| |
| Sand och ägg Från Pichilemu följde vi kusten en bit söderut, ner till Constitución. Så gott det gick. På mardrömsvägar av damm och grus släpade vi ibland fram cyklarna i decimeterdjup sand och slet oss uppför backar som vi var säkra på skulle bära oss rakt upp genom ozonhålet till himlen. Hettan från solen ökade med varje tramptag och på toppen en dag, när livet hängde på en skör tråd, blev vi bjudna på hårdkokta ägg med salt av två vänliga chilenare. Det var ju bussigt! Vi kräktes åt sydamerikansk gästfrihet och vår egen mesighet. Ibland måste man kunna tacka nej. Slitsamt men vackert Det gick oerhört långsamt. Från Licantén kunde vi bokföra 71 cyklade kilometer och en trasig bakpakethållare efter tio timmars hårt slit. Men vi kunde också räkna in alléer av stolta lönnar som byggde tak över vår resa, vida barrskogar som omslöt oss, böljande hedar vid sidan av vägen, med små buskar, ensamma hus och vindpinade träd med bara himlen som bakgrund. Röd jord dammade när någon enstaka pickup körde förbi och den svarta sanden låg ihopblåst till mörka dyner just utom räckhåll för den stora oceanen, som med vinden sände oss sin salta lukt över kullarna med de nyplanterade blåbladiga små eucalyptusträden. Tusentals pelikaner Och Punta de Lobos, en udde av höga svarta klippor en bit ut i Stilla Havet. Vågorna sköljde oavbrutet in mot de gigantiska tornen, där tusentals skrikande pelikaner satt och sket. Ur skummet nedanför dök med jämna mellanrum några sjölejon upp. | Morötter och glass På väg in från kusten till de centrala delarna igen var det oerhört varmt. Vi trampade fram i ett slags halvöken av sand, små brända buskar och kaktusar. Ingen bebyggelse. Vi hade cyklat länge och Brottarn var törstig. Bakom en krök mötte vi plötsligt en cyklande kille med en påse morrötter hängande på styret. Men Brottarn såg inga morrötter, han såg isglassar. Vi sa emot honom men han var helt säker. Hundraprocentigt. Han visste att det var isglass i påsen. Så i två mil cyklade Brottarn och spanade ut över den sönderbrända jorden efter glasskiosken. Förgäves. Han var besviken och funderade i efterhand på varför glasspinnarna varit gröna och lite spretiga. Vi köpte en stor mjukglass till honom i Villa Alegre. Städer passerade revy Cyklingen blev enklare. På Panamerican Highway "åt" vi kilometer. Lade asfalt och städer bakom oss på en lång rad. Linares, Chillan, Los Angeles, Victoria, Temuco - de passerade i ganska lättrampade tiomilaettapper. Det började rulla på. Tidvis var cyklingen ganska tråkig, med mycket trafik och en avtrubbande enformighet längs den stora vägen, men vi gjorde åtminstone bra distanser. Och fint väder, billig exotisk frukt, sunt friluftsliv och motion - what more can a man ask for? Vi klagade inte. Avkoppling med rafting I Los Angeles unnade vi oss också en lekdag i gummibåt på Rio Biobío, som anses vara en av världens bästa raftingfloder. Åtminstone ett tag till. I framåtskridandets namn är två stora dammbyggen på gång, så forsränningsentusiaster gör klokt i att skynda sig dit. |
 Vägarna längs den chilenska kusten var inget vidare. Ibland blev det cykelsläpning i djupsand. Sida 2 Nästa sida
| |
