TEXACO
Eftersom Texaco är ett oljebolag så uppstår det givetvis en konflikt omedelbart när det nämns i ett sånt här sammanhang. - Är det deras olja?, frågar sig många. Inte i det här fallet. Och säga vad man vill om Texaco, men det är det enda oljebolag som agerat när det handlar om oljekatastrofer. Även om dom riskerar att få skulden för vad som skett, så bygger dom tvätt- och rehabiliterings anlägningar för fåglar och har så gjort sedan flera år tillbaka. Dom borde vara en förebild för andra oljebolag.

John Hayes är ingenjör vid Texaco. Han har ett djup liggande djurintresse och är en mycket sympatisk man med ett ärr från kindknotan och upp mot ögat. Det är från en smålomm som han tvättade en gång. Han välkomnar oss varmt och ser snart vår iver att få jobba. Han berättar att Texaco precis har hittat nya lokaler i Millford Havens utkant som för tillfället inreds till rehabiliteringshem. De flesta fåglarna körs dit för att matas inför tvättningen. Anläggningen inne på Texacos område har på kort tid blivit överfull av fåglar, vilket inte är konstigt, och eftersom det är söndag så finns det även en hel del volontärer som hjälper till med tvätten. Trots vår iver att få hjälpa till förstår vi problemet. - I morgon kommer det behövas hjälp. Vi har dåligt med folk i veckorna. Men inte mindre fåglar för det...

Martin på Earth Kind
På uppfarten står en kraftig kille; Martin, och packar in lådor i en jeep. Han är på väg till Millford Haven, men skall först ner till kusten för att se hur långt oljan har drivit. Han erbjuder oss skjuts som vi tackar ja till. I bilen berättar han om Earth Kind, den organisation han arbetar med. Dom har en båt vid namn "Ocean defender" som ligger i Millford Haves hamn. Med den tar dom sig ut för att fånga in fåglar och se vart oljan tar vägen. När vi når kusten förstår vi att arbetet med oljan innehåller många svårigheter.

Kusten vi nått består av lodräta klippväggar som stupar 30 m rakt ner mot en liten strandremsa. Fåglarna sitter på klippväggarna. Vinden är för kraftig för att båtarna skall våga sig in mot klipporna. Utanför en bukt ligger ett större parti olja. Att det inte passar in i den vanliga naturvyn syns på lång väg. Mitt i den rödbruna smeten ligger en ensam fågel. Det finns inget annat vi kan göra än att betrakta, bekräfta och begrunda detta ansvarslösa handlande inför våra levnadskamrater. På en avsats sitter en ensam fiskmås. Nersvärtad av olja. Den kämpar inte längre. Det enda den utstrålar är en önskan att få vara ifred. Kanske för att dö ifred. Den lämnar inte klippan. Vi vänder tillbaka. När jag vänder mig om en sista gång, ser jag den sitta där. Blickandes ut över havet. Vi tog ifrån dom deras hem. Du kan alltid vända bort blicken, men tystnaden lämnar ingen oberörd.