Vi skulle ut på dödliga vatten. Vi trodde oss få se fåglar utan vingar, fiskar utan fenor och förkolnade människor. Vi passerade de vatten där utprovning av kärnvapen skedde under lång lid. Proven var till för att testa hur man bäst skulle utveckla vapen som skulle kunna förgöra mänskligheten. Detta var farliga saker och sedan Algeriet blivit självständigt kunde inte Frankrike fortsätta att testa i Sahara. Man fann heller ingen lämplig fotbollsplan eller gruva i Paristrakten… Och i Alperna kanske skidåkarna och vandrarna skulle ha protesterat. Frankrike ägde mark i Söderhavet., där bodde inga vita människor och de som fanns där kunde man flytta till Tahiti och ge flyttningsbidrag. Skillnaden mellan kokosnötter och fiske och storstaden Papeete var nog inte sa stor. Med dessa Ömanövrar kunde man fortsätta att utveckla sina fiffiga vapen på Mururca och Fangataufa-atollerna.

1969 startade man med atmosfäriska sprängningar, vilka övriga länder stoppat redan 1963. Man övergick också till underjordiska sprängningar, både på yttre delen av atollerna och i de inre delarna. Under år 1981 till 1996 skedde mellan 100-200, med styrkor upp till 200 kiloton, dvs mer an tio gånger Hiroshimabomben. Det sägs att sprickor i Atollen läcker ut radioaktivitet och kanske har även det vackra Gambier blivit skadat. Området är förbjudet att passera igenom och vi vet ju vad som hände med Greenpeace fartyg, Rainbow warrior, det sänktes av franska agenter i Aucklands hamn. Vi passerade på betryggande avstånd. Vi hoppas nu att Frankrike som vår gemensammma EG-partner istället hjälper till all utveckla Polynesien i positiv riktning med bevarande för hela mänskligheten. Detta är jordens paradis.

Medan vi tittade ut över Mururoaomårdet visade sig en regnbåge över vattnet och det visade att Greenpeace's rainbow warrior ännu finns och vakar över området.

Vi fortsatte vår underbara segling mot nordväst och nu var vindarna med oss, vi surfade fram på vågorna med ost-nordostlig vind. Vi hade några av de längsta dagsetapperna på hela seglingen. Nu kändes del som riktig passadsegling, men vi var inne i december och då brukar stormarna komma. En dag uppmärksammade vi att vi inte behövde några solkepsar längre, solen började försvinna och åskmolnen tornade upp sig vid horisonten. Runt omkring ser vi en vattenyta på ungefär 100 kvadratkilometer., vid klar sikt. Vi kände oss verkligen små med vara 30 kvadratmeter till båt.

Månen som hade lyst upp nätterna försvann och istället kom blixtarna., först i lä och sedan i lovart, dvs de kom mot oss. Blixt och åska till sjöss är inget roligt och vi var oroliga under nätterna. Andreas och Royne sov ju med huvudena vid mastfoten. Vi gick upp om det blev för häftigt. Nu lyckades vi hålla oss utanför blixtarna och fick bara tropiska regnskurar, korta men intensiva. Med sikt ner till 100 meter. Det är vackert !

Den 18:e december hade vi högtidsdag ombord, vår kapten gunnar Carler fyllde 70 år. Han uppvaktades klockan 0700 med choklad och mackor på kojen och med några små presenter från besättningen.

Det är inte många personer som på sin 70-årsdag "klockren" 08.30 står vid rodret och i hårda skyfall styr in mot en Söderhavsatoll, i detta fall atollen Ansa. Atollen har inga lämpliga passager för segelbåtar utan det finns bara en bra ankringsplats.

Vindarna var emot oss och istället för att ankra på föreslagen plats ankrade vi utanför korallrevet i en lugn bukt vid atollens västra del. Djupet var cirka 25 meter.

Eftermiddagen användes till motorreparationer, bad i regnet och till att göra ren akterspegeln och vattenlinjen, där många snäckor satt.

Jubileumsmiddagen bestod av spaghetti, mycket öl, jordgubbar och födelsedagstårta med bananer från Mangareva.

Vi låg osäkert om vinden skulle kantra till nordost-nord och det var precis vad som hände. Klockan 23.45 fick vi bryta upp då vindarna vred oss in mot revet. Sikten var noll i den kolsvarta natten och regnet gjorde det extra mysigt... Endast med 50-100 meter kvar till revet kom vi ut på fritt vatten igen. Våra sista 210 nautiska mil mot Tahiti hade startat.

Vindarna var emot oss oss, dessutom svaga mellan regnskurarna och så fortsatte det några dagar. Det var den 20:e december 1998. Skulle vi hinna hem före jul?

Hälsningar från Cigale III,
110 sjömil öster om Tahiti.