Ett skepp kommer lastat.
100.000 tals djur och 19 mils kust indränkt i 70.000 ton olja är inte en droppe i havet. Det är ett mord på en levande kust som under miljontals år växt fram till ett paradis för alla. Och även om djur och växtriket kan återhämta sig på ett långt perspektiv, så kan vi inte förneka att området är mycket illa däran. Det är skört och det bär på en stor tragedi.

Vi människor har en förmåga att innan en katastrof, bara se till vad som för tillfället kan fungera, men inte på vad som händer om det går åt pipan. Hur många offer som stryker med och i vilken skala det breder ut sig. Vi ser bara till nuet och inte eftervärlden. Däremot efter en katastrof beräknar vi med hjälp av olika siffror och teorier att ett område på lång sikt borde kunna återhämta sig, men vi ser inte till individerna som drabbas i nuet. Då blundar vi istället för nuet, och lyfter våra blickar högt över det in i framtiden, så vi slipper se vad som ligger framför våra fötter och blöder. Individerna blir statistik. Vi tappar räkningen efter ett.

Vi besitter inte kunskapen att se en stor katastrof i vitögat. Dess öga är större än vårt. Händelsen är större än oss personligen, så vi kan inte förstå den. Men sänker vi blicken, sätter och på huk och börjar plocka i en ände. Bit för bit, fågel för fågel, snäcka för snäcka, så kommer vi kanske i slutänden ändå förstå, att det som har hänt är en stor, stor tragedi. Och det händer snart igen. Om vi inte lär oss att under varje snäcka finns ett paradis. I varje fågel, ett hjärta som slår och en blick som söker sig ut över havet. Alla hav är samma hav och det är ur det livet uppstår.

70 år och redo
Visheten träffar man inte på allt för ofta. Den har sedan länge fått lämna plats för mäniskans "intelligens". Men när jag möter den blir jag alltid lika glad. - Jag har väntat på det här i åratal. Jag har sagt till dom år efter år att det kommer ske en katastrof om vi låter det fortsätta så här. Båtarna skall ha två skal. Hon är 70 år gammal och heter Jean Haines. Hennes gård är ombyggd till ett rehabiliteringshem för vilda djur och hon har en specialbyggd anläggning för oljeskadade fåglar. En hel vägg av burar och många års erfarenhet. Hon är alltid redo.

- Jag har tvättat fåglar i snart 20 år och jag har bråkat med regeringen och rederierna i alla år. Men den här gången är det för mycket fåglar. Hon dirigerar folk hit och dit och vart vi är står, så står vi i vägen. Men hon är glad att vi har kommit. - Det behövs hjälp överallt, säger hon och tar med sig sin telefon ut för att ringa ett samtal. Den gamla gården är fantastisk och när vi öppnar en liten dörr tittar plötsligt två svanar fram. Jag får en känsla av att jag befinner mig i Beatrix Potters sagovärld, men snart knackar verkligheten på. - More birds! Vi lyfter försiktigt på lådans flik. Två svartglansiga änder vänder och vrider sig i lådan. Varenda millimeter är dränkt i olja. Jean kommer in med en lapp i högsta hugg. En färdbeskrivning. - Hit skall ni åka. Texaco. Prata med John Hayes.