|
Kapstaden, Sydafrika,
981212.
Som Europa
Att komma till kapstaden är som att vara i vilken europeisk stad
som helst. På ett sätt känns det sorgligt att ha lämnat
det riktiga Afrika bakom oss samtidigt som det känns skönt
att ha entrat civilisationen igen. Själva centrum i Kapstaden är
relativt kompakt och lätt överskådligt. Speciellt när
man har blodhunden Acke till kartläsare som har ett otroligt bra
väderkorn för stadsorientering. Direkt bakom Kapstaden reser
sig "the table mountain" rakt upp mot skyn med sina resliga
tusen meter i höjd. Berget kallas bordsberget för att det
är alldeles platt uppe på toppen precis som ett bord. Molnen
hänger ofta tungt över berget och sveper in det i sin tjocka
molndimma. Ett väl förknippat fenomen för bordsberget
är när molnen rinner ner över kanten likt ett vattenfall.
Ytterliggare ett av naturens alla enastående vackra skådespel.
Vykortsvy
En klar morgon beger vi oss iväg för att följa den branta
stigen uppför bordsberget. Solen är gassande het trots att
det är tidigt och det är en rejäl klättring uppför
men det är värt varenda spilld svettdroppe. Väl uppe
får vi njuta av exakt samma magnefika vy ut över Kapstaden
och dess omgivningar som presenterats på all vykort vi tidigare
sett.
Vi firar med att äta en måltid i restaurangen. Där inmundigar
vi den godaste marinerade kyckling vi smakat på länge . Inkluderat
i det överkomliga priset får vi även den bästa
utsikten man kan få över hela Cape Peninsula (Goda Hoppsudden),
Chapmans´peak drive och Falie Bay där vi senare skall cykla.
Man kan också ta kabinbanan upp och ner för en peng vilket
vi gjorde på tillbakavägen. Kabinvagnen snurrar sakta runt
under färden för bästa utsiktsvy.
Släkt med
elefanten
På bordsbergets klippor lever flera familjer hyrax som är
en brun 1,5 liters petflaska stor marsvinsliknande råtta utan
svans , som faktiskt är släkt med elefanten trots att det
är svårt att se någon likhet. De små söta
hyraxungarna jagar varandra i någon slags tafattlek över
de flata klipporna. Då och då händer det att de knuffar
ut varandra på den yttersta kanten av klippan så att de
håller på att falla ner till nästa avsats, 250 m nedanför!
Mirakulöst klamrar de sig fast och segar sig upp bara för
att göra om precis samma sak en stund senare.
Stadsmåsten
Så fort man kommer till en stad är det plötsligt så
många måsten som kommer över en. Speciellt om man läser
i guideboken då måste man se och göra det och det och
det.
Personligen föredrar vi landsbygden . Trafiken är alltid rörig
och stressig när man skall cykla in i och ut ur städer. Dessutom
tycks aldrig stadsmänniskan ha tid. Alltid ser man dem skynda hit
och dit i flygande fläng. Fast ibland kan det vara skönt att
vara i enstad och njuta av att allting man behöver finns inom räckhåll.
Klart att man vill se saker och ting men man orkar inte gå och
se varenda museum, marknad, kyrka, slottsborg, parlamentshus, akvarium,
djurpark, botanisk trädgård m.m. i varenda stor stad man
besöker. I Turkiet var vi till sist så trötta på
gamla söndervittrade ruiner att vi höll på att storkna.
Men vi måste säga att Kapstadens botaniska trädgård
som ligger i stadsdelen Kirstenbosch (Kirstenbosch Botanical Garden)
som enligt guideboken anses vara en av världens vackraste och anlades
av Cecil Rhodes 1895 är väl värd att ägna några
timmar om man är intresserad vill säga. Den lummiga gröna
parken ligger vackert på den östra sluttningen av bordsberget
och överblickar omgivningen runt omkring.
Obehaglig hemfärd
En vardags eftermiddag tar vi den senare bussen hem än vanligt
ifrån Viktoria och Alfreds waterfront, som är ett stort turist
och affärskomplex i hamnen in till centrum.
Bussen är knappt halvfull och när vi blir avsläppta på
den annars så livliga central-
stationen skingras alla människor med en hastighet av blixten.
Plötsligt finner vi oss stå alldeles ensamma i en öde
utblåst Kapstad. Vinden tar med sig en tom coca-cola burk och
det skramlande ljudet får oss att vakna till. Acke tar upp sin
klocka, som han numera har i fickan efter att folk på vägen
halvt på skoj och halvt på allvar försökt dra
av den eller bett att få den, och utbrister förvånat:
-Klockan är ju bara fem på eftermiddagen. Vad har hänt?
Efter att ha varit med om "riots" i Harare i Zimbabwe där
vi utav misstag hamnade mitt ibland en trupp tungt beväpnade "riotpoliser"
med tårgas, batonger och maskingevär får vi bråttom.
Tittar efter en taxi men gatan ligger öde och tom. Enda sättet
att ta sig över gatan som är uppbyggd som en bro är att
gå genom en gångtunnel under. Veliga om vi skall ta chansen,
risken att konfronteras med ett gäng rövare i underjorden
eller stå kvar och vänta på vi vet inte vad, beger
vi oss ner…. Halvspringande och uppjagade av ekot av våra
egna steg och häftiga andhämtning tar vi oss förbi igenbommade
affärer och kiosker. Var är alla människor?
Till och med de utslagna tiggarna är som bortblåsta. Väl
uppe på andra sidan gatan får vi syn på två
fulla killar och går raskt ifatt dem. Vi verkar ha tur de skall
åt samma håll som vi. Men genom parken tar turen slut då
killarna beslutar sig för att vika av.
Nu är det nära till hotellet och vi fortsätter rakt fram.
På håll ser vi ett gäng grabbar sitta och slöa
på en bänk. Försöker se självsäkra ut.
Men när två av dem börjar intressera sig för oss
och reser sig upp tar modet slut och sunda förnuftet vid. Vi svänger
tvärt över gräsmattan och stannar inte ens för de
kattstora råttorna med svans i tjocklek av Ackes lillfinger. Äntligen
en taxi. Lättade över att vara i trygghet tar taxiföraren
oss hemåt förbi de tidigare så levande gatorna. Medan
han kör berättar taxiföraren att efter fem när de
flesta affärerna stänger är det alltid likadant. Dagtiggarna
byter skift med nattgängen och de består av ett helt annat
klientel som man inte vill stöta på. Han säger inte
rakt ut att vi inte bör vara ute och gå men vi förstår
att det är det han menar.
Pappkartongshus
Innan, före och efter de större städerna finner man ofta
"townships", så även runt Kapstaden. Dessa getton
som endast har svart befolkning bor människorna i skjul byggda
av pappkartonger och plastpåsar. Det finns bättre och sämre
getton. I de bättre bor folket i riktiga hus eller bättre
byggda trä och plåtskjul. Townshipsen fungerar som en egen
liten kommun med affärer , polis, gator, bank och ledare. Vissa
fungerar mer "civiliserat" än andra. Men det förekommer
mycket våldsbrott så som väpnade inbrott och rån,
våldtäckter, misshandel , mord och hat. Även gängstrider
på gatorna med maskinvapen förekommer titt som tätt.
Tyvärr är det så att man ibland måste komma i
nära kontakt med dessa townships då vägen i stort sett
går rakt igenom. Även en del mindre orter har townships.
En del townships är det inte ens att rekommendera att köra
igenom i annat än i bil och då endast under dygnets ljusa
timmar. Människorna har inga hämningar och skyr inga medel
för sin överlevnads skull.
Vi har ävrn tidigare cyklat förbi en del townships vid de
mindre orterna. När man som vi kommer på cykel inser man
plötsligt vilket otroligt lättillgängligt byte man är.
Vi har inte haft några problem. Men vissa gånger har hjärtat
slagit över 200 slag /minut och munnen varit torr som fnöske.
Stämningen kan vara tryckt och påtagligt obehaglig och vi
har känt oss ovälkomna. Ändå har vi alltid hållt
oss på genomfartsvägen , annat är bara dumdristigt att
göra. Hur man än vänder och vrider på det så
kommer vi alltid att vara rikare än dom i deras ögon även
om vi så bara går förbi i t-shirts och sandaler. Vissa
av dessa människorna har absolut ingenting . På ett sätt
förstår vi deras uppförande. Trots allt försöker
de bara överleva ytterliggare en dag.
Makuna Matatha
"no problems no worries" hälsningar från Boel och
Acke.
|
