Begreppet "Den gyllene ringen" hittades på av sovjetiska myndigheter på 1960-talet för att öka turismen i det kulturhistoriskt intressanta området norr/nordost om Moskva. Till området räknas bl a de 900-åriga städerna Vladimir och Suzdal.

Vladimir, 20 mil öster om Moskva med 350 000 invånare är lite väl utspritt, utan utpräglat centrum, för att passa min smak men här och där dyker vackra kyrkor med guldkupoler upp. Gyllene porten (Zolotye Vorota) och Uspenskijkatedralen anses vara bland Rysslands allra vackraste och mest värdefulla byggnader och jag är böjd att hålla med. Mer uppiggande tycker jag att monumentet vid katedralen är. Statyn har 3 sidor, 2 av dem pryds av medeltida krigare medan den 3:e ser ut att ha placerats dit på 50- eller 60-talet. På denna sida av statyn sitter en typisk idealiserad Sovjetarbetare och håller en traktor i famnen…

Suzdal däremot tar direkt en plats i mitt hjärta. Att besöka den lilla pittoreska staden eller rättare sagt byn med bara 12 000 invånare, 3,5 mil norr om Vladimir är som att stiga rätt in i ett levande museum. Hela staden som till stor del består av trähus med vackert snidade fönster är k-märkt och kyrkorna avlöser varandra i en, vad det tycks, aldrig sinande ström. Det är otroligt fridfullt här till skillnad mot det uppskruvade tempot i Moskva. Längs grusvägarna busar hönor medan smågrabbar fiskar från den lilla träbron som delar den charmiga lilla byn. Ett besök i Suzdal är jämställt med en underbar tidsresa.

Det är dags för lunch för den svenska turistdelegationen. Den stora restaurangen i centrum tycks vara stängd: folktom, kall och nedsläckt som den är men skenet bedrar. Tre servitriser fördriver tiden med att titta ut genom fönstret och skvallra om de förbipasserande. De verkar mycket förvånande då vi dyker upp för att beställa mat. Servicen är (kanske inte så konstigt eftersom vi är de enda kunderna) mycket god och priserna fantastiskt låga. Det känns dock lite knepigt att sitta bara tre personer i en restaurang med kapacitet för 300 men sådan är verkligheten efter den ekonomiska krisen. Efter en heldag i Suzdal tänker vi vända tillbaka till Vladimir men. nästa buss visar sig gå först om 3 timmar. Tar därför istället plats i en skramlig taxi utan stötdämpare, av märket Volga. För 10:- per person kör den sympatiske chauffören oss gladeligen med högsta motorvarv tillbaka till Vladimir.

Nizhny Novgorod
Färden går vidare med tåg mot Nizhny Novgorod (1,5 milj. invånare). Här är Sovjetkänslan högst påtaglig. Incheckningen på Hotell Dom Sovietov (Sovjeternas hus) tar närmare en timme i anspråk pga det mystiska formulär som först skall fyllas i. Efter några tröttsamma försök att översätta frågorna ger jag till slut upp och fyller i uppgifterna på skämt. Skriver "Kalle Ankagatan 17" som bostadsadress i Sverige och "byråkrat" som yrke. Den uttråkade receptionisten genomskådar inte min lilla tidsbesparande genväg. Från 8:e våningen har jag en magnifik utsikt över Volgafloden och den ilsket illustrerade Lenin i statyform. Det känns som folk tittar misstänkt på mig då jag går runt och fotograferar. Kanske förklaras det genom att man inte är vana vid västerländska turister. När jag höjer kameran på tågstationen för att plåta propagandamålningar kommer två upprörda polismän springande och säger barskt åt mig att omedelbart lämna stationen med kameran nedpackad i ryggsäcken.

Det finns dock en del intressanta byggnader och gator att besöka här. En flera kilometer lång gågata tillsammans med stadens egen Kreml-mur blir mina personliga favoriter under besöket här. Nizhny Novgorod är annars kanske mest känt i väst för två saker: Dissidenten Andrei Sacharov satt i husarrest här fram till 1986. Kultbilen Volga tillverkas här på den enormt stora GAZ-fabriken. Under 1994 hade man 350 000 anställda men sedan dess har antalet anställda sjunkit dramatiskt.

Dzerzhinsk
För dig som vill ha en uppfattning om hur det såg ut i ryska städer innan kommunismens fall rekommenderas ett besök i industristaden Dzerzhinsk. Här finns absolut inget att se och det är det som är grejen med denna stad. Förutom läckra "retromålningar" av idrottsmän vid fotbollsstadion hittar du bara breda gator med hus utan vare sig utsmyckningar eller reklamskyltar. Det ser helt kliniskt ut men skenet bedrar. Dzerzhinsk anses vara världens smutsigaste stad. De kemiska industrierna spyr ut livsfarliga utsläpp. För ett år sedan såg jag ett inslag om staden på Rapport. I inslaget borgmästaren stolt förkunnande att man minskat utsläppen med 20% den senaste tiden. Sanningen är den att procentsiffran motsvarades av nedlagda industrier…

Av Anders Thorsell. Kontaktinformation