Nya Zealand, 990224, 14012 km

Maximal tidsskillnad

Förutom alla tjugo frågor vi brukar få av alla nyfikna själar vi möter är det en återkommande fråga nästan alla ställer och som jag aldrig riktigt kunnat svara på oavsett hur mycket jag än funderat och det är vad tänker man på medan man cyklar?

Ja, vad tänker man på medan man trampar sig fram längs vägen ibland upp mot åtta timmar om dagen. Efter att ha försökt lösa problemet vem som kom först hönan eller ägget, granskat omgivningarna, funderat på saker som hänt och över människor vi mött, vrålat en handfull svarta ord efter en alltför närgången bilist går tankarna många gånger till de där hemma. Nya Zealand ligger exakt 12 timmar före Sverige och det är en underlig känsla att befinna sig på andra sidan jordklotet så långt från Sverige man kan komma. När vi går och lägger oss går ni där hemma upp och startar den dag som vi precis avslutat. Varje lördags morgon mellan 8-10 lyssnar vi på det välkända helgfrukost programmet "Ring så spelar vi" på kortvågsradion. Men nu är det helt plötsligt på kvällen istället. Nya Zealand är något större än Storbritanien och lika långt som Sverige. Om man placerar Nya Zealand på motsvarande breddgrader på norra halvklotet skulle Nordöns spets ligga mitt i Tunisien medan den motsatta, kallare ändan, skulle hamna i Schweiz. Nya Zealand har ungefär samma form som Italien, men är spegelvänt.

Ett bra mode

Att cykelsemestra på Nya Zealand verkar ha blivit ett mode. Cykla kan alla kategorier göra gammal som ung, smal som tjock , vältränad eller inte. Cykla gör man i sin egen takt. Ett bra mode med andra ord. Men kanske är inte Nya Zealand det bästa landet att börja sin cykelkarriär på. Omgivningarna är många gånger sagolika, människorna är oftast vänliga och stundvis är vägarna öde mil efter mil men de långa backarna kan ta musten ur en förstagångscyklist och tyvärr har vi mött en del, vilket är synd.

Träffade på en irländsk kille Roy som köpt cykel och övrig utrustning i Christchurch och nu skulle han utforska Nya Zealand från cykelsadeln. Mellan 10-12 mil om dagen hade han tänkt sig och han hade en djupt ingående vetenskaplig utläggning för mig i köket på campingen hur man skulle äta när man cyklar. Intressant, men vår mat-teori har fungerat bra hitintills, sa jag och önskade honom lycka till. Tre dagar senare fick vi syn på hans cykel utanför ett fik. Ni måste vara galna. Hur orkar ni? Jag är helt mör i hela kroppen och har ännu inte cyklat upp för en riktig backe. Skulle tagit bussen istället, var allt han fick fram. Vi tyckte riktigt synd om honom. Poängen är att inte överanstränga sig i början för då tycker man inte det är roligt.

Highway på hög nivå

Cykeldatorn står på 89 kilometer och mina ben börjar bli sladdriga som förkokta spagetti. Vi är på dryga 900 m.ö.h. deklarerar Acke efter att kontrollerat sin Stubklocka. Nya Zealands högst belägna highway är mestadels grusväg och höjer sig nästan 1100 meter över havets yta. Grusen är som att cykla på små runda glaskulor. Tre tramptag framåt och man glider ett tramptag tillbaka. Jag är trött och nu skiter jag i detta fräser jag ilsket och börjar gå . Acke erbjuder sig att ta lasten på pakethållaren (5 kg) och jag är inte sen till att tacka ja. Solen börjar gå ner och skuggorna runt omkring oss blir längre och längre. Det är alldeles tyst förutom min tunga andhämtning. En röd liten Fiat puttrar förbi och föraren ler glatt medan han rister på huvudet. Förmodligen tänker han - tokiga cyklister!

Såg du tjuren , utropar Acke plötsligt. Det var den största tjur jag någonsin sett. På tvären i den branta backen står en svart tjur och äter glupskt från de torra buskarna. Nyfiken som man är vänder jag tillbaka och beger mig närmare. Tydligen är tjuren av samma åsikt som jag, ju närmare ju bättre ser man, för utan förvarning tar han ett par jättekliv upp på vägen. Och stor är han. Aldrig har väl någon sprungit gränsle över cykeln så fort nerför en backe. Jaha, säger Acke irriterat, det där var väl inte så smart. Hur skall du nu passera honom? Vi måste verkligen ha imponerat på tjuren som i över en halvtimme ingående studerar oss underliga varelser. Då och då blåser han upp sig och frustar värre än åskan vilket får oss att undra om han skall genomgå en förvandling som julaftontjuren Ferdinand.

Acke har bara sin solnedgångsbild i huvudet och cyklar vidare uppför backen i rasande tempo. Själv ler jag cykeln och i varje krök hoppas jag på att toppen är nära. Till sist är den där och jag kan se Acke prata med någon i en husbil. En välklädd farbror kommer springandes nedför backen och fullkomligen kastar sig över min cykel. Nu tar jag över , säger han med tysk accent. På toppen av Crown Saddle passet har hans fru dukat fram soppa och grovbröd. Tillsammans med våra okända nyfunna vänner sätter vi oss till bords medan vi långt borta ser byar och isolerat belägna farmar tändas upp.

Kedjereaktion

Det otroligt trevliga tyska paret Hans och Joan berättar att deras barn är i vår ålder. Joan Tillägger blygt att hon känner lite moderskänslor för oss och vill gärna ta hand om oss. Speciellt har deras dotter och hennes pojkvän rest mycket, dock inte på cykel. På sin resa jorden runt mötte de många vänliga och hjälpsamma människor. Nu vill vi ger er något och varför inte lite varm soppa ni skall ju ändå äta, skrattar Hans. Och när jag vid ett senare tillfälle en kväll i campingköket ställde till med storkok och fixade ihop varma smörgåsar så bjöd Acke in en liten 19-årig japansk cyklist som satt i en hörna och såg olyckligt ensam ut. Vi hade en jättetrevlig kväll med vår likasinnade vän. När det tillsist blev dags att gå till sängs tackade killen så mycket, att vi aldrig trodde han skulle sluta. Vilket fick oss att undra ifall det är sällsynt att människor är vänliga och spontana gentemot varandra. När människor är vänliga och hjälpsamma mot en blir det som en kedjereaktion och man blir vänlig och hjälpsam i sin tur mot andra och tänk på följande: " Så som du vill andra skall vara mot Dig så skall Du också vara mot dem".

Hälsningar från Boel och Acke.

Till nästa rapport-->