Utrustade av Fjällräven gav sig
Upplevelsebolaget iväg på cykelsemester
till världens ände. Målet var Ushuaia,
världens sydligaste stad, på den
argentinska delen av Eldslandet.
Cyklingen gick rakt genom Patagoniens
ogästvänliga gräsvidder, där den
konstanta stormen sägs göra människor
tokiga. Det är förmodligen sant.
Åtminstone cyklister.
Vi började i Santiago, i en medelhavslik
sommarvärme. Rullade ut längs en av trådarna
i det spindelnätslika vägsystemet till och från
4-miljonersstaden. Ut från avgaserna och den
tunga trafiken. Till havet. Tuff start
Det blev en ganska jobbig start. Chile är
kuperat. Santiago ligger i en lång dal i
nord-sydlig riktning mellan Anderna och den
mindre bergskedjan Cordillera de Costa som
man måste ta sig över för att nå kusten. Med
toppar som på sina ställen når över 2.000
meter kan det bli ganska dryga motlut
emellanåt och knän och ryggar hade inte mått
dåligt av en mjukare start. Men belöningen står
ju alltid i proportion till mängden förbrukad
svett,
| så känslan var fin när vi trampade över det
sista krönet och såg Indiska Oceanen vältra sig
in mot Pichilemus svarta sandstränder. Oexploaterat
Pichilemu är beach och semester för
chilenarna. I ganska charmig skala, utan
"dollarcyklon". Allt var ännu småskaligt utom
vågorna som rullade in mot strandens svarta
sand, där gamla farbröder gick längs
vattenbrynet med cirkusutspökade guanacos,
som för en handfull pesos lät sig fotograferas
med leende semesterfirare.
Från hotellet till stranden transporterade man
sig med blå träskrinda, dragen av ett par gamla
kusar, Om man var storstadschilenare,
åtminstone. Det var mycket pittoreskt.
Avkoppling
Vindsurfare blåste omkring på havet och
beachvolleybollar blåste omkring på stranden.
Vi vilade. Satt på små fiskrestauranger med
mörkbrun bröstpanel, svarta takfläktar och
vinröda bordsdukar, åt congrio eller chorros
och drack Undurraga Cabernet Pinot 93 och
talade om havets oupphörlighet. Brottarn och
Palma spelade backgammon. Palma slog
dubblar och Brottarn svor. Jag skrev.
|
