Nära
Twizel, Nya Zealand, 990211, 13159 km.
Heldag
i sadeln
Lester
svarar mitt handslag som bara en riktig farmare kan göra och
jag känner benen i handen krasa. Med en mullrande röst frågar
han om jag ridit förr (men inte hur mycket jag ridit!) . Bra,
säger han och ger mig en blå grimma. Du kan ta Thunder
den bruna där i hagen. Han är en arbetsglad herre. Jag har
tur. Hitintills när jag begett mig ut på ridtur har det
bara varit jag och guiden som oftast är farmaren själv och
så är fallet även idag. Egentligen tar de bara ut
grupper.
Thunder är mer än livlig och stor som ett hus trots att
han bara mäter 1,65 m i mankhöjd. Lester släpper lös
sina hundar som bor bakom stallarna i små plåtskjul. Under
hundarnas glada gläfsande tjut travar vi iväg över
ängarna. Då och då springer får skrämt
upp ur buskarna och Lester låter hundarna öva sig. Den
yngsta hunden är bara 6 månader men redan i full gång
med att lära sig den hårda skolan för att bli en bra
vallhund. Hästarna stretar mot den hårda strömmen
över de djupa kristallklara vattendragen medan vi låter
dem hoppa över de små bäckarna. Thunder är otroligt
rädd om sina ben och allt "underligt" på marken
får honom att flyga i luften. Men det är nästintill
omöjligt att trilla ur cowboysadeln. Man sitter liksom fastklämd.
Rida
upp, gå ner
Landskapet
är otroligt kuperat men sagolikt vackert med tusen-meter höga
berg, branta gräsbevuxna slänter, milsvida öppna vidder,
steniga flodbäddar, taggiga busksnår och enstaka träd.
Under hästarnas frustande rider vi sicksack uppför de branta
kullarna. När backarna redför är för branta går
vi och leder hästarna efter oss. Terrängen är tuff
och jag är glad att jag vet att jag kan ta hand om mig själv.
Den här slänten får vi nog gå ner för,
säger Lester och hoppar vigt ur sadeln innan han försvinner
över kanten.
Det är brant, mycket brant, och stenigt som ett grustag. Thunder
vägrar gå utför stupet och innan jag lyckats övertyga
honom och mig själv har Lester försvunnit ur synhåll.
Grusen rasar under fötterna på oss och stora stenar rullar
iväg nedför kanten. Ett par gånger håller jag
på att att tappa fotfästet och glida iväg nedför.
Men ett stadigt tag om Thunders tyglar räddar mig från
att ramla. Hans vänliga bruna ögon tittar skrämt på
mig. Halvvägs ner händer det som inte får hända.
Thunder tappar fotfästet och stenar och grus rasar överallt
runt om oss. Panikslaget klamrar han sig fast i en ställning
som skulle få vilken annan häst att få ryggskott
och vricka benen. Vettskrämd står han som förstelnad
och vägrar att röra sig. Känner mig skyldig som lurat
ner honom här. Blint litar han på mig som är en total
främling för honom. Av Lester syns inte ett spår.
Efter mycket lock och pock beslutar sig Thunder att ge mig en ny chans.
Varje gång vi rör oss börjar grusväggen att rasa
på nytt. Det som bara handlar om minuter känns som flera
år. Benen är som spagetti, händerna darrar som asplöv
och munnen torr som fnöske. Där är du , säger
Lester glatt när vi äntligen dyker upp bakom ett busksnår.
Det var brantare än jag trott. Men du verkar ha varit med förr!
Äkta
cowgirl
Vid foten av backen som vi med nöd och näppe precis
tagit oss nedför (minst lika brant som den berömda nedförsbacken
i filmen Mannen från Snowy River) äter vi vår medhavda
lunch. Nu får du klara dig själv. Det är dags för
lite riktigt arbete, säger Lester plötsligt. Som du märkt
har vi drivit alla får vi sett framför oss. Nu skall de
hem till gården. Det skall finnas fler får. Du får
patrullera av höger sida och öppna alla grindar så
kommer jag och hundarna efter. Uppfattat, säger han mer befallande
än frågande. Jag nickar och sedan är han i ett moln
av damm. Det är härligt att vara själv. Under uppmanande
rop i växlande tempo jagar vi upp fåren som far iväg
åt alla håll. Känner mig som en äkta cow(boy)girl.
Thunder tycker det är lika roligt som jag och har svårt
för att stå still i grindhålen. Efter ett par timmars
svettigt arbete kan vi räkna in drygt 900 får. Otroligt!
Men har man 7500 får, 1200 biffdjur och över 25.000 hektar
land som Lester så…
Lester ger mig en uppskattad dunk i ryggen och ett rejält handslag
(kras igen) när han tackar för ett gott dagsverke. Känner
mig stolt över berömmet och mycket öm i ändan
efter mer än 6 timmars intensiv ridning. Men det är den
absolut bästa dagen av många jag haft på hästryggen
i Nya Zealand.
Ömma
hälsningar från Boel
Till
nästa rapport -->
