Storm och kuling
Vinden blev en faktor att räkna med på allvar.
Den styrde vår cykling helt och hållet vissa
bitar. Den vred lite åt nord eller syd emellanåt
men kom generellt sett alltid från väster. Så när
kartan visade att vi hade västlig kurs var det
bara att hålla tummarna för att det inte skulle
bli värre än kuling. Men det blev det oftast.
Laddad med glaciärkyla kom den rutchande
ner för andernas sluttningar och ut över
pampas oändliga platthet utan att något var i
vägen. Utom vi. Och vi vägde lätt. I motvinden
var det ibland helt omöjligt att cykla. Hukande
över styret fick vi försöka skjuta fram cyklarna
i gruset. När inte heller det gick var det bara
att låsa handbromsarna och vänta på ett litet
hål i vinden som tillät några nya meters
stretande. Jobbigt för både huvudet och
kroppen.Blåste av vägen
Också sidvinden var en fars när den var som
värst. Vi blåste helt enkelt av vägen. Yrde
omkring som tomma chipspåsar i gruset. Upp
och ner ur dikena som i Monty Pythons
maraton för inkontinenta. Den som för tillfället
kunde hålla sig kvar på hojen var i ledningen.
Men när vägen gjorde en 180-gradare var det
fint. På plan mark kunde vi blåsa fram i 40
km/tim utan att nudda pedalerna. Bara att hålla
hårt i styret och försöka undvika strängarna
av lösgrus vid sidorna. Ut från Coihaique, på
nylagd asfalt i något som kändes som ett
vacuum av tystnad, satte vi speedrekord med
80 knyck. Det enda som hördes var vinandet
av däcket mot vägen. Men kontrasten var total när vi en timma
senare kämpade oss fram i gruset i åtta km/tim
på den lättaste växel hojarna kunde erbjuda Vi
glodde ner på däcken för att se om vi fått
punktering.
| Grus och is
Väg 40 från Perito Moreno till El Calafate är
för de flesta en 65 mil lång mardröm av grus
och tjutande vindar över pampas ändlösa
platthet. Hus är sällsynta och chansen att möta
en bil är lika stor som att möta en struts eller
ett bältdjur. De flesta cyklister vi träffade
hoppade över väg 40. De flög, liftade eller tog
buss. Eller gjorde som kiwin Matt; tröttnade
efter en mil i den hysteriska motvinden, vände
och blåste iväg 50 mil ut till Atlantkusten. Och
tog bussen tillbaka.
Junkfood & underverk
Men vi stretade på. Svettades, frös, svor och
erkände för varann att vi verkligen var dårar.
Och efter nio dagar rullade vi in i El Calafate
och sköljde ner äckliga mängder pizza och
chips med kalla pilsner. Från El Calafate åkte
vi och tittade på isen. Perito Moreno-glaciären,
ett av sydamerikas verkliga naturunderverk,
vars 50 meter höga front efter en
35-kilometersfärd nerför andernas sluttningar
glider ut i Lago Argentino och släpper sin last
av kalvande isberg. Med magnifika dån störtar
de ner i det gröna vattnet och bjuder på ett
fantastiskt skådespel av ljud och ljus. De glada
små japanerna på campingen summerade kort
intrycken från glaciären med hopskrynklade
ansikten och ett ord som lät som en serie
pistolskott: "Speck-tack-julah!"
|
