|
NAMIBISKA ÖKNEN,
NAMIBIA, NOVEMBER 1998.
Hästarna i öknen
Som hästbiten
få se riktiga vildhästar är en riktig Höjdpunkt. Att få se vildhästar
som lever i öknen är helt enormt. Nu menar jag inte Zebror utan äkta
hästar. Efter att ha läst om dessa speciella hästar som lever i det
Namibiska ökenlandskapet runt om Lyderitz och norr däröver och som ingen
med exakt säkerhet vet vem som skeppade över dem till Namibia och i
vilket syfte i början av århundradet, är det nu med stor spänning vi
spanar ut genom bilfönstren.
Utan vatten
 På
grund av att dessa hästar levt under torra och mycket svåra förhållanden
i öknen har de utvecklat vissa unika egenskaper. Bara de tåligaste och
starkaste djuren har överlevt, vilket har gjort dem småväxta och mycket
sega. De kan gå utan vatten i upp till fem dagar och urinerar mindre
än en vanlig domesticerad häst. I och med att ökenklimatet är torrt
och ogästvänligt till och med för moskiter och parasiter har hästarna
nästan inga problem med sår och infektioner. Att de sedan levt isolerade
under många generationer har medfört att de troligen inte har något
välutvecklat imunförsvar mot sjukdomar, vilket under senare år gjort
dem intressanta för forskare hur djur kan aklimatisera sig till extremt
svåra förhållanden och för imunförsvarsforskning.
Skyddade av hjälporganisationer
Många farmare tycker inte om hästarna då de går och betar på deras marker.
Vid flera tillfällen har det hänt att de skjutit av dem. Ett tag pratade
man om att fånga in och använda hästarna i Etosha National Park till
parkvakterna att patrullera runt på för dessa speciella hästar är de
enda som klarar av ökenklimatet. Men ideen rann bokstavligt talat ut
i sanden. Idag har man insett att hästarna är unika . Olika hjälporganisationer
såsom världsnaturfonden försöker skydda hästarna och ingen får lov att
fånga in dem eller skjuta dem. När det är ett bra år med mycket regn
äter de sig feta och många föl föds. Idag räknar man med att det finns
mellan 150-160 hästar. Ingen vet med säkerhet hur många de gentligen
är. Men de har aldrig varit fler än 280 stycken hästar totalt.
Extremt skygga
Så när vi kör genom det tillsynes oändliga torra och heta (+45 grader
C) ökenlandskapet och någon förstrött säger: Titta där är hästar, vad
gör de här?, kan man inte bli annat än helt till sig. Till min egen
stora förvåning ropar jag befallande till Garry att stanna. Garry som
är allt annat än intresserad av min och Ackes stora aptit av att se
allt och ta foto måste ha blivit överraskad av mitt barska utrop för
han i stort sett tvärnitar. Försiktigt öppnar vi dörren och går ut.
Stoet som är synligt magert blir skrämd och travar iväg med stötiga
steg med sitt lilla veckogamla föl tätt i hasorna. Den mer välmående
brunsvarta hingsten går snabbt emellan vår bil och stoet för att skärma
av vår väg. Försiktigt betar han av de futtiga grässtråna och försöker
se ointresserad ut. Men de nyfikna förundrade bruna ögonen iaktar varenda
rörelse vi tar med största intresse. Sakta sakta går vi närmare och
försöker se lika ointresserade ut. Men i själva verket är varenda muskel
på helspänn. Detta är unikt. Hästarna är vanligtvis svåra att se och
mycket skygga. Hingsten har inte mycket ärr på kroppen så jag gissar
att han är relativt ung och har ännu inte tvingats försvara sin hjord
till fullo. Stoet gnäggar ängsligt och i nästa sekund vänder hingsten
och travar iväg åt hennes håll.
Alltid på hugget
Det är tur att Acke alltid är på hugget med sin kamera annars hade vi
inga foto fått. I vissa ögonblick är fotografering det sista man tänker
på. Väl inne i minibussen är det någon som halvt intresserat undrar
varför vi stannade för några magra hästar mitt ute i ingenstans. När
jag med stor entusiasm berättar om vårt unika möte har vår grupp som
vanligt redan tappat intresset. Men ibland är det tur att vi alla inte
har samma intresse. Hade hela gruppen och inte bara Acke och jag gått
av hade hästarna blivit skrämda och gett sig av direkt. Nu fick vi i
alla fall lite tid att betrakta och beundra dem.
Vilda hästhälsningar.
Boel och Acke.
|
