|
REGNSTORM I ÖKNEN,
NAMIBIA DECEMBER 1998.
Ovädret
kommer
Som vanligt
viner vi förbi alla vackra naturscener i långt över
100 km/timme till vår växande irritation. Den enformiga dunka-dunka
musiken vi lyssnat till de senaste timmarna håller på att
driva oss till vansinne. I takt med att stämningen blir allt mer
påtagligt tryckt mellan oss i bussen, drar dom mörka ovädersmolnen
ihop sig och himmelen blir
hotfullt svart. Blixtarna klyver skyn kors och tvärs. Urladdningen
är fantastiskt vacker samtidigt som det är obehagligt och
skrämmande. Stormvindarna fullkomligen bollar minibussen mellan
sig. Precis bredvid oss slår blixten ideligen i öknen med
dunderbrak. Vägen vi kör på
är asfalterad. Men Garry,vår ledare och guide, vill trots
ovädret svänga av
och fortsätta in på en mindre grusväg för att campa
i det fria. Vid det här laget har himmelen fullkomligen öppnat
sig och vi undrar alla hur det skall gå. Men vi litar på
Garry. Han är ju trotsallt erfaren, påstår han själv.
Vart tog vägen
vägen?
Vägen
har på mindre än en timme förvandlats till en strid
ström flod. Med
full fart kör vi igenom första flodfåran och alla drar
en suck av lättnad. Andra flodfåran är djupare men vi
klarar den med, fast det var tuffare för bussen som ingen fyrhjulsdrift
har. Järnvägen går parallellt med vägen och tåget
kommer sakta körandes mot oss. Lokföraren som hänger
halvvägs ut genom fönstret vinkar frenetiskt åt oss
att vända. Vid det här laget har även sömntutorna
längst bak vaknat och alla börjar vi betvivla Garrys verkliga
erfarenhet av Namibiska regnstormar. Men Garry är fast besluten
att fortsätta. Tredje flodfåran är bredare och med en
ström kraftigare än de andra. Garry skickar ut sin bror Brat
för att se efter hur djupt och sankt det är. Vinden tjuter.
Det är nästan beckmörkt fast klockan bara är sen
eftermiddag. Blixtrarna slår ner som ett meteorregn
runt omkring oss. Åskan dånar så att fönsterrutorna
skallrar. Alla är rädda utom Garry, för han har inte
vett att bli rädd. Med gasen i botten ger vi oss in i striden.
Efter 25 meter ger bilen upp. Vi är fast.
Vi välter
Solen
håller på att gå ner bakom de hotfulla mörka
åskmolnen och himmelen är som en oljemålning. Alla
vill ha foto av detta spektakulära fenomen och lutar sig över
på höger sida av bussen. Bussen lutar redan åt höger
och sakta sakta lutar den oroväckande mycket åt höger.
Med fullt allvar i rösten utbrister Boel skrämt: Tänk
om vi välter! Någon skrattar. Men plötsligt blir det
allvar. Vi håller på att tippa över. Samtidigt kastar
alla sig mot dörren som lyckligtvis är på vänster
sida och ut. Till allas lättnad står bussen kvar på
rätt köl.
Klamrar oss fast
Ute
är vinden starkare än vi förutspått. Panikslagna
klamrar vi oss fast
vid bilen och hoppas att Garry inser stormens allvar och vänder
tillbaka medan vi ännu kan. Överallt runt den lilla taniga
holmen vi sjunkit ner i är det meterdjupt vatten. Med en rejäl
kraftansträngning hjälps vi åt att skjuta runt bussen
efter att ha kopplat loss trailern. För att inte fastna en gång
till vadar alla genom floden, som håller på att föra
oss med sig en bit tillbaka innan vi gör ett nytt försök,men
denna gång tillbaka åt samma håll som vi kom ifrån.
Fruktan inför
naturen
Solnedgången
har nått sitt absoluta klimax och medan vi sakta plöjer oss
genom floderna tillbaka till huvudvägen ,som nu tilltagit ytterliggare,
njuter vi av naturens magnifika färger. Det är dödstyst,ingen
säger något. Alla är chockade och på helspänn
men lättade att det värsta är över. Regnet har tilltagit
och slår mot biltaket med sådan kraft att vi är rädda
för att det skall slå hål. Det känns så
overkligt precis som om det inte händer utan att det är en
film som spelas upp framför oss och vi är publiken. Den fruktan
inför naturens enorma krafter vi känner
måste vara den samma som de katastrofdrabbade människorna
i reportagen på TV, ifrån bl.a. Florida i USA, känner.
Hur mycket maktbegär människan än har och hur mycket
hon än försöker kommer hon aldrig att kunna tämja
naturens krafter. Garrys mun är som ett streck och ögonen
är svarta. Kanske mest för att vi alla för en gångs
skull gaddade ihop oss och ifrågasatte hans erfarenhet.
Tjutande stormhälsningar
Boel och Acke
|
