Folk och får
Hos Victoria Viel på den en gång stolta
estancian Tapi Aike sökte vi skydd från
stormen. Från värmen framför brasan kunde vi
genom stora salongsfönster se de majestätiska
granitspirorna i nationalparken Torres del
Paine resa sig vid slutet av pampas. Victoria
serverade kaffe och smörgåsar. Det började
bli kalla nätter. Vi hade sovit i en utbränd buss
vid en polispostering och frusit som hundar
natten innan, och det kändes fint att sitta i
värmen framför elden. Vi hade inte stor lust att
ge oss ut på cyklarna igen. "Måtte det inte bli
en vinter som den förra," bad Victoria.Vintern
-95 hade varit den strängaste på mycket länge.
Snön hade drivit upp till taket på husen och
hälften av gårdens 30.000 får hade frusit ihjäl
tillsammans med 300 kor. "Något av en
katastrof," konstaterade Victoria Viel
lakoniskt. Vi bestämde oss för att vara kvar
över natten.Sällskapsliv mitt i ödsligheten
Den sista passagen över Anderna gick från Rio
Turbio till Puerto Natales och vi rullade ner
mot ett mycket nordnorskt landskap av lågt
hängande moln och snöklädda bergstoppar i
vattenvärlden runt Seno Ultima Esperanza, Det
Sista Hoppets Vik.
I Puerto Natales samlas alla vandrare,
klättrare, cyklister och övriga luffare innan och
efter de besöker nationalparken Torres del
Paine. De flesta bodde i Casa Cecilia, åt grovt
bröd till frukost, diskuterade utrustning och
lyssnade på klassisk musik i vardagsrummet
när regnet smattrade mot rutorna. Det var en
trevlig oas av sällskapsliv mitt i ödsligheten.
Gringos på stålåsnor
Till Punta Arenas gick det lätt. Vi blåste fram
på tunga växlar i en snabb 14-milaettapp, tres
gringos på 21-växlade stålåsnor. Gauchos red
bredvid i utkanterna av sin fårhjord, stod upp i
sadlarna och vinkade med sina stora
läderhattar. Ett möte på pampas mellan två
tidsåldrar.
Möte med Magellan
Framme i Punta Arenas mötte vi den store
upptäckaren Magellan, som blickade ned på
| oss från en enorm bronsstaty på Plaza de
Armas. På en annan plats på det lummiga
torget står en byst av den man som lät uppföra
statyn; ullbaronen José Menéndez, en av
kontinentens rikaste män i början av seklet.
Överhuvud taget har Punta Arenas en
underbar atmosfär av tider som flytt. En
historia att berätta om åren kring sekelskiftet
när Patagonien upplevde en makalös ullboom
som staden var centrum för. Vackra Punta Arenas
Plaza de Armas kantas av stolta välbevarade
sten-byggnader från den tiden och gör Punta
Arenas till en av de mest besöksvärda städerna
i Chile. Vi besökte palatset där Menéndez
kompanjon Maurizio Braun, vår vän Victoria
Viels farfars far, huserade under sin formtopp.
Braun kontrollerade som mest 46 stora
fårfarmer och hade råd med lite extravaganser.
Italienska inredningsdesigners hade försett
palatset med en interiör av fransk valnöt,
arabisk marmor och engelskt läder. Garnerat
med tavlor av de bästa spanska
porträttmålarna, byster av ryska skulptörer
och vaser av kinesiskt porslin hade Braun
framgångsrikt flyttat den gamla världens stil och
bekvämlighet till Patagoniens kärva
ogästvänlighet. Men så sjönk
världsmarknadspriset på ull och 1914 var
Panamakanalen färdig. Då var det slut på det
roliga.
Längtan och mål
Den sista etappen, de 50 milen över
Eldslandet, var regnig, blåsig och kall. Himlen
stod öppen när vi klev av färjan över
Magellans sund i Porvenir. Det var jobbiga
dagar över ön till atlantkusten där asfalten tog
vid för sista gången. Vi var trötta på vinden, på
enformigheteten i landskapet och på kylan
som blev värre och värre. Vi längtade fram.
Men när vi trampat upp till snön på toppen av
Garibaldipasset och såg ut över Lago
Escondido och bergen omkring, kändes det
som om vi kunde fortsätta hur länge som helst.
Det hade varit jobbigt men underbart. Och vi
var framme. Vi rullade ner till änden av vägen,
till världens ände - Ushuaia.
|
