rapport 67, SYDAFRIKA del 1 , 10674 km

Äntligen! Utbrister vi högt när vi stiger av overlandbussen i den behagligt varma och sommargröna Kapstaden. Den tre veckor långa sociologikursen är över och vi formligen bubblar av glädje och längtar efter att få sätta oss på våra kära cyklar och rulla vidare på den "fria vägen".
Nåväl, kontentan av resan var ändå suverän. Vi fick se allt vi ville se och mer därtill och undvek de "långa och torra" avstånden och sommarhettan i Namibia. Dessutom fick vi med oss cyklar plus övrig utrustning på ett säkert sätt, även om det krävde en ordentlig rengöring och smörjning ända ner på "kullagernivå".

Innan vårt "sammansvetsade" overlandgäng skingras för alltid, åt vi en gemensam måltid på en fiskrestaurang i Kapstaden. Alla lika överens om att maten var den bästa hitintills på resan, även om man bara hade beställt in fiskbullar!

Ledaren fick sig en rejäl omgång klagomål. Vi fick fortfarande frågan om vi inte skulle starta träningsläger för overlandexpeditioner.
Efter flera timmar var det bara vi och tre andra som satt kvar och drack pilsner och vin och pratade om hur vackert Afrika är och jädrans dåligt organiserad resan varit.

Efter bestigning av Tablemountain och en massa andra "måsten" i den vackra staden samt åkt på "gungig" vinprovarresa till Stellenbocks vackert grönböljande landskap, gränslade vi våra oranga stålhästar igen och rullade nerför Kapstadens gator ut mot Cape Peninsulas storslagna natur. Aldrig har vi känt oss så befriade och med Eric Newbys ord…"if there is any way of seeing less of a country than from a motorcar, I have yet to experience it"…i tankarna , drog vi vidare mot nya äventyr.
Återigen kunde vi stanna och pausa , fotografera, äta och dricka och slå läger när och var vi ville. Återigen kunde vi lukta, höra och känna att vi var ett med naturen, att vi och moder jord åter var tillsammans.
Antiloper och strutsar stod åter nära vägkanten och falkar blev lugnt sittande på deras träpålar, medan vi tyst cyklade förbi.

Vithajsnapp.

Magnifika stränder med lika magnifika pingviner låg här och var utspridda längs det "ala-turkiet-klippiga" kustlandskapet. Frihetens vindar blåste i våra äventyrslängtande hjärnor och efter att ha rundat Goda Hopps udden satte vi kurs mot den lilla bohusläns-liknande orten Gansbaai, - vithajens (charcharaton charcharias) hemort nummer ett här på jorden!

Är man i denna del av världen och älskar att dyka i exotiska vatten är det självklart att man plötsligt står där på hajexpeditionsbåten och nervöst inspekterar hajburen,-håller den? Efter en kvarts båtresa (5 nm.) rakt ut i Atlanten, kastar vi ankar vid ön Dyer Island. Dykledaren går på ett förvånansvärt proffsigt och mycket pedagogiskt vis igenom vad som gäller och vad som kommer att hända och vad som inte får hända om en vithaj dyker upp!

Tyvärr är det lågsäsong under december-januari då de flesta hajar är mer upptagna av att frossa på alla de små sälkutar som föds ute bland de andra 30.000 sälar som bor på Dyer Island.

Dykledaren gör iordning betet som består av 20 kg hajkött och hajleverolja fastsatt på en 20 meter lång tamp med en rejäl jätteboj som flöte. Det är 50% chans att få se en vithaj så här års och under högsäsong 100% chans.

Fyra timmars väntan har gått med en hel del dubbel och trippel kontroller av utrustning, men ännu ingen huvudaktör på scen.
Plötsligt bryts ytan av en stor ryggfena och alla rusar upp på "flying bridge" (utsiktsplattformen). "-It´s a biiig, biig whitei", viskar dykledaren högt medan den fem meter jättelika hajen cirklar runt båten som krymper rejält i storlek!

Långsamt cirklar den runt betet, "sniffar" lite och vrider och vänder på sig i långsam majestätisk maner. Jag (Acke) står bara och glor av häpnad och upptäcker att jag är lika torr i "käften" som Richard Dreyfuss i filmen "Hajen", när han skulle dyka ner i buren. Glömmer nästan att fotografera vilket är måste erkännas vara mycket främmande för mig. Efter ännu ett varv runt betet glider den långsamt vidare ut mot havets oändliga vidder, ovetande(?) om att den precis ökat pulsen avsevärt på tre otroligt häpna åskådare och på två minuter gett dem en "once in a lifetime"-stund som går utanpå nästan allt annat man upplevt här i livet.

Vi hann aldrig se bjässen från buren i undervattensläge men är ändå nöjda till absolut 100%! "-Sällan man ser sådana här praktexemplar", säger kaptenen nöjt och styr båten med överlyckliga "hajfrälsta" åskådare genom Atlantens rejäla dyningar, hem till den trygga lilla fiskebyn.

På den lantärnupplysta lilla hamnkrogen sitter vi allesammans och äter "fish and chips" och dricker öl och tittar ut över Atlanten och vi är alla så otroligt rödkindade av lycka och vi pratar alla om en enda sak, just det vithajen….

Vita Hajhälsningar från Acke och Boel.