Hajcirkus

Hajbiten som man är kan man inte lämna Fiji utan att ha dykt med hajmannen Api och alla hans torpedformade vänner.
Rainbowreef på Taveuni är verkligen överreklamerat jämfört med "vårt" Röda Hav "hemmavid". Men två andra platser här på Fiji jag verkligen kan rekommendera redan "bortskämda" sportdykare är "Beqa-lagun" och "Supermarket" utanför Mana Island. Det förstnämnda består av en massa jättepelare som reser sig från ca 20 meters djup upp till 3 meter och som är fyllda med vita frucoralbeklädda 25 meter långa tunnlar, som man simmar genom på ca 18 meters djup. Det kryllar av liv och är ofta lugnt vatten i denna vackra lagun.

"Supermarket" är hajarnas eget favoritmatställe. Api är mannen bakom detta hajdyk. Präst och stor som en fijiansk rugbyspelare (inte konstigt att de är världsledande i denna sport) med sina 2 meter och 48 i skor är han en stor människa i både kropp och själ. Född på hajtabuön Tavua för 47 år sedan började han mata haj på skoj för ca 22 år sedan. Han har under årens lopp utvecklat denna "undervattenstjurfäktning" och matar sina älsklingar 2 gånger/vecka.

Den lönsamma hajcirkusen (5000 dykare/år x 400:- = 2.000.000 Sek/år) styrs och regleras av Apis dykcenter för att hålla någotsånär koll på hajarna. Man vill inte ha onödiga olyckor som förbjuder hela baletten.

Vi är 50 dykare på 7 båtar som sitter beredda vid relingen. Api hoppar i först och ger oss signal efter 5 minuter att allt är "grönt". Det är rejäl ytström (4 knop) och alla simmar som raketer ner till den lugnare botten på 10 meter. Där står Api som likt en tjurfäktare på arenan och vi andra ligger snällt runt om honom på ca 8 meters avstånd. Framför sig har han sin "matlåda" fylld med nystyckad, färsk fisk. Api viftar med bytet och först in på scen simmar några Sari, en meters vitspetsade revhajar (minst = stöddigast), som knappt får käften runt det stora bytet. Därefter , med blixtsnabba rörelser, glider flera tvåmeters svartspetsade revhajar in och glupskt hugger i sig bytet i ett nafs. Plötsligt är där mer än 25 hajar och full aktivitet när plötsligt några rejält feta 2,5 meters gråhajar glider in och vräker i sig allt som går att få tag i. De nafsar även på de små vitspetsade revhajarnas bakfena, - kannibalism är ännu inte utrotad här på Fiji!

Api står och matar febrilt , slänger upp fiskhuvud efter fiskhuvud och hajarna skjuter fram som torpeder från alla håll och kanter. Vi är några dykare som får varsin rejäl tackling av de stöddiga hajarna och jag frågar mig själv lite tyst: - är detta helt säkert?? Efter 30 minuter är maten slut och showen över, Api stänger matlådan och tar oss på ett driftdive längs en revvägg på 18 meters djup.

Luften har gått åt som smör i solen för de flesta dykare och efter ytterliggare 10 minuter stiger vi , mer än nöjda, långsamt mot ytan. Superlativen haglar på båten och alla är vi extremt upphetsade av "showen" och jag undrar för mig själv vad som skulle hända om man plötsligt tvingas sluta mata hajarna.

På många platser runt jorden är det nu förbjudet att mata haj p.g.a. den obalans i ekosystemet det medför. Men det är mycket som är i "obalans" här på jorden, speciellt i vår del av världen. Och dithän har tack och lov paradiset Fiji fortfarande relativt lång tid kvar till… Hälsningar Acke och Boel.