Asfaltsvägen gör en skarp kurva och övergår till en stenig grusväg. Passerar Öludeniz pampiga lyxhotell vars gräsmatta sträcker sig ända ned till havet. Den lilla vita bersån är tom på människor. Allt är låst och tillbommat, säsongen är över. Det är i början av december. Vintersolen sticker i ögonen och får oss att svettas. Den lilla grusvägen tar slut efter några hundra meter och vi börjar vår klättring upp för berget. Små blå färgfläckar på stenar och träd visar att vi är på rätt väg mot Kayaköy.

Stigen är väl upptrampad och leder oss genom väldoftande pinjeskog. Stigningen är brant och vi pausar ofta. Kommer ut i en glänta och passerar en stor stenhög. Våra nyfunna danska vänner berättar att det är en herdegrav. År ut och år in hade herden troget vaktat sina getter här under de askgrå olivträden. När hans tid var kommen var hans sista önskan att få vila på den plats han älskade och som han hade tillbringat största delen av sitt liv på. Getternas bjällror klingar på håll. Vi närmar oss nomadernas boningar. En jättehund som mest liknar en grizzlybjörn, tittar misstänksamt fram bakom en buske.

Det tar oss två timmar att gå upp ifrån havsnivån till bergets topp på knappa 400 m ö h. Men det är mödan värt. Vi låter blicken svepa ut över det kav lugna turkosblå Medelhavet. Ön St. Nickolaus sticker trotsigt upp ur havet. Fortfarande kan man tydligt urskilja ruinerna av den forna huvudgata som en gång korsade ön innan en jordbävning i mitten av seklet sänkte stora delar av ön i havet. Efter passet bär det av brant nedför. Vi befinner oss nu på norrsidan och luften är sval och fuktig. Sicksackar fram mellan små taggiga buskar och där mitt ibland all grönskan breder sig ruinerna av den forna grekiska staden Karmylassos ut sig. Den fö heter Kayaköy (Klippbyn) på turkiska, ett passande namn då stenhusen ligger tätt inkilade mellan och på klipporna. Växligheten har tagit överhand och sligrat sig över de nätta stenarna som en gång varit boningshus. Det som finns kvar av kyrkan är imponerande. Små, små stenar i olika nyanser har fått bilda mönster på väggar och golv.

På vägen hem möts vi av en av Turkiets alla baksidor. Följer en mossväg som löper längs rader av bikupor, in i en tallskog med hisnande stup. redan på långt håll känner vi lukten av ruttnande avfall. Synen vi möts av efter svängen är inte vacker. Tonvis med sopor av alla slag rinner likt en bred flod utför berget för att sedan bilda en stor sjö nere i dalgången. Här övergår stigen ifrån att ha varit en mjuk grön mossmatta till en lerig uppkörd skogsväg. Undrar om alla soptunnor vi passerat kommer att bli tömda på en undanskymd plats ute i naturen bortom allas blickar? Snacka om att sopa skiten under mattan.

Hälsningar
Boel

Till Rapport 10 -->