Jakt i nybyggarland
Text och foto: TOMAS JOHANSSON
Fatmomakke, Marsliden och Stalon är ortsnamn som
sätter fantasin i rörelse. Det var här Bernhard Nordhs fattiga
nybyggare levde sina dagar. Här slet de för sitt uppehälle
i mager och frostnupen jord, men här upplevde de också glädje
över naturens skönhet.
Den svarta
asfalten ringlar sig som en orm genom tajgaskogen. Det är kväll
– det regnar – och asfalten suger till sig nästan allt ljus från
bilens strålkastare. Vi är i mitten av november. Ännu återstår
ett par dagar av fågeljakten. Vi skall jaga hare och fågel
på Vilhelmina sockenallmänning. Här finns marker att röra
sig på; 50 000 hektar! Det tar många jaktdagar innan man ens
lärt sig hur skogarna ser ut. Var granskogen ligger tung och var det
finns fina tallåsar med tjäder.
Vi lägger mil efter mil av det mörka ödsliga landskapet
bakom oss. Regnet lyser som glitter i strålkastarskenet. Temperaturen
är nära noll. Den sjunker och mot natten kommer regnet att övergå
i snö. Det är risk för halka och jag lättar lite på
högerfoten. Plötsligt ser jag två reflexer blänka
framför oss. Där står en bil, och en man i vägbanan
och vinkar. Det visar sig vara en ung same som fått fel på
sitt fordon. Han får lift och under tiden berättar han om sitt
ärende i dessa trakter. Han är på väg till sin fiskodling.
Vi talar jakt och fiske, tills vi är framme vid en korsväg där
han stiger av.
När vi når fram till Kultsjögården i Saxnäs
har regnet övergått i snöglopp. Här ska vi bo.
Två tum nysnö
Nästa morgon är marken täckt av två
tum nysnö. Allt är bländande vitt. Snöfallet slutade
på efternatten och det har klarnat upp. Frågan är om hararna
hunnit lämna några spår, eller om de trycker. Vi får
snart veta. Vägen upp mot Fatmomakke ligger vit och orörd. Ett
spår syns tydligt.
–Vi börjar med harjakt, föreslår Birger. Så kan vi
jaga fågel fram på dagen. Det instämmer vi i, Mats och
jag. Vi blir än mer inspirerade att följa förslaget när
det avtecknar sig ett harspår vid vägkanten.
Vi parkerar när vi kommer upp på höjden. Birger och jag
dröjer oss kvar vid vägen. Mats tar stövaren och går
söderut, åt det håll vi såg harspåren. Vi
står med utsikt över en stor myr. Solen höjer sig sakta
över träden på andra sidan och kastar sitt varma sken över
de ödsliga vidderna. En korp låter höra sitt metalliska
"klong" över bergen upp mot Fatmomakke. Det är en stilla
morgon av just den sort vi jägare drömmer om. Allt som fattas
är ljudet från en drivande stövare – men det kommer…
Renar på marken
Medan vi njuter av soluppgången upptäcker vi något
som får oss att känna en smygande oro. Över den stora myren
går ett brett band där snön är tilltrampad. En renhjord
har passerat under morgontimmarna. Vad kan det få för konsekvenser
för jakten? Stövaren har ingen erfarenhet av renar. Den är
van vid mellansvenska marker med mycket rådjur. Den är rådjursren,
men aldrig provad på ren. Förhoppningsvis förstår
den att låta bli renarna. När en timma gått utan upptag
talar vi med Mats på jaktradion.
– Har du sett att det är ren på markerna, frågar jag.
– Jo, och det är inga små mängder. Jag såg renflocken
på avstånd, ned mot stora vägen. Vi får avvakta
och se hur det går. Jag har inte sett stövaren på en stund,
hoppas den snart finner hare. Mats önskan går i uppfyllelse.
Det dröjer inte lång stund efter vårt samtal innan vi
hör trevande väckskall.
Söka pass
Väckskallen blir allt tätare och utan att vi riktigt
kan säga när, så övergår det i drev. Haren är
på benen. Vi blir alltmer säkra på att det verkligen är
så. Vi hör på nytt Mats stämma i radion.
– Nu grabbar, kan ni ta era pass. Nu kommer snart jösse!
Ta våra pass... Det är lättare sagt än gjort, när
vi har 50 000 obekanta hektar att söka pass på. Det blir att
gå efter de vanliga reglerna: Upptaget, vägar och höjder
i nämnd ordning, brukar vara de säkraste platserna. Eftersom
Mats är närmast upptaget, tar han säkert det passet. Jag
säger till Birger att dröja sig kvar vid vägen och börjar
själv gå mot höjderna, bort mot det gamla lappkapellet
Fatmomakke. Jag följer kanten av den stora myren. Bitvis är det
fruset under snön, men vid ett och annat steg brister isen och jag
trampar igenom. Det blir jobbigt och snart tränger svetten fram i
pannan. Jag stannar och binder fast jackan ovanpå ryggsäcken.
Lappkapellet
Drevet går ur hörhåll söderut, men
jag fortsätter ändå åt norr. Det är inte bara
för att söka pass. Jag vill finna en utsiktsplats. Vill gärna
se ut över Kultsjön och det gamla lappkapellet i Fatmomakke.
Få en blick över nybyggarlandet. Jag fortsätter under en
timma, trots att jag inte hör drevet. Når över höjden
på Kultsjölandet. Då börjar det luta ned mot sjön
och det blyertsgrå vattnet skymtar mellan träden. Längre
in i viken har isen lagt.
Jag ser fjällen Ropentjakke och Stöken, bortom vilka Marsliden
ligger. Det var där Lars Pålsson bröt mark och skapade
sitt nybygge. Där, på andra sidan viken, stod Pålsson
och hans dräng Hans och ropade på båt för att ta
sig över till kapellet. De möttes av fientligt inställda
lappar och falska nybyggare som gjorde vad de kunde för att driva
Pålsson från nybygget. Jag kastar en blick på klockan.
Det är jämn timma och dags att ta kontakt på radion.
Tänder en stubbe
Jag får veta att drevet fortfarande går. Ned
mot Stornäs till. Mats har hört det till och från, men
ännu inte sett haren. Jag tar fram kompassen och håller sydvästlig
kurs. Drevet går på en halvö och måste så
småningom komma tillbaks, om inte haren tar över landsvägsbron.
Jag marscherar under nästan en timma, tills jag kommer tillbaks till
den stora myren. Där tänder jag en tjärstubbe och kokar
kaffe.
Snart tycker jag mig höra hunden. Jag går några steg från
elden och kupar händerna bakom öronen. Jodå, drevet går.
Sakta kommer det närmare. Jag kan sätta mig vid elden och höra
hunden driva. Jag njuter i det vackra vädret. Solen lyser på
den bländvita nysnön. Det droppar svagt från träden.
Känns nästan som en vårdag med dagsmeja. Solen orkar dock
bara nätt och jämnt över horisonten och den skall snart
börja dala. Dagarna är korta. Hinner det bli någon fågeljakt?
Kom så fint
Drevet närmar sig. Jag kan börja hoppas att få
det på mig. Hunden har inga problem att hålla haren. Plötsligt
upptäcker jag något ute på myren. Det är haren. Den
har kommit fram ur skogsbrynet på andra sidan och hunnit ett 50-tal
meter ut på myren. Den håller kurs rakt över myren, men
kommer fram till den "gata" som renhjorden åstadkommit.
Haren följer spåret en bit, innan den hoppar av och tar tillbaks
från samma håll den kom, fast ett par hundra meter längre
norrut. Efter några minuter kommer hunden. Den sänker farten
och blir mer spårnoga när den kommer ut i rentrampet. Har förvånansvärt
lite besvär med att hålla spåret. Så stannar hunden
och lyfter på huvudet.
Ögonblicket efteråt når mig ljudet av en bössmäll.
Det rullar fram över myren, studsar i berget ovanför Fatmomakke
och kommer tillbaks i en ny våg. Hunden fortsätter drevet som
inget hänt, och försvinner i skogen på andra sidan myren.
Efter några minuter tystnar den. Jag packar ned kaffepannan och går
mot platsen. Där står Birger och skiner som en sol. I näven
håller han en hare. Mats är redan här och hinner före
med att gratulera.
– Den kom så fint här över backen, säger Birger.
Går efter fågel
Efter en gemensam kafferast går Birger och jag med
varsin finnspets. Mats fortsätter att jaga hare. Just här är
det egentligen inte några idealiska fågelmarker. Lite för
mycket granskog. Men jag såg tjäderspår under morgonen,
så chansen finns. Hunden tar ut vida sökturer. Finns bara fågel
skall hon nog finna dem. Tiken ser ut att vara på det rätta
jakthumöret. Hon är inte någon jaktmaskin, men de dagar
hon finner nöje i jakten, då är hon bra. Det går
en timma under vilken jag bara har ett ståndskall, som tystnar efter
någon minut. Antagligen en fågel som satt dåligt.
Som en kyrktupp
Det återstår inte mycket av dagen, när jag
får höra hunden fatta ett ordentligt ståndskall, i ett
område med högvuxna granar. Jag bryr mig inte om att lämna
ryggsäcken när jag smyger fram. I högvuxen skog kan man
ibland ha nytta av säcken som skjutstöd. Det är lätt
att smyga. Jag kan hela tiden gå skymd bakom yviga granar, men det
är svårt att få ögonen på hunden. Plötsligt
blir jag varse fågeln. Det är en tjädertupp som sitter
i toppen av en hög gran, likt en kyrktupp. Sakta smyger jag av mig
säcken. Måste vara extra försiktig eftersom det är
snö på marken och tuppen sitter högt. Jag har inte snödräkt
och avtecknar mig därför tydligt mot den ljusa marken. Jag bär
säcken framför mig och undviker att ge mig ut över ljusare
ytor. Snart tycker jag mig ha tillräckligt rent skottfält. Jag
lägger mig ned med säcken under framstocken. Kontrollerar att
pipväljaren står på kula och spänner försiktigt
snälltrycket.
Över vägen
Tuppen faller i skottet. Jag reser mig, borstar av mig snön
och börjar gå fram mot fågeln. Till min förvåning,
står jag plötsligt framför en väg. Det visar sig att
tuppen suttit i en gran som växte strax intill vägkanten. Jag
lyfter tuppen i benen och börjar promenera norrut på vägen.
Jag känner igen mig, strax här framme står bilen. Innan
jag når dit träffar jag Mats. Han sitter vid vägkanten
med en mugg kaffe i handen.
– Jag har följt din jakt, säger han. Suttit på första
parkett.
Så kommer stövaren tillbaks från sök. Kanske lockad
av skottet. Vi gör kväll och far hem till Kultsjögården.
I morgon är en ny dag. I kväll, efter maten, skall vi breda ut
de stora kartorna och välja ett nytt område för morgondagens
jakt. Vi har 48 000 hektar ojagat.
På kvällen när vi kom tillbaks till Kultsjögården
så hade vi med oss både hare och tjäder.
Fotnot: Vill du läsa om nybyggartiden i dessa trakter kan du fråga
efter boken "I Marsfjällets skugga" av Bernhard Nordh.
Här jagar du billigt
På Vilhelmina sockenallmänning som är 50 000 ha stort
kan du jaga en vecka till priset 520 kronor och en dag för 115 kronor.
Försäljningen av jaktkort börjar dock
först efter septemberjakten på älg.
På ett så stort område finns förstås
skiftande biotoper. Du väljer den som passar dig bäst, beroende
på jaktform. Särskilt finns fina marker för skogsfågel
och hare. Toppfågeljakt vintertid är en annan fin jaktform för
dessa marker. Det är inte bara jakten som är billig. På
Kultsjögården i Saxnäs kan du så billigt som 100
kronor natten, men det finns även andra platser där det är
billigt att bo. Ring och hör efter...
På följande telefonnummer kan du få information och beställa
jaktkort till Vilhelmina sockenallmänning.
Vilhelmina
Grönlunds Fiskredskap, Volgsjövägen 33, tel
0940-559 07
Vilhelmina Turistbyrå, Storgatan 17, tel 0940-152 70
Stalon
Vilhelmina Allmänning, tel 0940-500 63
Stalons Bensin & Kiosk, tel 0940-500 05
Dikanäs
Dikanäs Sport, tel 0940-800 37
Dikanäsgården, tel0940-800 53
Dikanäs Stugby, tel 0940-800 79
Kittelfjäll
Konsum Kittelfjäll, tel 0940-810 52
Hotell Kittelfjäll, tel 0940-810 20
Grönfjäll
Karlssons Stugby, tel 0940-870 19
Saxnäs
Saxnäsgården tel: 0940-700 80
Kultsjögården tel: 0940-700 44
Marsfjälls Lanthandel, tel 0940-700 16
Marsliden
Lasse Larsson, tel 0940-740 34
Kanons Kiosk, tel: 0940-740 06
