På besök i förorten - Stolichnaya med Vladimir

Efter stora problem att förstå det ryska riktnummersystemet lyckas jag till slut komma fram på telefon till mina ryska vänner i Moskva, och berättar. - Jag kommer till Moskva i maj. -Då bor du hos oss! -Det går nog inte för vi är tre personer som reser tillsammans. -Jo, du och alla dina vänner skall bo här, fick jag till svar, av familjen, över den raspiga telefonlinjen. Vis av erfarenhet över den genomsnittliga kvadratmeterytan per person (ca 6 m2) valde jag att svara diplomatiskt att jag inte vill tränga mig på allt för mycket. Jag lovade istället att då och då hälsa på dem tillsammans med mina reskompisar.

Efter en halvtimmes T-banefärd från centrala Moskva når jag (Anders Thorsell), Henrik Olsson och Kent Ekholm, förorten Skodnenskaya. Vi tar oss fram till ett av höghusen och knackar på hos familjen Domdinov. Vi hälsas med ett rejält handslag välkomna av 60-årige pappa (fd helikopterinstruktör) Vladimir medan dottern (Svetlana, 20 år, studerande) raskt kilar iväg och förser turisterna med bruna tofflor. En tryckande värme slår emot oss från lägenheten och hunden Charlie skäller värre än ultranationalisten Zjirinovski. Mamma Tatyana (60 år och ingenjör) tycks ha ägnat hela eftermiddagen vid gasspisen, vilket förklarar värmeutvecklingen, och det är av naturliga skäl inte så att dyrbar värme skall låtas förgås ut via ett öppnat fönster.

Det tar en stund för oss alla att böka sig fram till en ledig plats runt bordet i den lilla med trevliga lägenheten. Det dröjer sedan inte många sekunder innan det är dags för kvällens första skål. Vladimir tar dagen till ära fram den speciella bjudvodkan "Stolichnaya Kristall" av hög kvalitet. Och även om det inte direkt är gott, så upplevs faktiskt "specialdrickat" lite mjukare i gommen än Stolichnaya original.

Vladimir höjer glaset och ber dottern översätta. "Let´s drrrrrink for our guests!" Självklart snapsar vi vodkan på ryskt vis, men Vladimir säger efter en stund att det är OK att, efter vodkan, dricka lite av nationaldryck nummer två: Kvas. Det är ett (tack och lov) alkoholfritt alternativ som smakar som en blandning mellan svagdricka och julmust ungefär. Vi äter kyckling och/eller pannbiff med potatis, torkad fisk, svart bröd, olika sorters korv och skålar vidare: "Let´s drrrrink for Aviation". "Let´s drrrrrink for peace in Yugoslavia". Tatyana blir fundersam då jag ber henne räcka mig saltet, och säger bekymrat: -Anders, vet du inte att salt kallas för "vita döden" i Ryssland? Hmmm. Lite dubbelmoral här… Vladimir avbryter henne och vill skåla på nytt "Let´s drrrrink for MI-26, the best helicopter, ever built".

Charlie stirrar med stora ögon på Kents maffiga pannbiff. I ett obevakat ögonblick tar Charlie saken i egna tänder och den stora biffen försvinner i ett gigantiskt "GLUFS". medan Kent förvånat tittar på den tomma tallriken.
Samtidigt visar Vladimir oss tidningsurklipp från sin vistelse i Sverige. Det visar sig att svenska försvaret för ett par år sedan funderade på att köpa ryska helikoptrar. Artikeln berättar dock vidare att tekniken i helikoptrarna är föråldrad och att affären därigenom gick i stöpet.

Efter 35 år som helikopterinstruktör förlorade Vladimir, efter den djupa krisen -98, sitt arbete och vi anar en stor bitterhet mot det ryska samhället. När jag frågar honom om sin uppfattning om Jeltsin får jag dock, förvånansvärt, svaret att: -Jeltsin har gjort mycket gott för vårt land, då han var yngre och hade hälsan i behåll. Nu får vi låta honom sitta perioden ut och hoppas att det löser sig. Let´s drrrrink for Jeltsin.

Vi tackar för oss och vår polare "Vlad" eskorterar oss mot t-banan, tänder en Apollo-Soyz cigarett och lommar iväg med ett leende, ett nytt bastant handslag och ett "dasvidanija". Vi lovar att ses igen och det är definitivt ingen falsk artighetsfras.