Australien , 990119, 11916 km.

Kan man bli mer än blöt?

Den redan så gröna skogen blir ännu grönare när det regnar. Bladen skiftar färg i alla gröna nyanser man kan tänka sig. Överallt forsar vattnet. Dikena blir till virvlande bäckar. Vatten fallen blir till dånande forsar. Floderna blir livsfarliga med kraftiga virvelströmmar som drar med sig jord, slam, sten och träd. Hela vägbanan är täckt av regnvatten som rinner iväg i en strid ström. De lösa bergsväggarna längs vägen släpper och stora stenar rasar iväg. Himmelen har fullkomligen öppnat sig. För mindre än tio minuter sedan sken solen från en molnfri klar himmel. Cykelhjulen fräser och bakskärmen sprutar en kaskad av vatten rakt upp i luften. Luften är frisk och luktar mossa och blöt jord. Rykande ånga lyfter från den varma skogen.

Åskan dånar. Blixtarna lyser upp den hotfullt mörka himmelen. Regnet smattrar mot cykelhjälmen. Husbil efter husbil viner förbi och de ler alla tröstande mot oss med sina rykande tekoppar. Men under GoreTex ställets skyddande täcke har vi det rätt mysigt. Vi trampar oss varma. För första gången hörs inga störande ljud från Boel när ännu en lååånng seg uppförsbacke dyker upp. Backarna håller oss varma. Nedför är värre då regnet piskar oss rakt i ansiktet. Bromsarna tjuter i protest, men de tar bra. Sida vid sida jagar vi fram i rasande fart. Kilometer blir till mil efter mil. Skorna är fulla av vatten och tjippar för varje tramptag. Passerar en liten fiskeby och finner ett skjul att söka lä i. Magarna knorrar efter mat. Klockan börjar bli kväll. På menyn står pasta med bacon. Allt, precis allt, utom våra ortliebväskor är genomblött. Det svala regnet kyler snabbt av oss. Folk med paraply som går förbi slänger misstänksamma blicker på oss. Vi betraktas närmast som luffare. Hungriga, trötta, blöta och gnälliga tar gasen till köket slut. Pastan är som segt slemmigt lim. Baconen (rökta) är mer råa än stekta. Nöden har ingen lag. Med en stor portion fantasi låtsas vi äta hemlagat potatismos, sås och biff. På natten ligger vi och lyssnar på regnet som piskar mot tältduken och stormvindarna som rycker i linorna och havet som mullrande vräker sig mot stranden.

Två dagar senare finner vi en dagstidning där vi kan läsa att den campingen som vi stannat på för en vecka sedan blivit totalt bortspolad av stormen när floden svämmade över. Södra Australien har lidit av torka de senaste 2-3 åren och stormregnen som dragit förbi är mycket ovanliga för årstiden. Farmarna är närmast i desperat behov av regn men det känns som vi som cyklar skulle kunna vara utan.

Allt har en baksida

Allt har en baksida så har även att cykla. Men hur mycket jag än funderat över baksidan av att färdas med cykel kan jag bara komma på en och det är regn. Att bli blöt, svettig och ännu mer blöt och svettig är ingen höjdare när man vet att man inte kommer att kunna torka upp, utan skall tillbringa natten i tält. Spendera en regning natt i ett mycket fuktigt tält när dessutom nästan alla ens tillhörigheter också är blöta för att sedan ta på sig blöta kläder på morgonen då är det inte roligt längre och man frågar sig allvarligt varför man i all sin dar utsätter sig för detta. Men det sägs att efter regn kommer solksken och nog stämmer det alltid. Men när man är genomblöt ända in på bara skinnet kan det kännas som en evighet innan solen tittar fram och torkar upp.
Hört på vägen: Man can not discover new oceans until he has courage to lose sight of the shore (Auther unknown). Frusna och blöta hälsningar från Boel.

Till nästa rapport -->