Rapport nr 96, Kanada, Alberta Province, Klippiga Bergen, 990705, 18 322 km.

Brant uppför
Magen värker och huvudet spränger. Ackes näsa är rödare än Rudolf med röda mulens och i ett hörs atchoo, snörvel, fräs, host från hans cykel. Inte konstigt att man blir sjuk. Från att ha varit en klarblå solig gårdag tycks vädergudarna idag ha blivit ordentligt oense. Ena minuten regnar det småspik och molnen hänger tungt över tretusen topparna, för att nästa minut avlösas av en värmande sol.

Till sist vet man inte vad man skall ha på sig, gortex ställ och ullfrote´ eller shorts och t-shirt. På en dag kan man ha alla fyra årstiderna representerade. Luften är fuktigt rå. Vinden blåser oss rakt i ansiktet. Det är kallt. Det är blött. Till och med de stora "campervan-nissarna" lyser med sin frånvaro och vägen ligger öde framför oss. Det är en av de här dagarna då hela världen tycks gå brant uppför och man allvarligt frågar sig själv, vad i all sin dar man egentligen pysslar med. Det enda som hörs förutom regnets ihärdiga smattrande mot Fjällrävens klarblå goretex ställ är flodens vilda dånande och vindens vinande i den täta granskogen. Det doftar friskt av mossa och kåda.

Landskapet är dramatiskt. Vi trampar backe upp och rullar ner genom djupa dalar förbi milsvida floddeltan , myrmarker, kristallklara sjöar där de snöklädda bergen reser sig lodrätt mot skyn. Även om dagen känns tung måste man medge att den storslagenhet naturen utstrålar får en på bättre humör. Tysta cyklar vi efter varandra båda djupt försjunkna i tankar.

Typiska knölen
Plötsligt står han bara där. Innan vi hinner reagera har vi passerat honom på knappt 25 meters avstånd. Snabbt trampar vi iväg till en mer betryggande plats innan vi stannar. Sakta höjer han på huvudet och vädrar. Den väldiga muskulösa kroppen utstrålar en imponerande styrka. Synen är dålig men luktsinnet och hörseln desto bättre. De små öronen , den ljusbruna ålen längs med ryggen och den så typiska knölen över manken talar om för oss att detta är en livslevande vild Grizzlybjörn. Världen tycks stå stilla. Det är vi, björnen och naturen. Rädda för att det kan vara en hona med ungar som då kan vara extremt farlig står vi beredda att fly. Men vi behöver inte oroa oss. Björnen vädrar oss och inom en minut återvänder han in i den trygga skogen.

Mindre tuff
Hitintills på vår cykelfärd genom Kanadas oändliga vildmark har vi förutom visslande Piff och Puff jordekorrar även bland annat sett älg, järv, coyote och de illa ryktade hjortarna elk som är oerhört revirbenägna och kan vara extremt aggressiva om man råkar stå i deras väg, vilka även hälsade på vid vårt tält och kiden försökte äta Boels gortex ställ som hängde på tork. Svartbjörn med ungar har vi sett flera gånger och även en grizzlybjörn som jagade bergsgetter.

Tyvärr förstörde oförstående bilister hans jakt genom att trots totalförbud, varningsskyltar och broschyrer om hur man skall bete sig gå ur sina trygga bilar, som de snabbt i panik flydde till när han ändrade sin jaktplan, för att ta bilder. Det är lätt att vara självsäker och tuff med kameran när man har en björnsäker bil att återvända till, om man hinner vill säga. Olyckor händer titt som tätt på grund av att vissa människor inte inser att djuren är helt vilda. På cykel är man mindre tuff och mer knäsvag.

Det händer även att folk matar björnarna ifrån sina fordon vilket gör att de gärna stannar kvar nära vägarna. Björnar är smarta djur. Varför gå ut i skogen och leta föda när det är enklare att shoppa mat längs vägen bara genom att visa sig. På grund av detta har man tvingats att stänga flera campingplatser, vissa för hela säsongen, för björnarna stannar istället för att normalt vandra vidare upp i bergen när sommaren nalkas. Vilket är ett stort dilemma för alla oss cyklister som tvingas göra fler kilometer än vad man kanske skulle vilja per dag mellan campingplatserna. Fri camping är förbjudet i alla Kanadas parker och böterna är skyhöga.

Tilläggas kan att det har varit en mycket sen vinter och en ovanligt kylig och regnig vår, vilket har fördröjt snösmältningen på högre höjd och som i sin tur tvingat björnarna att stanna kvar längre tid nere i dalarna är normalt. Som vanligt är det djuren som är förlorarna. Varje år tvingas man skjuta eller sätta björnar på zoo för att de förlorat sin respekt för människan. Frågan är hur man skall lära oss människor leva i samspel med naturen och Moder jord innan det är för sent.

Människans oförståelse och i vissa fall ovilja att förstå tar kål på allt vilt liv. Tänk att vara född i frihet, fått leva i frihet och en dag p.g.a. människans okunskap tvingas leva bakom galler. Det skall tilläggas att motortrafiken och tågen varje år dödar ett flertal björnar och givetvis även andra vilda djur såsom varg, elk, älg o.s.v. Björnar, speciellt ungarna som är små och sagolikt söta med lurvig päls och nyfiket plirande ögon ( det är lätt att förstå var den gulliga nallebjörnen härstammar ifrån i sagofigurvärlden) kanske ser slöa, klumpiga och helt ointresserade ut men de kan röra sig med en otrolig lätthet och snabbt. Det påstås att en vuxen björn kan springa med en hästs hastighet. Redan på sin tid skrev Goethe några väl tänkvärda ord: "There is no trifling with nature; it is always true, grave and severe; it is always in the right, and the faults and errors fall to our share."

 

Bamse björnhälsningar från Boel och Acke.