Molnen vägrar låta solens varma strålar tränga igenom och värma våra frusnakroppar.Istället blir allt till ett grått dis.Det passar in i bilden som möter oss vid gräns staden Silistra.Runt omkring oss tornar höghusen upp sig.Målarfärgen har flagnat av ifrån väggarna.En gång i tiden kan man gissa sig till att de var blå målade.De flesta fönstren har inga glas rutor.Lite varstanns sticker det upp en och annan TV-antenn.På de halvt sönder fallna balkongerna hänger det tvätt på tork.Det är näst intill folk tomt på gatorna där vi cyklar fram.Gräsmattorna är gulbruna och sönder brända efter sommarens torka.Vägen har för länge sedan sett sina bästa dagar.Vi sicksackar fram för att inte köra ner i hålen som är stora som kratrar.Över allt ligger det krossade flaskor och glas splitter.Butiks fönstren gapar tomma och intet sägande imot oss.Ett gäng herrelösa hundar drar fram på jakt efter mat i soptunnorna.Folk vi möter verkar nyfiket rädda för oss.Under lugg tittar de på oss och svarar tveksamt på vårt hejande.Allt är grått och färglöst.Vi lyser upp tillvaron och drar blickarna till oss med våra oranga cyklar och knall blå klädsel.

På vägen ut ur Silistra möter vi inte en enda bil.Bensinen är för dyr , 4 sek / liter.Folket är mycket fattigt . En medel bulgar tjänar ca. 600 - 800 sek / månad. Vi cyklar snabbt vidare i vetskap om att vi bör vara inom hus då mörkret inträffar.Det är otroligt öde. Inte en fågel sång hörs.Åkermarken breder ut sig så långt ögat kan nå. Det växer ingenting utom något enstaka fält med majs. Det luktar inte ens jord och gödsel. Om igen har vi blivit varnade för härjande tjuvar, banditer och den illa beryktade maffian.Vet att vi bör hålla oss på de stora traffikerade vägarna och aldrig stanna för någon eller något.Problemet är att här är ingen traffik.På 20 kilometer möter vi bara en puckelryggad gammal gumma som åker vagn efter en åsna.Vagnen har inga däck utan går direkt på fäljen och för ett fasligt liv mot den ojämna asfaltsvägen.Det är för övrigt det enda ljud som hörs.Gumman ler mot oss med hela sitt väderbitna rynkiga ansikte och visar sina enda två tänder ,som är av guld.

Vi cyklar genom byar som är helt utblåsta.Skrämmande ! Man får en känsla av att kriget brutit ut och att hela landsbyggden blivit evakuerad.Hetsar upp oss ,små bagateller blir förstorade.Skriker och gormar på varandra utan anledning.Landskapet är som en enda lång berg och dal bana.Känner att vi i ren panik har cyklat för fort och börjar bli trötta.Byarna ligger gömda nere i dalgångarna och är svåra att upptäcka.Cyklar in i en liten by och börjar fråga runt om det finns rum för oss en natt.Människorna verkar nedstämda och vill inte ha med oss att göra.De tittar bort och verkar upptagna när vi kommer. Det hänger en olustig kännsla i luften över hela stället.När vi nästan gett upp hoppet träffar vi en mjölnare som förbarmar sig över oss.Russi som mannen heter är jätte vänlig.Han hör till de som har det bättre ställt och äger en vetemjöls fabrik.Hans motto är att folk måste äta och bröd säljer alltid.Dagen till ära har han nackat en höna.Russi försöker få mig att tillaga den men i vår familj är det ombytta roller, Acke är den stora gourme koken.Russi ser något förvånad ut men lugnas då jag säger att jag diskar.Under vår utsökta middag bestående utav hönsoppa , pitka bröd (som är ett dubbel vikt bulgariskt typ pizza bröb fyllt med härlig färsk får och get ost ,så gott att det smälter i munnen ) och Russis eget hemgjorda plommon vin , som får det att köra till ordentligt i magarna på oss , berättar Russi om sitt land.

För tillfället är det illa ställt. Folk är fattiga och desperata.Det är ont om arbete och problem med mat på landsbyggden.Till och med hästar är för dyra ,svarar han på min fråga varför vi bara sett åsnor som drag djur. Maffian har vuxit sig mycket stark och så berättar han om när han blev tvungen att köpa tillbaka sin egen bil ifrån dem.Han och hans fru var på besök hos en god vän i hamnstaden Varna.Bilen var låst, larmad och klockan var lunch tid.När de kom tillbaka efter en halv timme var bilen borta.Mycket ledsna och bedrövade begav de sig till polis stationen.Polisen lät dem fylla i den sedvanliga rapporten och kunde tyvärr inget annat göra.Efter en vecka ringde en okänd man upp Russi.Mannen erbjöd Russi att köpa tillbaka sin egen bil för 4000 DM ,om han inte ville det så gick bilen på export till Ryssland eller Ukraina.Det var en nästan helt ny wolkvagns buss och försäkringen betalade inte ens ut hälften av bilens värde.Russi beslöt sig för att betala och efter ett par dagar kunde han hämta sin bil på samma plats som den blivit stulen.Jag kan lova att det var två tacksamma själar som somnade på Russis soffa ,glada över att inte behöva tillbringa natten ute i den farofyllda skogen.

Cykel hälsningar Acke och Boel.

Dobrich, Bulgarien. 971021, 3535 km.

Synen som möter oss i Bulgarien är nästintill katastrofal. Gatorna ligger nästan öde. Butikshyllorna hånler tomma mot oss. Folket verkar deprimerade och uppgivna. Husen är förfallna med utblåsta fönsterrutor. Överallt ligger det skräp slängt som sakta blåser omkring med vinden. Bitvis är vägen täckt med krossade flaskor och glassplitter. Rädda för att få punktering tvingas vi leda cyklarna. Trafiken står stilla. Bensinen är för dyr, 4kronor litern. Känns osm om tiden har stannat. Folket är enormt fattigt. Vissa partier av vägen är fulla av hål stora som brunnslock och vi tvingas krypa fram för att cyklarna inte skall skaka sönder.

Vägen in till staden Dobrich med sina 100 000 inv. är som att cykla rakt in i en spökstad. Framför oss ligger den fyrfiliga vägbanan alldeles tom. Vi cyklar demonstrativt i bredd. Det är dödstyst. Man kan höra rytmen av sitt eget hjärta slå. En kall kår av nervositet sprider sig längs ryggraden. Adrenalinet rinner till i benen. Den tryckta stämningen i luften får mig att tänka på Stephen Kings bok Pestens tid. En och annan överkörd hund ligger längs vägkanten. Ett tecken på att det finns trafik om än lite. Höghusen längs med vägen ser nästan obebodda ut så när som på några enstaka TV-antenner. En mager brun hund med ett avslaget framben tittar skrämt på oss. Ger den av vårt bröd som den glupskt slukar. Förskräckt rycker vi till då en svart BMW med, tonade rutor, av senaste modell dundrar förbi oss i hög fart. Lika plötsligt som den dök upp försvinner den i tomma intet. Solen försöker förtvivlat tränga sig igenom molnen men utan framgång. Ju längre in mot centrum vi cyklar ju fler människor dyker det upp. Hundar och katter letar desperat efter mat i överfulla soptunnor. Det är kusligt. För en stund sedan kändes det som om vi var de enda levande varelserna på jorden och nu är vi omgivna av ett myller av liv.

Gågatan i centrum är enorm. Ungefär 50 meter bred och täckt av stora betongblock. Bump, bump säger det rytmiskt när vi cyklar över skarvarna. En gång i tiden kan man tänka sig att det varit vackert här med massor av butiker, restauranger och caféliv. Nu finns det relativt lite kvar av det forna stadsliv som en gång varit.

Överallt har färgen flagnat bort eller blekts av solen. Ingen verkar bry sig. Det finns inga pengar att reparera och renovera för. En gråhårig man haltar fram till mig och frågar om jag vill hyra en av hans radiobilar. Han pekar ut över torget och menar att det finns gott om plats att köra runt. Hotellen, även de billigaste är dyra för oss. vi utlänningar tvingas betala 10 gånger mer än bulgarerna själva. ett dubbelrum på ett 2-stjärnigt hotell kostar för oss 72 US dollar per natt. Bulgarerna betalar 7 dollar... En hotellreceptionist snäser åt oss att i väst har vi högre standard och därmed råd att betala.

Köper en stor påse nypoppade popcorn för 1,50:-. Men det är svårt att njuta av dem när en liten pojke hungrigt står och tittar på oss. Plötsligt hör vi en röst som säger på svenska: -Hej mina vänner. Kan jag hjälpa till? Rösten visar sig tillhöra bulgariska Ralli. Ralli arbetar som så många andra med skandinaviska turister på sommarhaövåret, längs Svarta havs kusten. Det är lika roligt som förvånande att träffa någon som pratar svenska. Frågar om vi bara för en natt kan få hyra rum hemma hos henne. Javisst, det är inga problem det är bara roligt svarar hon glatt. Bulgarerna är ett gästvänligt folk berättar hon och vi är inte sena med att berätta att det har vi redan fått erfara. För att få upp våra cyklar ovh vårt bagage till sjunde våningen blir vi tvungna att använda hissen. Precis när vi är färdiga trycker någon där nere till sig hissen som går sönder och stannar halvvägs. Som tur är finns det ingen i. På vår fråga om vad som skall hända nu rycker Ralli på axlarna och skrattar, det händer dagligen. Vem som är ansvarig och skall laga hissen har hon ingen aning om.

Glada över att inte ha blivit fast i en bulgarisk hiss lika liten som ett torkskåp slår vi oss ner vid köksbordet. Diskbänken är överfull av 1,5 liters läskflaskor fulla med vatten. Vi får förklarat för oss att det är problem med vattnet som kommer och går lite som det vill. Ifrån balkongen har vi en storslagen utsikt över hela Dobrichs fabriksområde som till största delen är nedlagt. De stora svarta skorstenarna tornar hotfullt upp sig mot skyn. vi blir bjudna på varm chokladdryck gjord på varmvatten direkt ifrån kranen. Ralli berättar att det finns all sorts mat att få i de större städerna och längs turiststråken vid Svartahavsusten. Fast givetvis till turistpriser. En "medelbulgar" tjänar 600-800 SEK/månad. Många arbetar bara under turistsäsongen och är arbetslösa resten av året. Arbetslösheten är hög och har blivit ett problem. Själv drömmer Ralli om att kunna köpa sig en affär i en av Svartahavskustens hotellkomplex. Där standarden är hög och turisterna en säker inkomstkälla.

Hälsningar
Boel

Till Rapport 7