öring, som de vi har i Vänern".

FELRIKTADE INSATSER
Men trots aktuell hotkategori, internationella åtaganden, klara regeringsdirektiv och yrkesfiskeuttalanden om att laxen är av ringa värde för dem, har inte FiV med en samordnad kraftfull totalinsats velat skydda gullspångslaxen. Hoppet om ett betydelse-fullt, tidsbegränsat vinterfiskestopp försvann under 1995 års laxting i Håverud, då FiV:s generaldirektör Per Wramner, meddelade att inga ändringar i fiskebestämmelserna till förmån för gullspångslaxen är att vänta de närmaste åren. Oviljan och passiviteten bland våra beslutsfattare kommer än mer i dager när man betänker att Vänerlaxproblematiken till skillnad från Östersjölaxdilemmat är ett nationellt spörsmål, som helt kan regleras innanför Sveriges gränser.

Om kraftfulla bevarandeinsatser - nätfiskestopp, höjt minimått, vinterfredning, större fredningsområden och fångstbegränsning plus biotopvård i älven - i ett svep direkt satts in från Fiskeriverkets sida i samband med Projekt Laxfond Vänerns tillblivelse för tio år sedan hade gullspångslaxen troligtvis maximalt kunnat fortplanta sig i älven nu.

I ett biologiskt anpassat fiske borde medelvikten på den fångade laxen vara liktydigt med könsmognadsvikten (7,2 kg). Sistnämnda siffra är frammätt under en 20-årig tidsperiod av FiV på vild lax i Gullspångsälven. Och fisket borde, enligt vad som en gång uttrycktes i Fiskeristyrelsens gamla målplan; " om det är nödvändigt ur beståndspunkt, inriktas mot ett fiske med handredskap."

Det primära i FiV:s utdragna punktinsatser har tyvärr inte varit att agera till Gullspångslaxens fördel, utan att handla på ett sätt som FiV själv är bäst betjänt av internt samt i sina relationer till yrkesfisket. Omfattande massfångstbegränsningar har t ex ej prioriterats.

Kontinuerligt under de senaste tio åren har det visat sig att vidtagna skyddsåtgärder varit både kortsiktiga och frikostiga, med påföljd att nya beslut fått fattas. Dessutom har man ett par gånger - efter yrkesfiskeprotester - uppskjutit fattade och mycket befogade restriktioner.

Den omotiverade och oförklarliga handlingen, att inte tidsmässigt parallellåtgärda höjd nätmaskstorlek och höjt laxminimått har under 90-talet inneburit att åtskilliga, oersättliga vildlaxar i onödan dödats samt risken för degenerering ökat.

Flermiljonbygget Gullspångs laxstation visade också, att verkets åtgärdsprogram, mer är baserat på skrivbordstro än på fältmässig sakkunskap om laxens beteende. Anläggningen, som invigdes i nov. 1992, inkluderar laxtrappa, fiskbassänger samt spärrar över älvens naturliga utloppsgrenar. Sistnämnda spärrar skulle tvinga laxen, att via trappan och bassänger samt efter vikt- och måttkontroll, vandra vidare uppför älven. Redan från första stund vägrade dock merparten av gullspångsfiskarna att vandra FiV.s tänkta väg. Och så har det förblivit trots ändringar av vattenflöde med mera. De få stigande leklaxarna har helt sonika ställt sig vid gallret med påföljd att spärrarna fått öppnas - och kontrollstationen nu stängts.

All odlad lax fettfeneklipps numera för att skilja den från vild lax. Från år 1996 ska icke fenklippt lax - död eller levande - returneras efter fångst. Man stoppar därmed den försäljning av akut utrotningshotad gullspångslax, som trots våra internationella förpliktelser pågått i många år, men accepterar ett fortsatt hårt fisketryck med flytnät - i vilka laxen fastnar och dör oavsett om den har fettfena eller ej.

Vinternätfisket, som obehindrat av is kunnat bedrivas under många år, slår hårdast mot de mest värdefulla fiskarna, de som växer snabbast och blir störst. Leklokalerna i Gullspångsälven riskerar även framledes att med aktuell beslutsvånda bli tunnsått besatta av vildlax, trots att årets isvinter och inte FiV förmodligen räddat flera från nätdöden. Följden med denna senfärdiga politik kan bli att odlad lax till slut utsätts i älven och den genuina laxens mångtusenåriga öde därmed också beseglas.

MOTSÄGELSEFULLT AGERANDE
FiV:s tvivelaktiga och motsägelsefulla agerande kommer än mer i dager när man läser Naturskyddsföreningens (SNF) årsbok 1990 "Biologisk mångfald". Där skriver FiV:s Per Wramner (då ordf. i SNF) följande: " Vi arbetar för att Sveriges mångfald ska bevaras. Och vi sätter in Sverige i det internationella sammanhanget, eftersom vi har en självklar skyldighet mot resten av världen att verka för ett aktivt bevarande och klokt utnyttjande av vår gemensamma biologiska bas.

Som ett rikt, fredligt och någorlunda upplyst land har Sverige ett särskilt stort ansvar för att bevara den biologiska mångfalden på hemmaplan och i övriga världen. Det är inte fråga om vi har råd eller inte. Den enkla sanningen är att varken Sverige eller något annat land har råd att låta bli".

Den tveklösa sanningen nu är den, att FiV anser sig ha råd att i ett ytterst känsligt skede låta den akut utrotningshotade gullspångslaxen utsättas för fortsatt storselektivt nätfiske och dessutom kosta på sig att ignorera den internationella skyldigheten gällande biologisk bas och mångfald, m a o förlänga den genetiska utarmningen av vildlaxen. Kanske är det bara en tidsfråga innan miljontals miljövänner, fiskeribiologer m fl världen över kan konstatera att upplysta Sverige, på hemmaplan, inte i handling har särskilt stort bevarandeansvar gentemot övriga världen.

Historiska dokument nästan 800 år gamla, vittnar om Vänerlaxens stora betydelse för region. I grund och botten har den en gång enormt rika tillgången på lax varit orsak till bosättning, överlevnad och utveckling genom årtusenden, främst i älvdalarna.

Bernhard Shaws klassiska citat: "Av historien lär vi oss att vi ingenting lär av historien". passar sällsynt bra in på dagens svenska beslutsfattares agerande när det gäller hanterandet av vår världsunika vilda insjölax.

PS. Farhågan att odlade laxungar skulle behöva sättas ut i Gullspångsälven, på grund av mångårigt otillräckligt skydd av Vänerns vilda laxstammar, har sedan artikeln skrevs besannats. I våras satte FiV ut 350 st laxungar på uppväxtlokalerna i Gullspångsälven. DS.

Webdesign: Spinnerfall AB