Nya Zeeland - kontrasternas land

Sitter med tårar i ögonen och stirrar ner i min genomblöta kamera. Vatten har sipprat in i filmkammaren och ridåslutaren är fuktig. Virar silikagelpåsar och toapapper runt min kära Leica och ber en stilla bön att den inte blivit skadad.

Det enda som är torrt här inne i det genomblöta tältet är våra två par ortliebväskor och ovansidan på våra termarest-madrasser, som vi bokstavligen ligger och flyter på! Allt annat, goretexställ och vattentäta väskor är precis totalt genomsurt. Kängorna tömde vi på 1 dl vatten vardera och samma mängd vred vi ur våra ullsockor. Efter att ha cyklat mot stormande horisontalregn i 4 timmar längs västkustens "regnskogs"-beklädda berg och dal landskap tvingades vi, frusna och utmattade, slå upp tältet på en något lerig men dock plan yta, mitt i ett av Nya Zeelands värsta regnoväder. 140 mm regn föll på 24 timmar!

Under tiden vi kokar det gardiasmittade vattnet, baddar vi Salubrin på våra öppna bensår som vi fått av västkustens käraste invånare, nämligen den djävulskt ettriga och plågsamma sandflugan. Det värsta är att man i sömnen omedvetet river upp blåsorna vilket ger otäcka sår. Något den febrilt nagelbitande Boel dock är skonad ifrån. Frusna och fuktiga vräker vi tacksamt i oss pasta och hett te medan det ihärdiga stormande regnet piskar vårt tält.

Innan vi somnar, flytande på våra plaskande termarestmadrasser, illamående av det starka sandflugesprayet och väl medvetna om att det är samma kalla, blöta kläder som vi tvingas ta på oss i morgon, frågar jag Boel om vi inte kan åka på semester………

Efter regn kommer…

Två dagar senare står vi och min fungerande kamera ( några timmar i solen gjorde susen för Leican) och några andra spikskoförsedda vandrare uppe på Fox-glaciärens mer än 30 m tjocka istäcke och stirrar upp mot det mäktiga Mount Cook (3764m.ö.h.), som tornar upp sig mot en klarblå himmel. Nedanför oss ligger den gröna regnskogen med den forsande glaciärvatten-floden som livsådra och som rinner ut i Tasmanhavet bara några mil härifrån.

Solbrillorna kommer väl till pass, snöblindhetsfaktorn är hög här uppe på de soldränkta, kritvita snömassorna. Vi har kommit fram till ett fält med blå glasis och vi vandrar sakta men säkert. Det är alldeles tyst häruppe, det enda ljudet är knastret och sprakandet från spikskorna.

Plötsligt faller en kille rakt ner i en fem meter djup spricka och de två rutinerade guiderna är snabbt på plats med isyxa och rep. Tio minuter senare hivar de upp den oskadade men knädarrande killen. Gissa vem som bjuder oss på öl den kvällen….

10.000 Får

Nya Zeeland fortsätter imponera på oss med oförminskad styrka. På en av våra hittills vackraste och jobbigaste (höjdprofilen påminner om en sågklinga) sträckor längs "Gentle Annie" på Nordön träffar vi på Hr. Diter, en av de där genomsnälla och öppna människorna som är typiskt för Nya Zeeland. Vi står och fotograferar får då han stannar sin lerindränkta jeep och undrar vad vi pysslar med. Han ursäktar sitt läspande, som beror på att han slagit ut en del av framtänderna i helgens cricketmatch.