Jervis Bay, Australien, 990111

Ormar i närheten

Gårdagens regn har dragit förbi och luften är frisk om än fuktig. Köket ger ifrån sig sitt jetmotor väsande ljud som tyder på att Acke är vaken och kaffevattnet på gång. Papegojorna och Kakaburrorna för ett fasligt liv som gör det omöjligt att somna om. Kakaburran är Australiens nationalfågel. Där Kakaburran håller till är ett tecken på att det finns gott om orm, spindlar och småkryp som utgör dess föda. Kakaburran är en skojig fågel. Den har ett mycket speciellt kukkukaakkaburrarkakka…..upp och ner gående läte. Därav har den fått sitt namn. Kakaburran ser ut som en klumpig och burrig förvuxen gråbrunspräcklig fågelunge.

Uppfylld önskan

Medan vi sitter och äter frukost säger Acke fotograf, som alltid tänker i bilder, att det hade varit en fin bild om det stått en känguru där borta vid trädet. Genast blir hans önskan uppfylld. Men istället för en känguru vid trädet får vi mamma känguru med kängurubarn som med ett jordskalvsskakande bumb bumb anländer i vår tältabsid. Ackes första reaktion efter ett långt aahhh är: Fram med kameran! Själv är jag något mer bekymrad för vår tältduk. Känguruns armar hänger slappt längs sidorna men de människoliknande händerna har långa vassa klor som lätt skulle kunna rispa en reva i vårt ömtåliga moskitnät.

Viken med mycket

Booderee National Park är känd för sina kilometerlånga vita sandstränder, som enligt Booderee nationalparksinformation är en av de vitaste stränderna i världen!? Vidare är Booderee National Park också känd för sitt stora antal färggranna papegojor och de många kängururerna som lever i området. 1995 återfick Australiens urinnevånare Aborginerna marken som nationalparken omfattar och de återtog dess ursprungliga namn Booderee som på deras språk betyder "viken med mycket" och nog vimlar det av liv både under och ovan vattenytan. Men inte hade vi förväntat oss att kängururna skulle hälsa på oss i tältet. Vilda djur kan vara svåra att se även om de finns i stort antal i närheten.

Ser dåligt

Försiktigt för att inte skrämma iväg kängururna tar vi oss ut. Först är de rädda för oss men sedan övervinner nyfikenheten rädslan och de kommer närmare och närmare. Dock verkar det som om kängurur ser dåligt. Flera gånger går de tätt tätt förbi oss precis som om de inte ser. Stannar till och vädrar med nosen för att sedan vända mot oss igen. Huvudet påminner mycket om ett rådjursansikte. Den lilla kängurupojken är helt otroligt söt när han försöker göra sig så liten som möjligt när han stoppar in halva sin kropp i mamma kängurus pung för att dia. Moderligt står mamma känguru hängande över honom och plockar i hans päls.

Sparkar framåt

Det är lätt att tro att kängurus är helt harmlösa. Men bakbenen är kraftigt muskulösa och kan ge ifrån sig en hård spark om det vill sig illa. När man ser kängurus slåss skyr de inga medel. I närstrid hoppar de upp och sparkar framåt för att komma åt sin motståndare i bröstet. Samtidigt morrar de som en ilsken hund. Går det inte att sparka omkull motståndaren går de lös med knytnävarna och riktigt boxas. Nacken tycks de kunna vrida runt och böja i 180 grader och det även bakåt. Det ser rätt otäckt ut.
Även den stadiga svansen som användes för att balansera kroppen kan svepa omkull en.
Kängururna hänger runt ett par timmar innan de lika plötsligt som de anlände …bump bump….hoppandes försvinner iväg in i skogen.

Känguruhälsningar Boel och Acke.