En av kajerna i Lödingen med Ryska "fiskfabriker" i bakgrunden.

Sju mönstrar på
Vi två hade blivit sju under de senaste timmarna på tåget och efter diverse bussbyten. Så vi hade redan bekantat oss med våra blivande seglarkompisar. Välkomnandet kom från Anneli Utter, som bytt Avenyn och kanalen mot slingrande vägar och fjordar i Nordnorge. "Släng in packningen i bilen så promenerar vi bort till båten, den ligger bara några hundra meter ut mot fjorden". Alla kanske inte hade förberett sig för väglaget och den piskande snöyran som mötte oss. Väl ute på bryggan var mina dystra minnen från Mellerud helt bortblåsta.

Där låg hon Sarah belle, med strålkastare i riggen som lyste upp däcket och flytbryggan. "Passa så att ni inte halkar i, det är inte badvänligt så här års" kom det på bredaste värmländska från det upplysta däcket. Det var skeppare Kenneth som tog emot. Van att hantera vilsna turister, efter åtskilliga år i charterbranschen, lotsade han ner oss i Sarah belles innandöme. Eftersom det är en viss skillnad mellan den egna 31-fotaren och 51 fot, kändes svängrummet oerhört. Jag är inte helt övertygad om att alla sju var så imponerade av utrymmena ombord men "Man vänjer sig".

Alla fick dock plats för sin packning och för dem som ville fanns skoteroveraller, skinnfodrade mössor och skoterkängor att låna. Den som tvekade om det skulle krävas, behövde bara lyssna till vindens tjut i riggen och sjön som dånade på andra sidan piren. Det var inte många minusgrader men vinden låg på från Atlanten och snön föll inte, den for vågrät förbi ut i mörkret bakom båten. I morgon skulle vi dit ut!

Maria och Tomas från Göteborg flankerar skepparen Kenneth.

Varför samlas späckhuggare och turister på Lofoten?
Men först middag och lite information om vad som väntade oss. Med föreläsning och diabilder i en närliggande lokal, informerade Anneli oss om varför späckhuggarna plötsligt blivit vanligt förekommande i fjordarna runt Lofoten. Sillens vandringar ändrades av en plötslig nedgång i sillbeståndet för c:a tio år sedan och i stället för att befinna sig i närheten av Island så här års så har sillen under den senaste 10-årsperioden kommit i stora mängder till Lofoten; Tysfjorden, Västfjorden och Ofotsfjorden.

I sillens spår följde späckhuggarna och så blev Norge en turistattraktion rikare. För i nästan lika stora stim som sillen, kommer turister till området så här års för att se späckhuggarna tumla runt och stundom liksom roa sig och omgivningen för att i nästa stund jaga sill i genialt lagarbete. Späckhuggarna förekommer i flockar, eller familjer på mellan 10 och 30 djur. Flockarna håller samman år efter år och jagar sin föda tillsammans. Endast under några korta veckor lämnar de största hannarna flocken för att göra andra flockars honor gravida. På så sätt undviks inavel och flockarnas fortlevnad säkras.

Första kvällen
Salongen fylldes snart av späckhuggarberättelser, seglingshistorier och andra mer eller mindre äventyrliga reseberättelser. Dagens resa till Lödingen hade varit lång för alla. Det visade sig att vi som kom från Sundsvall hade rest kortast, Tobias, Åsa och Mats (Lavan) kom från Linköping och Maria och Tomas kom från Göteborg, en resa på drygt 30 timmar,enkel väg, för dessa två dagar och tre nätter på Sarah belle.

När Tommy, kocken, tillkännagav att gröt serverades klockan halv åtta morgonen därpå kände nog de flesta att kojen var rätt plats för ögonblicket. Det var nog en och annan som hade lite svårt att somna. Vinden ven i riggen och av och till hördes sjöarna som bröt mot piren. Men fläktelementens susning sövde och snart var Sarah belle en sovande båt den första kvällen.
På utkik.