Anländer med ett behagligt i stort sett folktomt Aeroflot-plan till ökända flygplatsen Sheremetevo 2 i Moskva. Annat var det innan krisen då utländska affärsmän och investerare vällde in i horder till kaoset och trängseln i tullkontrollen. Det var i Ryssland det gick att göra "easy bucks" . Efter kraschen gick emellertid det mesta av intjänade pengar upp i rök och många av de utländska företagen packade ihop för gott.

På flygplatsen är det numera lugnt och stillsamt. Tullkontrollen klaras av på bara ett par minuter. Taxichaufförerna finns dock fortfarande kvar och anfaller som vargar i flock, vad de tror är oskyldiga lamm utan erfarenhet av att resa i landet. -Wherrrre you go? I drrrrive you, How much money, you got? - Henrik försöker med hjälp av guideboken klura ut hur vi med allmänna kommunikationer skall ta oss till centrum medan ett 10-tal "chaffisar" tjatar och tjatar. Det regnar ute. -You crrrrazy? It´s rrrain! Go taxi! How much money? Henrik tar ton och skriker: -No, money!!! Strax utanför terminalen hittar vi bussen till stan.

1 maj - Resa med tidsmaskinen
Dagen efter vaknar jag tidigt i mitt fina men ack så kalla rum på hotell Tsentralnaya. Det är den 1 maj och den 8-filiga Tverskayagatan ligger tyst och avspärrad utanför mitt fönster, pga dagens kommande demonstrationer. Polismän står uppställda var 10:e meter. Totalt 40 000 demonstranter väntas till tre olika demonstrationsplatser.

Skall bli skönt med en varm dusch, tänker jag. Av någon konstig anledning håller man på detta hotell alltid den gemensamma duschen (i korridoren) låst. Jag letar och letar och letar efter våningsvärdinnan som ansvarar för den åtråvärda duschnyckeln. Till sist hittar jag kvinnan, får nyckeln och stiger in i duschen. Vilket uppvaknande! När jag vrider på kranen kommer 10 ynkliga sporadiska liter kallvatten sedan är det stopp, slut, finito. Beslutar skjuta upp dagens duschande och ämnar istället åka den klaustrofobiska hissen ned från 6:e våningen till frukostmatsalen. Hissen kommer inte. Går nedför trapporna. Nej, frukost serveras endast 9 - 11, samt av oförklarlig anledning 19-21. Klockan är 8. I lobbyn ser jag hissen försedd med texten: "Remont, nie roboty". 10 minuter senare är skylten borta och hissen fungerar, bara för att en stund senare åter vara ur funktion... Hissen är sedan trasig 5-10 ggr per dag under min vistelse i Moskva. Nästa dag gör jag utan framgång en ny attack mot duschen. Nie roboty! Dag 3 är jag desperat och släpps efter stor dramatik och palaver in i en dusch på våning 4. Det finns varmvatten! Hissen och varmvattnet leker sedan samma katt- och råttalek med mig, under hela Moskvatiden.

Utanför stadshuset samlas tusentalet demonstranter men jag ser inga "gammelkommunister". Kilar därför ned till Bolshoiteatern istället. Här är det stor "show" och raskt förflyttas jag med tidsmaskinen tillbaka till ett annat samhällssystem. På de avspärrade gatorna marscherar 40 000 personer, mestadels pensionärer, gatorna fram med Lenin- och Stalinporträtt. Vissa bär även plakat med antiamerikanska slagord, pga kriget i Jugoslavien. Kameran jobbar för högtryck. -Du får fotografera om du lovar och svär att du inte tillhör NATO, säger en kvinna med ett porträtt av Slobodan Milosevic. -Njet NATO, Neutral Sjvetsii. Njet Amerika, svarar jag, och tanten lugnar ner sig. Utanför samlingsplatsen vid Bolshoiteatern spelas den sovjetiska nationalsången.

Det hålls uppretade tal och jag uppfattar ord som "Yugoslavia", "Clinton", "Jeltsin", "bombardimangski", "Hitler" och "Monika Levinsky". Man jämställer tydligen NATOs attack med Hitlertysklands invasion av Sovjet. Med regnet skingras demonstranterna och på eftermiddagen öppnas åter affärerna och kioskerna. Ett påtagligt möte mellan två samhällssystem. Tar också en titt på den av tungt beväpnad militär strängt bevakade amerikanska ambassaden. Husfasaderna är nersmetade av färg samtidigt som köerna på närliggande McDonald´s är längre än någonsin tidigare. Det luktar inte lite dubbelmoral att med en Big Mac i ena handen vädra sitt missnöje (över Jugoslavienkrisen) utanför ambassaden…

"Segerdagen"
9 maj firas segern i "Det stora fosterländska kriget". Över hela Moskva på reklampelare och posters står att läsa: 9 Maj, POBEDA! (seger). Inte någonstans ser jag till, inte helt oviktiga fakta, att det var de allierade som vann kriget, och inte bara Ryssland. På och kring Röda torget har repetitioner inför firandet pågått i en veckas tid. Armén övar bl a kransnedläggning vid Den okände soldatens grav, ackompanjerade av en imponerade orkester. Kransen, försedd med blå-gula blommor och band, som statsminister Persson överlämnade i april står fortfarande kvar intill Kremlmuren.

Tidigt på morgonen ger jag mig iväg för att försäkra mig om en bra plats på Röda torget, där den stora paraden skall äga rum. Det visar sig tyvärr vara fullständigt omöjligt att ta sig in till centrum i och med att hela innerstaden är avstängd. Polisen har vägspärrar vid alla vägar som leder in till centrum. Inga vädjanden hjälper. Endast veteraner och speciellt inbjudna tillåts besöka Röda Torget, där Jeltsin håller tal. Det är en stor missräkning att misslyckas med detta "uppdrag" men jag repar nytt mod då det går upp för mig att krigsveteranerna senare på dagen samlas runt om i Moskvas olika parker. Åker därför med t-banan till Gorkijparken. Där firar ett hundratal ärrade soldater med vodka, dans och dragspelsmusik.

Det är en obetalbar syn att spana in de berusade 70-90-åringarnas inlevelsefulla dans medan barn och vuxna visar sin uppskattning med att dela ut blommor. De gamla männen är klädda i sina gamla uniformer, försedda med mängder av blänkande, skramlande medaljer.

Med hjälp av tolk gör jag några intervjuer för radioprogrammet Transit, P3. Historierna som veteranerna berättar stämmer inte alltid överens med vad jag fick lära mig i skolan. En veteran berättar att han gått till fots hela vägen från Sevastopol via Stalingrad till Berlin där han deltog i de blodiga slutstriden. Jag frågar: -Hur såg Tyskland ut vid den här tiden, allt var förstört och jämnat med marken, va? -Nej, nej, bara Berlin var förstört. Tyskarna var väldigt rädda för oss när vi ryckte fram men vi behandlade dem väl. -Trodde ni att ni skulle förlora kriget när Tyskland satte in sin attack? -Nej, Stalin sade att vi skulle vinna kriget och det var ingen som helst tvekan över det. -Vad betyder den här dagen för dig? -Det är en dag av glädje men också en dag att minnas med tårar i ögonen för alla vänner och bekanta som stupade i det fruktansvärda kriget. Som du kanske vet förlorade 27 miljoner ryssar sina liv i kriget.

Jag vill inte sprida smolk i glädjebägaren med att ställa veteranerna mot väggen med konfronterande frågor utan jag tackar istället för mig med orden "Bolshoi Mir" (stor fred) och kilar vidare på jakt efter nya tacksamma och stolta fotoobjekt.

Konkordski i Monino
Monino beläget ett par mil öster om Moskva ståtar med en i det närmaste okänd flygutställning i världsklass. Efter en timslång resa anländer vi till militärområdet ute i "bushen" Under besöket får vi tyvärr inte ensamma vandra omkring på det imponerande utställningsområdet utan vi "tvingas" ha en guide i hasorna hela tiden. Dennes engelska ordförråd är starkt begränsat och består av orden: "One, two, three, United States, Airplane". Detta hindrar inte guiden som pratar på oavbrutet i två timmar om vad vi ser framför oss. MIG-plan i drivor, helikoptrar och ett bombplan med en toppfart av Mach 3. En dröm går också i uppfyllelse då vi lyckades finna en Tupolev Tu-144, dvs ryssarnas kopia av Concordeplanet, som konstruerades efter omfattande industrispionage. Titta på bilder från Moninos imponerande utställning.

Efter hemkomst till Sverige hittar jag utställningens hemsida på Internet. Tydligen krävs tillstånd för utlänningar att besöka utställningen men det gick alltså vägen ändå för oss, (med hjälp av gröna dollarsedlar). Några kommentarer om Monino: "With my warmest thanks for a most impressive visit. I have never before seen such a remarkable collection of aircraft"./Geoffrey Ford, Air Marshal, R.A.F. "The contribution of Russia to the development of aviation are famous. It is important to preserve this history. The Museum is a treasure and I wish its curators success in their efforts". /Norman Thagard, NASA astronaut.

Stängd stjärnstad & älgjägare Yuri Gagarin
I anslutning till Monino ligger också den så kallade Stjärnstaden, ett bevakat område där kosmonauternas träning äger rum. När vi ändå har vägarna förbi måste vi naturligtvis göra ett försök att komma in till den avspärrade staden. Vi frågar ett par som är ute och promenerar i skogen, efter vägen. -Inga problem. Vi bor innanför avspärrningarna, det krävs tillstånd för er att besöka området men strunt i det! Häng på oss och var tysta när vi passerar vakterna, så att de inte hör att ni är utlänningar. Sagt och gjort, raskt passerar vi vaktkuren. De unga vakterna verkar uttråkade och måttligt intresserade av att göra någon id-kontroll. Vips! är vi inne på området. Genast stegar vi iväg mot byggnaden där Yuri Gagarin hade sitt kontor.

Arbetsrummet står enl. uppgift oförändrat som det sett ut sedan den 27 mars 1968 då Gagarin avled i en flygkrasch. Här är det dock stopp. Vi kommer inte in trots våra vädjanden "att vi åkt ända från Sverige bara för att se Gagarins rum, där klockan stannats på klockslaget för den ödesdigra kraschen. Omständigheterna kring Gagarins död är fortfarande oklara och teorierna om dödsfallet är många. En är att Gagarin börjat tvivla på Sovjetstaten och myndigheterna behövde göra sig av med honom och därför skulle den MIG-15 Gagarin störtade med ha utsatts för sabotage.

Olyckan i tjänst för Sovjet upphöjde honom än mer till hjälte och martyr. En annan teori talar om Gagarin som en kvinnojägare med alkoholproblem som efter ett par snapsar skulle upp och skjuta älg från sitt plan, med ödesdigert resultat. Om älgen överlevde vet jag ingenting om. Om den senare teorin är sann är det lätt att förstå varför myndigheterna framförde sin version av denna omtvistade händelse

Av Anders Thorsell. Kontaktinformation