"Räddningsaktion Pelle Von Beethoven"
Vi ligger varmt nerbäddade i våra Fjällräven Silhuett Magnum sovsäckar i det fuktig pensionatrummet. Lyssnar på svenska nyheter på kortvågsradion. Klockan är omkring nio på kvällen. Regnet smattrar rytmiskt mot fönstret. Åskan mullrar hotfullt över bergen. Emellanåt lyser blixtarna ipp vårt rum och får våra ansikten att bli spöklikt vita. Vi räknar tyst 1001, 1002, 1003... Krasch! boom! pang! En kilometer härifrån. Vinden får dörren att låta som om någon knackar och vill in. Det är skönt att vara inomhus. För bara några timmar sedan cyklade vi runt genomblöta och med minst en halv liter vatten i vardera känga. Regnet tilltar ytterligare. Plötsligt hör vi ett högljutt ylande utanför dörren. Det låter som en hund. Som de djurvänner vi är hoppar vi raskt upp ur sovsäckarna och beger oss ut.

Under bordet på den takbeklädda terassen sitter en vettskrämd dyblöt, frusen, hungrig, liten hundvalp och gråter. Han är inte gammal, kanske 10-12 veckor. Räddningsteamet ACKE och Boel rycker ut. Vi vet hur det känns att vara blöt, frusen och hungrig. Letar fram några filtar och skrapar ihop resterna av vår spaghetti (kvällsmaten). ACKE döper genast hundvalpen till Pelle. Pelle verkar van vid människor och tyr sig genast till oss. Hungrigt slukar han maten medan vi försiktigt torkar honom. Rädda för att han skall bli dålig i magen beslutar vi oss för att han får sova ute. Det är inte kallt. Bäddar ner honom i filtarna. Genast somnar han, helt utmattad. Ställer en stol över honom så att han skall känna sig trygg och gömd.

Diskuterar upprört om det var Pelle vi hörde tidigare på kvällen som ylade och skällde i hysterisk panik ifrån den öde tomten intill. Pensionatägaren Osman som vi bor hos berättade att ibland tar byns ungar upp hundar dit. Binder dem i träden, retar och hetsar upp demmed käppar på ren lehet. Föräldrarna vet vad barnen pysslar med men bryr sig inte. Ända sedan vi lämnade Sverige har djurens situation i de olika länderna vi passerat bara blivit värre och värre. Djuren verkar bara finnas till för att arbeta och avreagera sig på. Folk skriker, sparkar och slår på dem. Hur skall barnen lära sig att respektera och värna om djuren, naturen, det vilda livet i skogen och havet när de har sina föräldrar som förebilder? Vuxna människor som sparkar på sina hundar och katter, slänger konservburkar och plast i skogen och använder havet till att fimpa i. Ett djur är också en levande individ, tänker och känner precis som vi. De har lika stor rätt till att vara här på jorden. Även om man är fattig behöver man inte vara elak mot andra. Martin Luther King sa en gång något i stil med: Det är inte de onda människornas brutalite utan de goda människornas tystnad... Kanske är det dags att vi alla stannar upp, tänker till och börjar att tänka om innan det är försent!

Upprörda men upprymda över att vi gjort en god gärning somnar vi. Klockan ett väcker Pelle oss. Han har hamnat utanför sin bädd och är nyvaket förvirrad. Stoppar om honom och han somnar nöjt. Vid femtiden vaknar vi av att någon gråter och krafsar förtvivlat på dörren. Pelle igen... Den här gången är han pigg och vill definitivt inte sova ute. Han vill in. Okey! Det blir på golvet efter en stunds envis kamp. Pelle vill nu sova i sängen! Halv sju vaknar vi av att Pelle leker "inte röra golvet" Han klättrar runt på våra väskor och försöker beslutsamt ta sig upp i sängen. För oss att bli glada och skratta. Han är så underbart söt. ACKE tar upp Pelle och stoppar ner honom i sin sovsäck. Direkt förälskar sig Pelle i skägget. SOmnar med hela det lilla lurviga ansiktet instoppat under ACKEs haka. Innan vi hinner ut på morgonen lyckas Pelle kissa två gånger på golvet...

Vid frukosten frågar vi Osman vad han tycker vi skall göra med Pelle. Osman tycker inte om hundar. Enligt honom skiter de överallt, gräver upp rabatterna och skäller hela nätterna. Han vill genast slänga ner Pelle i bagaget på sin bil för att sedan köra honom till byn och dumpa av honom där. Aldrig, säger vi i korus. Pelle måste ha ett hem och vi skall finna det. Helt ovetandes om sitt öde skuttar Pelle runt på gräsmattan och jagar fjärilar.

Efter frukosten beger vi oss beslutsamt iväg på jakt efter Pelles nya hem. Vi frågar runt överallt. Ingen vill veta av honom. En man berättar för oss att kanske har hans mamma dött. För två dagar sedan lade man ut örgiftat kött till hundarna och katterna. De var många efter sommaren. Under sommarhalvåret finns det gott om mat. Turisterna slänger alltid till dem något att äta. Men på vintern när de flesta restauranger och butiker är stängda har de svårt att finna föda. Det är likadant varje år. Lämna honom här på gatan. Han kommer att klara sig. Det är inga problem. Själv, fortsätter mannen, har jag fem herrelösa katter som bor under uthuset.

Mycket nedstämda och inte långt ifrån tårar inser vi att det är som mannen säger. Men var skall vi lämna honom? Det är marknadsdag. Fullt av folk och bilar överallt. Tänk om han blir påkörd. Ett gäng småungar har följt efter oss. Varje gång vi sätter ner Pelle drar och sliter de i honom. Försöker hela tiden visa dem att de ska klappa honom mjukt och försiktigt. Men utan framgång. Bestämmer oss för att hitta en bakgata där Pelle kan få en lugn start. Efter en stunds letande finner vi en bra plats. Precis när vi skall sätta ner Pelle kommer en pojke i 12 års åldern cyklandes. Vi frågar om Pelle är hans hundvalp. Pojken nickar. Misstänksamma mot om Pelle verkligen är hans valp ber vi att få följa med hem till hans föräldrar. På vägen möter vi en flicka som ser glatt överraskad ut när vi kommer gåendes med Pelle i famnen. Flickan visar sig vara pojkens systeer och de heter Sech och Faith. Pelle ÄR deras hundvalp. De var ute och sökte efter honom. På engelska berättar vi för dem hur vi fann Pelle och hur vi tog hand om honom. Pelle heter egentligen Beethoven så det får bli Pelle von Beethoven. Vi byter adresser och tar foto. De lovar att ta väl hand om Pelle. Själv ligger Pelle under en buske och tar det lugnt medan han tuggar på en bit torkad fisk.

Vad som hänt Pelle innan vi fann honom och varför han var så långt hemifrån lär vi aldrig få veta. Men det känns som en befrielse att vi till sist fann hans hem. Vi hade nog aldrig klarat av att lämna honom åt hans öde. Glädjetårar rinner längs kinderna på oss när vi kramar honom farväl.

Hälsningar

Boel & ACKE

Ps. Postgången är verkligen seg som knäck här i Turkiet och Internet och fax tycks bara bli dyrare och dyrare.

Turkiet , Ett typiskt te hus i närheten av Milas , 971120 ,4765 km.

Mannen vänder demonstrativt ryggen mot mig och börjar att prata med Acke.Det är som vanligt. Drar en djup suck och sörplar ljudligt i mig teet medan jag tittar mig omkring. Det lilla te huset längs vägkanten är som vanligt överfullt av män i alla åldrar. Ibland undrar man när de överhuvudtaget arbetar. De skrattar och pratar glatt medan de röker och spelar kort. Stämningen är på topp.Te huset är en enkel boning av sten och trä. På gasol spisen i ena hörnan står en te kanna med vatten och puttrar. Kaminen i mitten av rummet värmer gott, fastän den för länge sedan skulle ha behövt sotas.Röken sticker i ögonen. På väggen hänger ett porträtt av national hjälten Attaturk, grundaren till det moderna Turkiet. Han ler sitt djävuls leende och hans iskalla blå falk ögon håller ett vakande öga över turkarna. De moderna krit vita plast möblerna passar inte in i bilden. Några närgångna barn betraktar nyfiket våra cyklar. Kanske lite för närgånget. Deras små händer är överallt. Försöker att se sträng ut,inte röra.Ögonen blir stora som tefat, när jag berättar att vi cyklat ifrån Sverige och hit.
Ända sedan vi entrade Turkiet har jag blivit något av en expert på att se rakt igenom folk.Längs turist stråken glor männen på mig som om jag vore någon slags utomjording och ger mig skamliga förslag.Ignorerar dem fullständigt och låtsas att de inte existerar, vilket inte precis gör dem mer vänliga. Utanför turist stråken är jag bara luft.Männen hälsar, tilltalar och frågar bara Acke.Vill de mig något,frågar de Acke och sen får han i sin tur fråga mig. Svarar jag ,låtsas de inte om det utan väntar tills Acke upprepar vad jag sagt ,som någon slags tolk. Ibland håller det på att göra mig vansinnig. Speciellt på alla te hus vilket är männens värld.Där är jag mer eller mindre bannlyst. Kvinnorna har inga egna te hus utan tar med sig sina handarbeten ifrån granne till granne för att umgås. Att vara kvinna har både sina för och nackdelar,

Värmande te hälsningar Boel.

Till Rapport 9 -->