Henrik Olsson och undertecknad besökte bl a och Litauen under vår "Östeuropa tour -96". Ett av delmålen var att besöka kärnkraftverket Ignalina. Det visade sig vara en svår uppgift att ta sig dit och verket låg inte alls i staden Ignalina som vi trott utan istället i Visaginas.

Rysk kabel TV
Vi hade installerat oss på ett hotell nära tågstationen i Vilnius. Rummet var utmärkt och vi hade dusch/toalett och en rysk TV på rummet för det fascila priset av 50 SEK. Att titta på svart/vit TV och lyssna på de Litauiska kommentatorerna under fotbolls EM var en höjdare! Alla spelares namn fick ändelsen "-as" t ex "Davidas Plattas" eller "Alanas Sheareras" osv. Det lät verkligen kul i mina öron.

"Pappa jobbar på Ignalina"
Henrik och jag gav oss av mot tågstationen för att klura ut tågtider till Ignalina. Jag frågade en tjej (som visade sig heta Olga) och hennes mamma Lida, om hjälp om hur man skulle ta sig till Ignalina och Olga svarade: -Vad skall ni dit och göra? -Besöka kärnkraftverket, svarade jag. -Då är du helt snett ute, verket ligger i Visaginas och inte Ignalina, svarade Olga som berättade att hon och Lida bodde i Visaginas och pappan i familjen, Michail, jobbade på verket. Olga blev en perfekt uppgiftslämnare för oss. Då blev det genast enklare att köpa tågbiljetter när vi visste destinationen! Olga och Lida tyckte att vi efter besöket i verket skulle komma hem till dem på middag. Vi accepterade gladeligen.

Världens bästa Gatsopare
Följande morgon gav vi oss iväg från Vilnius till Visaginas. Tågbiljetten kostade 16 SEK och resan tog två timmar. Sedan tog vi buss nr 8 från tågstationen till Visaginas centrum, kostade ca 1 SEK. Nu fick vi problem. Vi försökte hitta bussen till Ignalina och alla vi frågade anvisade bussen till staden Ignalina. Efter visst palaver fick vi hjälp av en ytterst trevlig gatsopare som förstod vart vi ville åka, då vi ropade förtvivlat: -Ignalina ATOM, Ignalina ATOM! Gatsoparen stod och sopade på samma fläck minst en halvtimme för att se till att vi kom iväg med rätt buss. Det kallar jag service! Det visade sig vara buss nr 1 som trafikerade rutten till verket, kostnad 1 SEK.

Fullproppad buss
Framme vid verket infann en pirrande känsla sig. Vi fotograferade för fullt inför förvånade anställda (som var ute på lunchrast). När vi försökte ta oss in i verket blev vi utslängda av den ilskne informationschefen. Vi var ändå nöjda med vad vi fått se och nöjda över att ha klarat av prestationen att ta oss ut till verket. Tog lokalbussen (som var fullproppad med kärnkraftsarbetare på väg hem från morgonskiftet), tillbaka till staden.

Stalinistisk arkitektur
Visaginas är definitivt ingen vacker stad, arkitekturen är sovjetiskt stereotyp, de flesta byggnader är exakt lika varandra. Staden byggdes i samband med bygget av verket i mitten på 70-talet och har 32 500 invånare, majoriteten ryssar, 59% (alltså inte Litauer) som flyttat dit av egen vilja eller tvångsförflyttats dit. Övriga befolkningsgrupper är: Litauer 17%, Vitryssar 11%, Ukrainare 7%, Polacker 6%. I stort sett alla som bor där har anknytning till verket på ett eller annat sätt eftersom Ignalina har hela 5000 anställda. När vi strosade omkring i centrum hittade vi en radioaktivitetsvarnare som var trasig...

Middag med Tjernobylhjälte
De flesta gator saknar skyltar i staden, efter stora svårigheter hittade vi slutligen till familjen Bychkova där vi fick vår utlovade middag. Olga agerade tolk eftersom hon lärt sig engelska genom att se på MTV! Familjen flyttade från Evot i Ryssland 1982 när Michail fick jobb på verket. Lida berättade att hon är högutbildad men inte hittat något för henne passande jobb i Visaginas och därför nu jobbade som gatsopare. Inkomst 650 SEK/månad. Michail tjänade ca 4000 SEK/mån. En allt för stor del av Michails lön går till vodka, suckade Lida uppgivet. Michail deltog under en månad -89 i saneringsarbetet på Tjernobylverket. Han visade oss sin vackra tapperhetsmedalj som han fått efter sin viktiga insats där. Olga berättade att hon eftersom hon pga sitt ryska ursprung antagligen inte skulle antas till universitetet i Sialialu. Hon kände sig pga detta som en "andra klassens medborgare".

Inte bara kärnkraftverk...
I lägenheten var familjen, liksom hela Visaginas befolkning, för tillfället utan vatten . Anledningen var att Reaktor 1 genomgick säkerhetskontroll av en svensk expert. Familjen hade ingen som helst förståelse för varför folk i väst oroar sig för att en olycka skall inträffa i verket. De tyckte rädslan var fullständigt obefogad. Olga flikade in med orden: -Ni kanske tror att det bara finns ett kärnkraftverk här men vi har två bagerier och en textilfabrik också...

December -96 får jag ett kort från Olga Bychkova, delvis skrivet på svenska! Hon förklarar att hon efter vårt möte sommaren -96 blivit nyfiken på Sverige och därför inspirerats att läsa svenska på universitetet. -Kul!

På väg till skolan.

Lika som bär, våra värdar i Visaginas, Olga och Lida Bychkova.

Stadens symboler, fågeln och atomen.

Kraftverket Ignalina.

Trasig radioaktivitetsmätare i Visaginas centrum.

"Den här staden byggs för kärnkraftsarbetarna, 1975".

Visaginas - officiell sajt
Ignalina nuclear plant