Rapport
nr 93, Kanada, Vancouver Island, juni 1999, 17 238 km.
Bjällror
I hög
fart kommer den rostiga pickupbilen rakt mot oss. Knappt tio meter
ifrån oss skriker bromsarna till i protest. Mannen som sticker
ut huvudet ser ut som en riktig vilde. Håret har säkert
inte blivit klippt de senaste fem åren och förmodligen
inte tvättat heller. Skägget är tovigt. Kläderna
bär smutsgula svettränder och han luktar fisk, öl och
pipröka. Ni körde väl inte på min flicka ler
mannen och visar sina gulfläckiga stumpar till tänder. Om
du menar båten som står på tvären i backen
så var backen så skarp att vi gick upp, svarar Boel andfått.
Uppenbarligen var backen även för brant för bilen som
släppt taget om båten som kanat iväg in i skyddsräcket.
Mannen skrattar högt och gasar. Det finns gott om björn
i år, akta er fortsätter mannen allvarligt innan han lämnar
oss hostandes i ett moln av svart avgasrök. Knappt hinner vi
runt nästa krök förrän Acke får syn på
en lurvig svartbjörnsunge som försiktigt gräver i diket.
Skrämd av björnbjällrorna vi har fastsatta på
cyklarna, björnar tycker inte om smygande överraskningar,
tittar han storögt upp. Rädd för att mor björn
är i närheten som kan vara mycket beskyddande och farlig
trampar vi raskt vidare. Örnar skriar i skyn. Granskogen står
tät längs med sidorna av den smala berg och dalbane vägen.
Stilla Havets kalla näringsrika vatten vräker sig tungt
mot de steniga stränderna.
Långt ute i havets oändliga akvarium blåser valar,
späckhuggare, sälar och uttrar. Ibland går de in i
de trånga djupa fjordarna för att jaga föda och söka
skydd mot havets dånande stormar. Har man tur kan man få
se dem så nära som ett stenkast från land. Himmelen
är mörk. Ett kyligt duggregn börjar sakta falla. Vägen
slingrar sig längs med kusten och för oss till en avlägsen
liten fiskeby.
Inga
poliser
Kassörskan
i byns enda lanthandel lyser upp när vi blöta kliver in.
Glatt smålullig pratar hon vitt och brett på om byns alla
intressanta invånare. När vi en halvtimme senare lämnar
henne, nu sjungandes, känns det redan som om vi känner alla.
Vi fattar genast tycke för den otroligt vackert belägna,
lite mystiska isolerade byn och dess invånare. Atmosfären
över hela stället är som en salig blandning mellan
filmerna Twin Peaks, Jägarna och Sista färden på floden.
En äldre herre berättar att det bästa med att bo så
här ensligt är att det finns inga poliser , man kan göra
precis vad man vill utan att någon stör.
Problemet
idag är att det flyttat in så många konstiga typer,
fortsätter han trött och blänger på grannens
getter som är på väg över gatan mot en färggrann
blomstrande rabatt. Oj då ,säger vi förstående
men kan inte se någon större skillnad mellan honom och
hans granne.. Båda husen och trädgårdarna ser ut
som efter en tornado dragit fram. Halvvägs nedför backen
mot byns enda riktiga gata dyker gänget upp. Gänget har
inte så mycket för sig mer än att patrullera byns
enda gata. Om vi trodde kassörskan var välinformerad så
vet gänget allt som är värt att veta och mer därtill
. Gänget består av de två BMX-cyklande tjejerna Erica
12 år, hennes hund Neil och Sara 9 år. Erica ser precis
ut som Tjorven och Sara som Stina i Vi på Saltkråkan.
Neil
däremot ser mest ut som en korsning mellan en dörrmatta
, en brödlimpa och en ping pong boll. Oborstad, tjock men full
av liv stuttsar han skällandes fram vid sidan av Ericas cykel.
Munnen går oavbrutet på dem alla tre. Sara har tidigare
bott i staden Victoria och berättar hela tiden om hur det var
"hemma på vår gata i stan". Erica vars pappa
är fiskare och i hela sitt liv bott i byn berättar om sina
vänner sälen, bävern och gråvalen.
