Tredje största ön Tavenui, Fiji, maj 1999.

Redo

Den 30 ton tunga fullastade BP-tankbilen vaggar på två hjul oroväckande fram och tillbaka. De halvt seriösa repen man bundit på var sida låter "pjong krrr" varje gång färjan rullande slår ner efter en våg. Den indiske BP-föraren lugnar oss att han varit med om värre sjögång. Men det ser onekligen osäkert ut ifrån bryggan där vi sitter och mumsar på egenplockade mandariner och papaya frukter. Bildäcket är öppet och havets vågor duschar gång på gång över bilarna. Acke har hämtat varsin flytväst och dragit åt våra hundraprocentigt vattentäta Ortlieb-cykelväskor en extra gång. Precis som Scoter är vi redo för det värsta. Ju längre ut mot öppet hav vi kommer ju mer blått blir vattnet för att till sist inta en mörklila färg. Bakom oss försvinner Buca Bay och ön Vanna Levu och framför oss reser sig Tavenui, Fijis gröna stolthet, som en lång drakrygg upp ur havet.

Kyss ljud

Grusvägen slingrar sig sagolikt vackert backe upp och backe ner längs med havet. Vågorna rullar mjukt in mot strandkanten. Vegetationen är grönare än grön och tätare än tät. Det växer så att det knakar. Tavenui gör verkligen skäl för att kallas The Garden of Eden. Cyklar förbi en stor uppseendeväckande gul skylt där det går att läsa att man håller på med ett vägarbetsprojekt som går ut på att asfaltera 25 km av vägen, öns enda väg, innan år 2000. Arbetarna försöker tillkalla oss sin uppmärksamhet genom alla möjliga kyssliknande smackljud. Sedan vi entrat Fiji har vi inte hört en enda busvissling men desto fler hysch och kyssliknande ljud. Kvällens camping ligger i skydd av kokospalmernas svalkande skugga alldeles intill vattenbrynet. Det är precis vi hinner hitta en bra sovplats och resa tältet innan mörkret tar vid. När det blir kväll är det som om någon släckt lampan och allt blir kolsvart med en gång. Ligger avslappnat utsträckta på våra Thermarest-liggunderlag och småpratar om dagens händelser när ett plötsligt duns väcker oss till liv. Acke sticker ut huvudet och lyser med lampan bara för att upptäcka att det är en rejäl bamse till mogen brun kokosnöt som släppt taget, precis som vi anade. Det gäller att se sig för var man sätter sig eller slår upp sitt tält så att kokospalmen inte beslutar sig för att släppa en nöt. Enligt en fijiansk sägen påstås det att kokosnöten har tre ögon och aldrig släpper taget när någon befinner sig undertill. Låter det vara osagt om det stämmer men att få en fritt fallande kokosnöt som väger 1-2 kg från ca 10 meters höjd i huvudet lär i alla fall inte sluta lyckligt!

Lycksökerskan

Känns underligt tomt att äta frukost utan den söta men råttliknande mungon prasslandes i buskagen eller nyfiket spejandes på två ben, alltid lika jäktade och stressade. Men det tomrummet lyckas vår tältgranne Jill fylla genom sitt eviga prat om sitt livs kärlek - Louie. Helt överväldigad av att se ett västerländskt ansikte maler hon på värre än en uppspelt sportkommentator. Historien är densamma vi hört förut. En semester romans som utvecklats till kärlek. Hon lämnar allt i sitt hitintills varande liv för att leva med honom. Han är gift och har familj och barn men lämnar dem och lovar henne evig kärlek. Det är inte bara förhållandet mellan dem som skall fungera, familjen och släkten skall acceptera den nya kvinnan. Uttrycket "släkten är värst" kommer kanske härifrån för är man inte accepterad av dem kan det nya livet i det nya landet bli en lång plågsam plåga. I många länder bygger ens vardagliga liv på och runt släkten för att överleva. Levnadsstandarden är många gånger lägre. En ny religion betyder oftast nya traditioner och seder. Kommunikationsproblem p.g.a. ett nytt språk vilket man kanske inte måste, men bör lära sig för att kunna träffa nya egna vänner utanför familjen och släkten. Vad händer? När hennes pengar är slut tar kärleken plötsligt också abrupt slut. Tyvärr har vi under vår cykelresa från Sverige träffat på en för många av Jill. Av Jills pengar har de köpt en fyrhjulsdriven jeep som de skall ta ut turister på äventyr med för en nätt peng. I tält bor de bara tillfälligt medan deras nya hus byggs. Men Jill skiljer sig från de andra vi träffat. Jill är i övre medelåldern och verkar ha mer skinn på näsan. När vi säger hej då och trampar vidare menar vi verkligen varenda bokstav i vårt hjärtliga, lycka till.

Landsplåga

Hitintills har vi inte sett en enda mungo på ön. Det påstås att Tavenui är den enda stora ön där indierna inte en gång i tiden inplanterade den en gång älskade nu hatade mungon för att utrota ormar och andra kryp, som de tyckte var obehagliga när de arbetade i plantagerna. Mungon i Fiji är en lika stor landsplåga som possum är i Nya Zealand. Mungon äter inte bara ormar utan också fåglarna och deras ägg i skogen och farmarnas höns och grödor. Possum, som är ett utpräglat nattdjur, tog emigranterna med sig från Australien för att ha som husdjur. Samma som hände i Fiji hände i Nya Zealand. Possum gav sig på den naturliga floran och faunan. Många fåglar i Nya Zealand hade aldrig tidigare haft några naturliga fiender och därav inte utvecklat sin flygfärdighet såsom den nästintill nu utrotade Kiwifågeln. Idag klassas possum som landspest och man räknar med ca 90 miljoner djur. Det vilda fågel och djurlivet i Fiji är tämligen begränsat även om vi sett stora exemplar av regnbågsskimrande papegojor plus den mycket skygga och sällsynta orangebröstade skogsduvan. Det lär finnas enstaka vildsvin men eftersom de bökar sönder farmarnas plantage jagar man dem för kött.

Fijitime

I Fiji verkar det vara få som vet vad stress och jäkt är för någonting. Atmosfären är lugn, avslappnad och tillbakadragen. Bara man har cassava för dagen att äta, sin smutsbrunfärgade nationaldryck kava att dricka och sin ukulele att spela en allsång på efter en tuff rugbymatch, så tycks folk vara nöjda med vad livet har att erbjuda. I Fiji råder fijitime och då är det inte längre säkert att en timme är en timme utan en timme kan lätt omvandlas/förvandlas till två eller flera timmar. Varför göra något idag som man kan göra imorgon, tycks tänkandet vara. Vare sig man vill eller inte faller man oförklarligt in i fijitime. Livet trallar glatt vidare utan bekymmer, sorger och besvär. Klockan har tappat sin funktion och att vara punktlig existerar inte. De enda som inte följer fijitime till vårt stora växande förtret är bilisterna. Fort kör de, nära kör de, vissa ihärdigt tutande och andra har ingen aning om att de överhuvudtaget har passerat fullpackade orangea stålhästar om någon skulle få för sig att fråga. Fijis trafikanter hör till de absolut värsta vi blivit omkörda/passerade av.

Hälsningar från Boel och Acke.