"Namibia. Funderingar vid Orangriver".

Efter Botswana fortsatte vi vår härliga grundkurs i sociologi, genom
det mäktiga Namibia. "Sardinburks-resandet" tillsammans med de
gnälliga party-nissarna håller på att driva oss till vansinne.
Stämningen börjar bli allt mer tryckt mellan oss i bussen och vi
längtar efter friheten på våra stålhästar. Det nyförlovade amerikanska paret bråkar och skriker högt på varandra vilket i och för sig ger lite omväxling till den irriterande dunkadunka-musiken. Ett rejält svartsjukedrama utspelade sig häromnatten då David inte gillade att Susie för tredje gången (!) var ute och festade med den flörtande ledaren! Vilket ledde till att David fick en total "freakout" och förlängde vår fikapaus med fem timmar genom att sitta och tjura i diket och vägra åka med. Don Juan-ledarens broder fick rycka ut och fjäska för amerikanen, som senare villigt medgav att hela spektaklet måste ha berott på
malariapillret "Lariams" bieffekt !!

Med bara några dagar kvar av overlandexp. har vår ledare lyckats göra
sig ovän med 80 % av deltagarna inkl. oss, medan 100 % ifrågasätter
hans erfarenhet och kompetens. Mer oorganiserade, bakvända, oerfarna och dåligt informerade ledare som inte kan hålla ihop en grupp, får man leta länge efter.

Nåväl, de fantastiska djur och naturupplevelserna vi fått, utspelade
sig tack och lov utanför overlandexp. ledareskap och dessutom i
nationalparker där lyckligtvis vissa regler gäller, som följs och
kontrolleras av välutbildade N.P.-guider. Botswana och Namibia har verkligen tagit världsnaturfondens vädjan om att bevara dess unika djur och natur för framtiden ad notam, och håller mycket hög standard vad gäller djur och naturvård i deras mäktiga nationalparker.

Massturism är i stort sett förbjudet i dessa guld och diamantrika
länder. Efter en dag utan tigerfisk-napp simmade vi, tillsammans med en svart utter, över Cuvango-floden till Angola och tog en olaglig
strandpromenad i det krigsinfekterade landet. I Etosha National Park fick vi se en flock med nio (!) urtidsdjurs-liknande noshörningar. Det mer än 23.000 km2 stora reservatet bjöd på enormt mycket djurliv.
Elefanter som bråkade med lejon vid vattenhålen, -störst går först!
Flockar av oryx och kudu, zebror som låg och kliade sig på rygg så
dammet yrde och strutsar i full galopp över savannen, var en del av
många speciella scener som förhoppningsvis fastnat välexponerade på
vår diafilm.

Lämnade så småningom elefanterna och hästarna ute i den stekheta (45
grader) Damaraland-öknen för den härligt svala (20 grader)
skelettkusten. Den kalla havsströmmen från antarktis väller upp längs
Namibias atlantkust, kyler av den heta ökenluften och bildar ett
molntäcke som sträcker sig flera mil innåt land där temperaturen dalar
abrupt efter man passerat "språngskiktet".

Upphetsad av längtan att få se tusentals sälar, gör vi oss redo med
stora teleobjektivet och beger oss av på en strandpromenad längs
sälkusten. Efter att ha passerat en liten vik med några hundra sälar
står vi plötsligt, gapande av förvåning, uppe på en kulle där vi har
en panoramavy över inte mindre än 200.000 (!) skällande, lekande och
fiskluktande sälar. Vi hade turen att komma precis när de föder sina
ungar och detta fullkomliga myller av liv gör att vi lätt kan byta
kameraobjektiv från tele till vidvinkel och ändå fylla hela bilden med
gosiga sälar !!!

Vilade och kylde av oss två dagar i den "tyska" staden Swakopmund, åt
äkta "bratwurst mit kartoffelsalat" som vi sköljde ner med kall
Windhoek-lager. Därefter blev det åter het öken ute bland världens högsta sanddyner (300 m. höga) i Sossusvlei. Återigen fick vi se den ståtliga Oryxen vandra omkring i detta sagolikt vackra, pastellfärgade "Salvador Dali"-landskapet. Snabbt förflyttar vi oss söderut genom dammig öken, stormande regnoväder där vägen plötsligt försvann framför oss i en rejäl
översvämning, som höll på att välta hela bussen. Vi fick se solens uppgång och nedgång i den mäktiga Fishriwer-canyon och nu sitter vi här vid Orange-rivers strand och tar igen oss efter dagens vackra kanotpaddling genom smala raviner och strömmande forsar.
Härifrån kan man se SydAfrika och längtan efter att få lämna
sardinburkslivet och återuppta vår cykelfärd blir bara starkare och
starkare för varje dag. Likt en fånge i sin cell har vi nu börjat räkna ner dagarna vi har kvar.....

Hälsar Acke & Boel.