Beethaven, Australien 990118, 11875 km.

Värsta typerna

Acke sitter och svettas inne i tältet som sakta men säkert håller på att värmas upp till bakugnstemperatur och rengör sin käraste ägodel - kameran. Själv sitter jag i skuggan av en stor buske och avnjuter mitt morgonkaffe medan jag studerar campingen som sakta håller på att vakna till liv. Att bo på camping ger inte mycket frihet till privat liv.
När väl dragkedjan på tältet är uppdragen är det ingen som ser en men väl hör en. Tältduken är inte precis ljudisolerad. En del människor har onekligen originella vanor och andra verkar tro att de är de enda på flera mils omkrets. De absolut värsta campingtyperna att ha som grannar är dock unga killar i grupp. De har en vana att i hög fart köra upp sina bilar helst så nära granntältet som möjligt för att sedan låta alla fyra dörrarna vara öppna medan de drar upp stereon på max. Som om det inte räcker drar de av sig tröjorna och springer runt och skriker med bar överkropp och det oavsett om det blåser kallt och alla andra vettiga människor tar på sig.

Ovanligt cykelrace

En pojke med rufsigt brunt hår och röd Billabongtröja (Australiens innemärke jämförbart med Nike och Reebok i Sverige) kör racer på sin BMX-cykel fram och tillbaka och runt runt. Först lägger jag inte så mycket vikt vid hans vilda framfart men efter en stund dras min blick åt hans håll. Vad håller ungen egentligen på med? Plötsligt kastar han sig av cykeln och börjar springa efter något som liknar en stor vit plastpåse. Den plastpåseliknande saken ligger stilla tills pojken är helt nära då den halvt flyger, snubblar, störtar för att tillsist i panik försöker springa iväg. Pojken vrålar något ohörbart och kastar iväg en handfull grus innan han återgår till sitt cyklande. Min nyfikenhet har vaknat. Ställer kaffekoppen och tar på mig skorna och går raskt mot den plastpåseliknande saken som helt utmattad ligger tryckt mot marken. Det är en fiskmås som troligen fångat ett fiskbete i luften när fiskaren gjort sitt kast och blivit intrasslad av fisklina runt vingarna, fått blyvikten fastsurrad runt ena foten, fiskkroken genom tungan och hela kroppen är täckt av ettriga myror.

Räddningsaktion måsen

Ifrån en av husvagnarna kommer en liten flicka, Annie fram. Med gråten i halsen säger hon: - Den kommer att dö va? Nej då, svarar jag. Den kommer nog att repa sig bara den får lite hjälp. Fast det ser verkligen illa ställt ut för måsen. Vi gör ett misslyckat försök att fånga måsen som än en gång ger sig iväg halvt flygande, snubblande, störtande och till sist halvt springande innan den når vattnet. Där tynger blydraget ner den och måsen kämpar för sitt liv för att inte drunkna. Av med skorna och i vattnet och upp far måsen nu totalt uttmattad. En tjej som ser ut precis som en filmskådespelare gör klockan sju på morgonen när de just har vaknat ställer sig och tittar på. Mer kommenderande än frågande ber jag om en fiskhåv eller en handduk som vi kan slänga över måsen för att lättare kunna fånga den. Tjejen, Jane, ser först helt förskräckt ut men kommer tillbaka med ett stort nät som man har över maten för att hålla flugorna borta. Duger detta frågar hon innan hon med full entusiasm kastar sig in i jakten. Efter en stund är måsen fångad.
Nytt liv.

Janes lille Steven som också ser ut att vara hämtad direkt ur en film får order om att hämta en sax. Jag har tagit ett rejält tag om måsen som tycks ha fått nytt liv och biter mig överallt i fingrarna och händerna där den kommer åt. Måsens skador ser värre ut än det är. Försiktigt klipper Jane bort fisklinan, blytyngden och lirkar ut fiskkroken ur tungan för att sedan plocka bort alla myrorna vilket hennes långa välmålade blodröda naglar verkar vara gjorda för.

Alltför vanligt

Jag såg en gång en dokumentär på TV där de tog hand om och hjälpte bl.a. djurungar. Reportern frågade en av arbetarna om det inte var svårt att återsläppa djuren till det fria livet i det vilda. Arbetaren svarade då att det fanns ingen bättre känsla oavsett hur fäst man än blev vid djuren än att kunna återföra dem till det liv där de hör hemma.
Och det var med samma lättade känsla jag släppte taget och lät måsen gå. Måsen rister på sig, flaxar med vingarna och springer med stapplande steg förvånat iväg. På betryggande avstånd ifrån oss stannar den och börjar ihärdigt att tvätta sig som om inget ovanligt hänt. Även om den inte klarar chocken har den i alla fall en ärlig chans att återhämta sig. Utan vår hjälpande insats hade den gått en plågsam och säker död till mötes. Tyvärr är det alltför vanligt att måsarna fastnar i fiskarnas linor och krokar.
Sakta vänder vi och går tillbaka. Annie tar mig i handen och säger i en djup förgråten suck:- Jag trodde vi skulle döda den men den klarade sig. Måsen klarar sig nog den behöver bara vila, svarar jag medan jag tänker på hur nära det faktiskt var att vi tänkt låta måsen avsluta sina dagar.

Hälsningar
Boel