Nagellack av blomblad
Med stora bruna ögon tittar den lilla nakna flickan förhäxat på mig. Nästintill ohörbart viskar hon fram papalangi ( den vite mannen) innan hon med ett vrål av fasa gråtandes rusar iväg bland hyddorna. Chockad över flickans plötsliga reaktion tar jag upp jakten. Efter en stunds letande finner jag henne i skuggan av ett träd halvt dold i knäet på den största kvinna jag någonsin skådat. Kvinnan skrattar och hela hennes bastanta kroppshydda hoppar taktfast upp och ner. Bula (hej) ropar hon högt samtidigt som hon halvt tvingar den förgråtna flickan att titta på mig.

Fortfarande skrattandes berättar hon att flickan Haana kommer från en annan by längre upp bland bergen och har aldrig sett en vit människa förut. Kvinnan bjuder på starkt sött te. Medan vi sitter och samspråkar passar barnen på att känna på mitt hår. Under långa viskande aaah-ljud låter de försiktigt sina små fingrar glida genom mitt otvättade toviga hår. Kvinnan tittar nyfiket på. När jag frågar om hon också vill känna tittar hon genast mycket generat bort. För fijianerna är huvudet och håret ens mest privata kroppsdel och anses nästan heligt. Men barnen är helförtjusta och pryder mitt hår med blodröda hibiskusblommor. Vica, familjens äldsta dotter som vi blivit inbjudna att bo och vila oss under några dagar hämtar små gula blommor som hon drar av bladen på.

Försiktigt rullar hon bladen i sin hand för att få ut saften som är seg som lim innan hon fäster dem på mina tyvärr allt för korta avbitna naglar som nagellack. Jag känner mig som en riktig drottning. T.o.m. Haana sätter sig närmare om än på betryggande avstånd ifall jag är farlig.

Cyklonsäkra hus

Runt omkring oss reser sig de gröna nästan konstgjort målade vegetationsbeklädda bergskullarna mot den hotfullt svarta himlen. Fläckvis längs sluttningarna kan man blotta ett och annat uppodlat rödbrunt fält. Själva byn ligger vackert insprängd bland grönskan av floden Ba's strandkant. Alla de rektangulär formade husen s.k. bure är byggda på traditionellt Fiji vis med tre ingångar, handflätade bambuväggar, torkat grästak och trästammar. Det finns inga möbler inomhus. Det jordstampade golvet ät täckt av handflätade pandanus mattor.

En hörna bakom ett skynke utgör sovrum. Alla måltider ätes på golvet med en matta som bord. Köket är en annan fristående bure liksom utedasset. Det är relativt mörkt inomhus men behagligt svalt. Buren som familjen vi bor hos är över 20 år gammal men har klarat både orkaner och cykloner utan problem. Så när himlen öppnar sig och låter stora droppar falla känns det tryggt att bege sig inomhus.

Barnen sätter sig i en ring med benen i kors och sjunger. Det visar sig att de kan sånger både såsom Imse Vimse Spindel och Klappa händerna när du är riktigt glad. Efter att ha klappat händerna, stampat fötterna och spolat spindeln bort försöker jag imitera Små grodorna. Under ett ansträngt koakakasjungande hoppar jag runt. Barnen är helt till sig och tjuter av skratt och slutligen hoppar vi alla runt som små kväkande grodor.

Koakakahälsningar Boel och Acke