Rapport nr 83. Huvudön Viti Levu, Fiji, april 1999.

Fuktig Idyll.

Trycket i öronen ökar påtagligt när planet sakta sjunker ner genom molnen. Långt under oss kan vi se den Fijianska övärlden slumpvis breda ut sig som små gröna löv som flyter omkring i ett tillsynes oändligt blått hav. Fijis revir flyter över en 1,3 miljoner km2 stor yta mitt i Stilla Havet. Men endast ett område stort som Gävleborgslän består av torra land vilket är splittrat mellan drygt 300 öar varav huvudön Viti Levu stor som Skånelän är den största.

Sista biten innan planet slutligen går ner för landning är otroligt vacker. Djupa ogenomträngliga regnskogar klänger sig fast längs bergsväggarna. Stora sockerrörsfält breder ut sig mellan byarna. Små ensligt belägna vita sandstrands-vikar glimtar fram genom den täta mörkgröna vegetationen. Kokospalmer vajar svagt för vinden. Genom det kristallklara vattnet glittrar de majestätiska korallreven och som ett brett oregelbundet band följer de kusten.

Mitt i den sagolika idyllen precis som namnet förtäljer ligger bergskedjan The Sleeping Giant mjukt inbäddad i tät vegetation och nog ser det ut som en slumrande jätte. Fuktigheten som slår emot oss när flygplansdörrarna öppnas är svettdrypande. Luften är kvävande kvav och huvudet känns med en gång alldeles för tungt för nacken att bära upp. Varje steg är en plåga. Det är inte speciellt varmt +30 grader C men fuktigheten hela 98%! är olidlig. Efter att ha satt ihop cyklarna kan vi vrida en halvspann svett ur våra tunna t-shirts innan vi kastar oss ut i den hektiska fijianska trafiken.

Kommit hem
Längs den så smala vägen säljer lokalbefolkningen ananas, papya, bananer och kokosnötter förutom de för oss annorlunda rotfrukterna cassava, taro och jam. Från ståndens tak hänger yagonarötter ( latin: piper methysticum) på tork som i pulvriserad form blandat med vatten utgör nationaldrycken kallad grogg eller kava. Några barn med bångstyrigt hår tittar förundrat på oss när vi rullar förbi där de sitter i skuggan av en buske och suger, tuggar och spottar ut resterna av sockerrörsstjälkarna de äter. Folk vi passerar ler glatt och ropar Bula (hej/välkomna) till oss. Överfulla bussar utan fönsterrutor susar utan minsta notis tätt förbi oss vilket får oss med ens att bli klarvakna och koncentrerade. Överallt är det liv och rörelse. Magra hundar letar mat i dikena och bland soporna som kantar vägen.

På ett upptrampat lerigt men grönt fält spelar ett gäng äldre ungdomar rugby under vilda vrål. Med full fart rusar de mot varandra, faller och tumlar runt i dyngan efter bollen. Ifrån affärerna hörs entonig klagande indisk musik. På något sätt känns det som om vi kommit hem. Det är här vi äventyrslystna cykelvagabonder hör hemma, bland röran av olika, spännande och främmande kulturer, traditioner och religioner. Långt borta från den välkända organiserade världen.

Levande död
Trots massor av grönt näringsrikt gräs passerar vi tjudrade utarbetade magra kor och oxar men framförallt hästar med hängande huvuden och infekterade ögon. Vet inte hur många gånger vi försökt förklara för djurägare under vår cykelresa att även djur behöver skugga, vatten, mat och vila för att orka och framför allt kunna arbeta överhuvudtaget. Det är inte bara människorna som har behov att uppfylla för att klara tillvaron utan även djuren. Vet inte hur många hästar vi försökt förmå folk att flytta in i skuggan då de uttorkade stått och hyperventilerat i den stekande solen. Oftast har vi lyckats men många gånger har vi pratat för döva och oförstående öron, bara för att dagen efter se djuren omigen uttorkade stå och hyperventilera i solen. Det var här längs en avlägsen byväg i Fiji vi såg det mest hjärtskärande "hjälp mig" bedjande hästexemplaret vi hitintills sett. Som ett torrt smutsbrunt levande skelett med stora öppna variga sår fulla av krälande larver och ett svart surrande moln av ettriga flugor över sig stod han med tungt hängande huvud och halvslutna febriga ögon i vägkanten.

Skrämd av våra skramlande cyklar halvt stapplade halvt krälade han in i tryggheten bland sockerrörsfälten och lämnade en söt rutten lukt av död efter sig. Det var med tunga trampsteg vi cyklade vidare mycket ledsna och upprörda. Tilläggas kan den lika eländiga situationen för alla oönskade hundar och katter som hela tiden förökar sig och föder ännu mer oönskade valpar och kattungar. Livrädda t.o.m. för sin egen skugga då de alltid möts av hugg och slag av allt och alla smyger de fram som levande toviga skelett fulla av mask, skabb och irriterande öron och ögon infektioner allmänt hatade.

Vi har sett helt utsvultna hundar försöka stjäla mat ur kokande grytor. Hundar som desperat har slickat överblivna kastruller vid diskhon trots att folk har slagit dem med påkar över ryggen. Den förtvivlade hjälplösheten och sorgen vi känner över djurens maktlösa situation går inte att beskriva och ännu mindre att vänja sig vid.

Söderhavshälsningar från Boel och Acke