Denna artikel har tidigare publicerats i Fjällräven Magazine

Resan till verkligheten
Att resa utomlands kan många gånger kännas som en flykt ifrån verkligheten. Åtminstone ifrån den vardagliga tristessen. Det är en befriande känsla att vara en besökare som inte behöver ta ansvar, att gå ifrån bordet som gäst och lämna disken åt ortsbefolkningen för att själv strosa vidare längs stranden. Ibland så ogripbart att det kan liknas vid en dröm.

Den 15 februari 1996 gick oljetankern Sea Empress på grund utanför Millford Haven i Wales.

Chatarina Krångh, Mona HansErs och jag själv; Mog Grudd åkte ner till Millford Haven för att hjälpa till med arbetet att ta hand om de djur som drabbats. Vi bedriver en ideel förening i Stockholm vid namn " Katastrofhjälp för Fåglar och Vilt " där vi bland annat jobbar med att tvätta och rehabilitera oljeskadade fåglar. Men den resa vi gjorde till Millford Haven var ingen flykt ifrån verkligheten. Det var en resa till verkligheten. Tyvärr ibland allt för verklig. Jag önskar att det bara varit en dröm, men jag ligger vaken och dröjer mig kvar i ögonblicken.

En nypa frisk luft
Temperaturen här hemma hade legat långt under noll en längre tid och vi visste inte vad som väntade oss där, så vi hade klätt oss väl innan vi åkte. Men på tåget från Bristol låg en tryckande värme och det var drygt ett par timmars färd till slutstationen; Millford Haven. När tåget stod vid en perrong och väntade, gick jag av för att ta en nypa frisk luft. Jag påpekade för konduktören att det var betydligt varmare här än i Sverige, och att luften var kvav i tåget. Han sa att jag kunde öppna fönstret i hans kupé och sitta där ett tag om jag ville ha lite frisk luft. När vi rullade vidare passerade vi en massa stationerade husvagnar som stod längs kusten. Jag kommenterade turistanläggningen. Konduktören såg med en tyngd blick ut över kusten. - Det kommer nog inte bli så mycket turister i år, sa han. Jag betraktade hans allvarliga ansikte. Huvudet lutade uppgivet nedåt. - Är du uppväxt här?, frågade jag. Han tog fram en liten knölig tågtidstabell som på baksidan visade en bit av området. - Här!, sa han och pekade på en liten ort som ligger längs kusten, inte långt ifrån den plats vi nu skulle besöka. - Det är ett vackert land, sa jag. Hans blick fastnade en stund, innan han sa; - Ja, det är det.