Andra största ön Vanua Levu, Fiji maj 1999.

En politisk bagare

Efter att i drygt fyra timmar blivit vaggad fram och tillbaka av färjan mellan huvudön Viti Levu och den andra största ön Vanua Levu, cyklar vi äntligen av och trampat ny mark om än fortfarande på Fiji. Innan vi beger oss iväg på den väg som visar sig vara den absolut värsta väg vi hitintills cyklat på stannar vi till vid hamnaffären. Den indiske mannen i luckan är samme man vi överallt sett (avfotograferad?) avbildad på affischer som en av "healthminister" kandidaterna till årets regeringsval. Mr Manoa Bale har en härlig känsla för humor och berättar glatt för oss om sitt liv.

Efter att i många år studerat, arbetat och rest runt utomlands längtade han åter hem till sin barndomsö och 1992 köpte han Nabouwalu hamnrestaurang och den intill liggande affären . Men intresset för politik och för att använda sina kunskaper och sin erfarenhet satt kvar och nu hoppades han på labourväljarna. Så när vi pausar i dikeskanten och kalasar på varmt nybakat bröd , ost och vatten tänker vi att Mr Bale inte behöver oroa sig för sin framtida karriär, han har redan en som Fijis bäste bagare. Brödet smälter i munnen och smakar som äkta franskt painriche.

En slank vi hit och en slank vi dit….

Cyklarna hoppar, studsar och skakar under oss. Försiktigt navigerar vi mellan de famnstora halvmeter djupa potthålen. Vissa partier är som att cykla genom en nyplöjd svensk leråker på våren. Försöker se det lustiga i kråksången och sjunger högt "en slank vi dit och en slank vi dit och en slank vi ner i diket" medan vi slirar fram och innerligt hoppas att den sista frasen "ner i diket" inte skall inträffa. Knytnävsstora stenar och rullgrus hindrar oss från att kunna rulla på vanligt vis nerför backarna vilket är oerhört frustrerande att behöva bromsa sig nerför i 5 km/h. För första gången går det långsammare nerför än uppför! Armarna känns som förkokta spagetti efter några timmars skakande hårt arbete och när vi genomsvettiga och lerstänkta äntligen siktar en liten fijiansk by stannar vi till.

Körkort och gåvor

Än en gång har vi definitivt lyckats hamna långt utanför det vanliga turiststråket. Genast flockas ett gäng barn runt omkring oss. Kvinnorna tittar nyfiket på en bit bort. Bula (hej) ropar vi glatt och alla brister ut i skratt. Ett leende och ett gott skratt kommer man långt med här i världen och Fiji är inget undantag. En skäggig herre med gulsvettigt linne kastar flyktiga blickar på oss medan han med stort intresse betraktar cyklarna. Sakta drar han sig närmare och frågar tyst: - Behöver man ett speciellt körkort för att cykla? Barnaskaran skingras då en gråhårig herre träder fram. Jag är Simon och ni är mer än välkomna att stanna.

Är det ni som är hövding, frågar Acke och trycker tacksamt hans hand. Nej, nej, hövdingens hus har ni redan passerat, säger Simon och pekar neråt vägen. Fijis kultur bygger på ett rätt komplicerat hövdingsystem som går i arv inom familjen till den först födde oavsett kön. Hövdingens ord i byn är lag och han ser till att alla sköter sig och håller sams. Enligt fijiansk sed skall man när man besöker en by ge gåvor till hövdingen och hans familj vilket kan vara matvaror, kläder, cigaretter och helst av allt yagonapulver. För oss som cyklar är det problem att bära med sig presenter till alla då vi oftast stannar i byar längs vägen. Men då vi förklarat vår situation och berättat om oss själva och vår cykelresa har det hitintills aldrig varit några problem.

Genom noggrann planering är vi givetvis alltid självförsörjande och belastar aldrig byarna med mer än att be om vatten. Alla vill vara med och titta när vårt vid det härlaget solblekta Fjällräventält reses. Barnen tar försiktigt på tältduken och är mer än förundrade när vi börjar köra in cyklarna och all vår packning i tältet. Hur får ni plats, frågar en yngre kvinna. Är det verkligen regnsäkert, frågar en annan och rynkar pannan. Inga problem, svarar Boel och bjuder in hela gänget för en inspektionstitt. Snabbt bildas en lång kö. Alla vill komma in och hälsa på.

Jag må han leva

Vi har lyckats anlända när Simons dotterson Kumar fyller två år och med fijianernas Gästfrihet är vi givetvis inbjudna. Kvinnorna har tillbringat eftermiddagen i köket och har dukat upp ett helt smörgåsbord av lokala rotfrukter som cassava, taro och jam, currykycklinggryta, färsk fångad fisk och olika spännande kokos och banan desserter på en lång duk på golvet. Vanligtvis äter fijianerna med sked och händerna vilket passar bra då det alltid finns otroligt mycket ben. Ibland verkar det som kycklingen blivit överkörd av en ångvält. Innan födelsedagskalaset kan börja sjunger vi alla "Happy birthday to you", men dagens succe´ är given, när vi på äkta skånska sjunger Jag må han leva, och därefter överlämnar vårt fantasifullt gjorda smällkaramellpaket med Ackes nu berömda handtecknade cykelgubbar målade på.

Födelsedagshälsningar från Boel och Acke.