Rapport nr 92, Hawaii, juni 1999, 16.874 km.

Sitter på hotellrumsbalkongen på 17:e våningen med utsikt över Stilla Havet. Nedanför ligger hektiska Waikikibeach med det vackert grönveckade diamondhead-berget i bakgrunden. Vi firar för att vi åter får uppleva gårdagen. Eftersom vi passerade datumlinjen när vi flög från Fiji fick vi plötsligt en dag tillgodo. Uppleva två tisdagar på raken måste ju firas helt enkelt.

Äter sushi och dricker japansk zapporo-öl, som sig bör här på det näst intill "japanska territoriet". Vimlar av japaner , överallt dessa rika japaner. De enda som är amerikanare är surfarna och guldletarna med sina stora metalldetektorer som de "suger" upp allt vad japanerna glömt eller tappat. Av de 50 TV-kanaler vi får in är fem på japanska och vi somnar glatt till en japansk monsterfilm…

Fri camping
Entonig klagande sång, bongotrummor och gälla röster överröstar havets dån. Som i trans vandrar en skara människor tillsynes meningslöst omkring i alla möjliga cirkelformade figurer på stranden iklädda två nummer för stora kläder. Mörkret börjar falla och den vita sanden ger ifrån sig ett spökligt sken. I de knotiga vindpinade träden hänger vindspel som omvartannat dinglar och tinglar. Under smärtsamma dödsrop kastar sig plötsligt alla ner på marken och rullar runt som om de har kramp. Trummandet tilltar och blir vildare och vildare och människornas rop mer och mer plågsamt. Försiktigt närmar vi oss men ingen tycks se oss. Inte ens barnen reagerar utan alla verkar helt frånvarande med tomma intetsägande blickar.

Känns som om de ser allt rakt igenom oss när våra blickar möts. Stranden får erbjuda hur mycket fri camping den vill, men med glassförsäljarens varningsord i bakhuvudet om att vara försiktiga och inte lita på någon för folk hittar på så mycket tokigheter nu förtiden trampar vi som galningar mot stora vägen igen. Som alltid när rädslan tar överhand börjar vi hacka och gnata på varandra om betydelselösa ting. Så här står vi än en gång i ett vägskäl och bråkar utan att veta vart vi skall ta vägen. Ingenstans finns det skog att gömma sig bland för natten. Allt är inhägnat och grindarna bär handflats stora hänglås. På uppsatta skyltar går det att läsa: "Privat egendom. Inkräktare kommer att dömas enligt lagparagraf….."

Luffare
Efter att tidigare under dagen ha lämnat den bilanpassade, cykelovänliga och stressade storstaden Honolulu med oändliga shoppingcentra-komplex, "finn allt under ett tak", bakom oss fortfarande med livet i behåll, lyckats passera limousintäta turistparadiset Waikikibeach med fantasipriser som bara japanerna har råd att betala - " Dom fick ändå Hawaii till slut.." Tagit en svalkande snorkelrunda i välkända Hanauma Bay. Cyklat igenom kvarteren där rikemansfolket bor med miniatyrparker till trädgårdar, uniformklädda vakter vid grindposten och den välputsade Rolls Roycen, givetvis en cabronlee (cabbee), parkerad i garaget. Där rikemanskvarteren ebbade ut tog homeland-områdena vid. Homeland är kvarteren där majoriteten består av urinvånare blandat med utslagna människor och surffreak som vigt sitt liv åt allt vad surfa innebär. Husen liknar baracker. Överallt flyger plastpåsar omkring och tomma coca cola burkar skramlar för vinden som Hawaii är världsberömt för bland surfare. Arbetslösheten är hög.

Människorna lever för dagen vilket även menas att man tar vad man kommer över. Många är hemlösa och många är fulla. Ungdomar sitter uppflugna på staketet som följer vägen och ropar fula ord efter oss. Vi betraktas som luffare och folk är rädda för oss. Inga leenden eller glada hejrop. Till och med barnen blir åtsagda att hålla sig ifrån oss. Människor verkar rädda för varandra och överlag verkar de till och med frukta sin egen skugga. Hoppas innerligt att de inte är som seriefigur cowboyen Lucky Luke som "drar snabbare än sin egen skugga". De enda hundarna vi sett är riktiga vakthundraser som doberman och rottweiler och framför allt den mest populära och fruktade - pittbullterriern!

Campar inte
Villrådiga stannar vi till utanför en S.O.S. central. Gräsmattan ser onekligen inbjudande ut för ett tält där den grön och jämn breder ut sig. Det kan inte bli mer säkert, svarar brandkaptenen John på vår fråga om det är säkert att tillbringa natten bakom S.O.S. huset. Vi är i tjänst 24 timmar i stöten så detta är som ett andra hem, en andra familj. Ni är mer än välkomna. Det var ett klokt beslut att komma hit. De flesta här campar inte som ni och inte cyklar de heller tillägger han och småler. Campa för oss amerikanare är en rejäl modern husbil som inkluderar alla faciliteter. Ni kommer att se massor av dem i alla storlekar, former och egna hemmabyggen när ni når fastlandet.

Klockan är närmare elva när vi trötta men oerhört tacksamma slumrar in.
De vackert grönveckade "Jurassic-park - bergen längs östkusten utgör ett sagolikt vackert landskap medan de centrala delarna av ön till mesta delen består av Doles eller Del Montes till synes oändliga ananasodlingar. Men tyvärr tar den intensiva trafiken bort det mesta av tjusningen och vi når antiklimax när vi av misstag hamnar på en 14-filig motorväg mitt i värsta rusningstrafiken, och det är skakigt nervösa 10 km innan vi lyckas lämna detta avgasfyllda megamonster.

Efter att ha rundat Oahu och upplevt den hektiska trafiken och dessutom blivit varnade att det är ännu värre på fastlandet, beslutar vi oss snabbt för att införskaffa två flygbiljetter till lugna Kanada - ett omtalat cykelparadis….

På luffen hälsningar/ hälsar Acke och Boel.