Resumefunderingar kring overlanderexpeditionen, Kapstaden, SydAfrika den 9 december 1998.

Svåra förhållanden
Att resa i jobbiga och svåra förhållanden som fattigdom, misär, extrem hetta, opålitliga vägkartor med vägar och orter som inte finns i verkligheten och avstånd som inte stämmer, eländiga vägar som är nästintill ej cykelbara, långt mellan ställen och byar där det finns möjlighet att få tag i vatten och mat. Inga tvätt eller duschmöjligheter och att inte veta vad som väntar bakom nästa krök, kan tära på vem som helst fysiskt och psykiskt oavsett hur erfaren resenär man anser sig vara.

Respektera varandra
Men att resa i en grupp tillsammans med andra människor som man inte valt själv att resa med och som inte delar samma åsikter och intressen kan vara nog så svårt. Det är viktigt att kunna respektera varandras åsikter o.s.v. trots vissa meningsskiljaktigheter även om det kan vara svårt när man tvingas lyssna på dunka dunka musik på högsta volym som man inte tycker om i en fullpackad kokhet minibuss utan luftkonditionering på skumpiga och dammiga vägar. Då är det inte svårt att förstå att det finns krig här i världen.

Lyssnar och lär
Att Acke och jag är speciella det vet vi annars hade vi aldrig klarat av att cykla ihop som vi gör som ett par. Att vi är självständiga, oberoende, försöker lyssna och lära och vet vad vi håller på med utan att för den skull vara viktigpettrar vet vi också, annars hade vi inte kommit så långt som vi gjort. Sunt förnuft kommer man långt med, som att inte försöka cykla genom Namibia under den absolut hetaste tiden på året. Varje år händer det att folk vars bil går isönder dör p.g.a. att de inte har tillräckligt med dricksvatten med sig för en oväntad nödsituation. Och man skall komma ihåg att trafiken ute på landsbygden i Namibia inte är hektisk.

Resa i vilket syfte
Alla vill vi ha olika utbyte av vår resa. Vi reser för att vi vill uppleva naturen, djuren, olika kulturer o.s.v. medan andra bara tycks vilja ha "party time" sju dagar i veckan, 24 timmar om dygnet och sover under transporterna mellan sevärdheterna för att sedan gnälla att det är för varmt, fötterna värker, de är hungriga, törstiga och att det luktar illa. Vilket det i och för sig gjorde när vi besökte Cape Cross-sälarna längs skelettkusten- men inte så illa. Att få se en sälkoloni på 200.000 ! sälar på en gång är helt unikt, öronbedövande och lukten känner man knappt för synen av alla dessa sälar är helt enastående. Men hur hade det varit om man sov på natten, drack vatten istället för öl och läsk, bar solhatt oavsett om man tycker det ser töntigt ut, hade rejäla kängor på fötterna istället för platta sandaler, åt frukost på morgonen istället för att ha baksmälla. Det ena är kanske inte mer rätt eller fel än det andra men jag lovar att det kan leda till osämja inom gruppen.

Starta träningsläger
Vissa resenärer tycks tro att allt är serverat på silverfat bara för att de åker på en organiserad tur. Men turen vi var på byggde på tältcamping och att alla hjälptes åt med diverse sysslor såsom att laga mat, diska, packa och lasta på och av bussen. Vi som är vana att göra allting själva fann ingenting annorlunda men för vissa var det jobbigt, stökigt, ovant och framför allt inte deras stil - alltför obekvämt! Hur vi än gjorde och bar oss åt utan att jäkta eller stressa hade vi alltid fixat vårt tält och packat före alla andra. Till sist blev det ett stående skämt, men med fullt allvar ifrån ledarna och de andra att vi skulle starta ett träningsläger för overlanderexpeditioner. Det hade kanske varit något , för mer oorganiserade, bakvända, oerfarna och dåligt informerade ledare som inte kan hålla ihop en grupp får man leta efter. Ibland undrade vi om de andra i vanliga fall brukade bo på femstjärniga lyxhotell.

Ingen rast ingen ro
Tyvärr är det så att ju mer organiserad och effektiv man är ju hårdare får man arbeta då de andra i gruppen bara sätter sig ner och slöar och inte alls förstår varför vi aldrig är i tid. Först betalar vi dyrt och sedan fixar vi för 11 andra inklusive oss själva och har det jobbigare än när vi reser bara vi två. Allt för att komma iväg i tid på morgnarna och inte behöva stressa igenom och förbi alla vackra sevärdheter längs vägen. Men på kvällen fick de festande nattugglorna ta över alla sysslorna , vilket medförde att vi nästan aldrig åt kvällsmat d.v.s. middag före nio på kvällen, medan vi steg upp med solen. Vi kan garantera att en afrikansk soluppgång är något helt enastående vackert. Men det mest skrattretande var resans slogan " liten grupp ger mer kompisanda, personlig service och vi spenderar mindre tid på transport och mer tid vid de intressanta sevärdheterna". Vi tror fortfarande att en liten grupp är bättre än en stor overlanderexpedition på 20-30 personer , men det är i stort det enda.

Våra kära cyklar
Kontentan av resan var ändå suverän. Vi fick se allt vi ville se och mer därtill . De fantastiska djur och naturupplevelserna vi fick uppleva kan inga festnissar i världen förstöra för de sov sig igenom det mesta av resan om de inte läste kärleksromaner genom nationalparkerna eller lyssnade på sin freestyle.
Den tre veckor långa overlandexpeditionsresan inkluderade en gratis grundkurs i sociologi. Att resa i grupp är roligt en stund men vi är alla så otroligt olika. Aldrig har vi känt oss så befriade som vi gjorde när vi gränslade våra oranga stålhästar igen och rullade iväg nerför Kapstadens gator mot Cape Pensulas storslagna natur och nya äventyr.

Hört på vägen: " If there is any way of seeing less of a country than from a motorcar, I have yet to experience it ."
Eric Newby, A short walk in the Hindu Kush.

Länge leve cykeln-hälsningar
Boel och Acke.